Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 24, 12 juni 2015
Överskottsmålet behöver ses över
Tidigare i år gav regeringen ett uppdrag till Konjunkturinstitutet att se över konsekvenserna av att statens mål för det finansiella sparandet ändras från ett överskott på 1 procent över en konjunkturcykel till ett sparande i balans.
Per Bolund (MP) är finansmarknads- och konsumentminister samt biträdande grönröd finansminister. (Foto: Sveriges riksdag)
Grunden för en fungerande välfärdsstat och för att genomföra en grön omställning är en trygg finansiering. Detta kräver ordning och reda i de offentliga finanserna. Historien visar oss att när det blir obalans i de offentliga finanserna, som leder till att regeringar tvingas till drastiska nedskärningar, då är det de som behöver välfärdsstaten allra mest som drabbas allra hårdast. Det handlar till exempel om våra barns möjligheter till en bra skolgång, eller om våra äldres möjligheter till en trygg ålderdom.
Politiker som värnar om vår gemensamma välfärd måste också värna om våra statsfinanser. Det var mot den bakgrunden som det finanspolitiska ramverket infördes efter 1990-talskrisen. En viktig del av det finanspolitiska ramverket är överskottsmålet, som innebär att den offentliga sektorns finansiella sparande över en konjunkturcykel ska uppgå till 1 procent av BNP. Det finansiella sparandet består av nettot av statens och kommunernas intäkter och utgifter, samt ålderspensionssystemet.
Det finanspolitiska ramverket skapades för att möta de utmaningar som man såg i den svenska ekonomin. Men tanken var inte att den nuvarande nivån på överskottsmålet skulle vara för evigt.
Tittar vi närmare på de utmaningar som låg bakom beslutet att införa överskottsmålet ser vi att verkligheten har förändrats. Då behövde vi återställa förtroendet för de offentliga finanserna och minska behovet av utländsk upplåning. Vi behövde skapa utrymme för en stabiliseringspolitik. Slutligen behövde vi möjliggöra för det offentliga att möta den utmaning som en åldrande befolkning innebär.
I dag finns nu ett stort förtroende för Sveriges förmåga att hantera de offentliga finanserna. Vi har det högsta betyget från flertalet institut som betygsätter Sveriges ekonomi. Sedan krisen på 1990-talet har vår statsskuld fallit kraftigt.
Poängen med en stabiliseringspolitik är att Sverige går med ett överskott i goda tider och ett underskott i lågkonjunkturer. Vi kan därmed stimulera ekonomin i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur. Även med en lägre nivå kommer tillräckliga marginaler att finnas för att kunna föra en stabiliseringspolitik även i framtiden.
Det har länge talats om att andelen äldre i Sverige kommer att öka, den verkligheten är nu här. Denna förändring påverkar den offentliga sektorn när färre arbetar och Sverige får fler pensionärer. Vi kommer därför inom en snar framtid att ha ett gemensamt pensionssparande som inte längre kommer att bidra positivt till att uppnå överskottsmålet.
Utifrån dessa motiv framstår ett sparande där utgifterna och intäkterna över en konjunkturcykel är lika stora som mer lämpat för Sverige framöver. Det har höjts många röster från ekonomkåren, näringslivet och från en samlad fackföreningsrörelse för att det är hög tid att ändra målnivån för det finansiella sparandet.
Från regeringens sida har vi betonat att vi gärna ser en bred uppslutning vid en eventuell förändring av målnivån. Vi välkomnar att även oppositionen inser behovet av en översyn av målet för det finansiella sparandet och ser fram emot att få diskutera frågan grundligt i den parlamentariska kommitté som kommer att tillsättas för att behandla frågan.
På kort sikt innebär detta inte någon förändring av statens budgetutrymme. Vi ärvde ett stort underskott från den förra regeringen och måste därför finansiera våra satsningar krona för krona för att komma tillbaka till balans i statens finanser.
På lite längre sikt frigörs dock medel för satsningar för fler jobb, en bättre skola och minskande klimatpåverkan.