Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 15, 18 juni 2015
Kartan ritas om i Turkiet
Förändringens vind svepte fram över Sydeuropa med valen i Spanien och Grekland. Nu tycks den ha nått även Turkiet. Det styrande partiet AKP, som i stort haft monopol på makten i 13 år, mister nu sin majoritet i parlamentet. Det lilla prokurdiska partiet HDP nådde långt över spärren på tio procent. Detta har inte bara ruskat om Turkiet utan även ritat om dess politiska karta.
För två år sedan samlades människor på Taksimtorget för att protestera mot skövlingen av Geziparken. (Foto: Meg Rutherford / CC-BY )
Vid den här tiden för två år sedan inleddes förändringen i Turkiet med de massiva demonstrationerna i centrala Istanbul. Tusentals personer samlades på Taksimtorget med mat, tält och filtar för att protestera mot att staden planerade göra en shoppinggalleria av den näraliggande Geziparken.
Folket på torget - liksom på Syntagma-torget i Aten - vittnade gång på gång om en oerhörd samhörighet i den alltmer växande tältbyn. Det började som en klimatmanifestation, men växte närmast lavinartat till något som kan liknas vid en föraning om en anatolisk vår.
8000 skadade
Polisen svarade som förväntat med ett brutalt övervåld. Runt 8000 människor skadades och minst fyra dog som en direkt följd av polisingripanden. Nuvarande presidenten, dåvarande premiärministern Tayyip Erdogan menade att demonstrationerna kidnappats av extremister. Detta fungerade som olja på elden och protesterna växte.
Därefter kallade han Twitter en "förbannelse", eftersom mikrobloggen användes för att planera protesterna. När Erdogan införde antispamfunktioner för att få politiska motståndare avstängda var hans popularitetstapp ett faktum. Hans agerande påminde mycket om det som fått Egyptens och Tunisiens autokratiska presidenter på fall.
Marken gungar
Den 29 maj, på årsdagen av massprotesterna mot skövlingen och cementeringen av Geziparken, var det dags igen. Erdogan förklarade att myndigheterna skulle stoppa demonstrations- och sympatiyttringar "till varje pris". Tårgas, vattenkanoner, massarresteringar, batonger och brutalitet var de 25000 utkommenderade polisernas taktik i storstäderna Ankara och Istanbul. Det märktes att den tidigare så arrogante presidenten nu var rädd och kände marken gunga under fötterna.
Detta förklarar det prokurdiska HDP:s framgångar. Det handlar om ett missnöje mot Erdogan. Det handlar också om att rösta för en samhällelig mångfald där miljövänner, kurder, judar, kristna, armenier, alaviter, yazidier, kvinnor och homosexuella inkluderas.
Våldsamt val
Valet den 7 juni präglades också av arresteringar och våld. I Diyarbakir, med en stor kurdisktalande befolkning, exploderade två skickligt konstruerade bomber under ett av HDP.s valmöten. Terrororganisationen Islamiska staten, IS, kopplas till dådet som tog minst två liv. I staden Bingöl i samma område blev åtta svenska valobservatörer från Vänsterns internationella forum, Vif, hotade till livet.
- Det finns en del riktigt fascistiska rörelser i de här trakterna. Vi har sett uppenbart valfusk, som vid en vallokal där en kvinnlig funktionär blir tillsagd av en intillstående man hur hon ska kryssa i blanketten. När vi påpekade detta skulle vi kastas ut, berättade Stockholms borgarråd Ann-Margarethe Livh (V) som var på plats.
HDP:s ledare Selahattin Demirta är - precis som Alexis Tsipras i grekiska Syriza och Pablo Iglesias i spanska Podemos - en relativt ung och karismatisk ledare. Demirta sa sig också vilja se en ny konstitution. Detta var inte för att direkt försvaga regeringen, hävdade han, utan för att stärka demokratin i Turkiet.
- Det här var ingen demokratisk valkampanj. Trots alla orättvisor mot oppositionspartierna och alla olagligheter som vi utsatts för får vi inte ge upp. Vi gör det här för våra barns och barnbarns skull, sade Demirta till anhängare på valdagsnatten.
Komplicerade förhandlingar
Trots detta kunde det religiöst inspirerade AKP hösta in ännu en valseger, drygt 41 procent av rösterna, från 311 till 258 av parlamentets 550 mandat. Deras väljare finns i främst storstäderna. Även högernationalistiska MHP - vars enda mål i valkampanjen var att klanka på den tidigare regeringen för att deras förhandlingar med den kurdiska gerillan PKK - gick framåt; från 52 till 82 mandat.
Regeringsförhandlingarna är mycket komplicerade. De sekulära oppositionspartierna kan bilda en icke-religiös koalitionsregering med HDP och sätta punkt för AKP:s långa dominans. Men det är mindre troligt eftersom det prokurdiska partiet har vissa kontaktpunkter med PKK.
Koalition eller minoritet
Det troligaste är att AKP börjar förhandla med något av oppositionspartierna - förmodligen det gamla härskarpartiet CHP med 25 procent av rösterna - för att bilda en koalitionsregering. Eller att de bildar en minoritetsregering? Eller att de till och med utlyser nyval. Frågan är om Edogan vågar det?
Även om Erdogan numera är president är det få som betvivlar att det är han som drar i trådarna bakom premiärministern, i en konstellation som påminner om relationen mellan premiärminister Medvedev och president Putin i Ryssland. I stället manar presidenten partierna att finna en snar lösning.
Som sagt: inget parti fruktar ett nyval mer än AKP.