Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 20, 15 maj 2015 Tv-licens utan mening När Högsta förvaltnings-domstolen i en uppmärksammad dom för-ra sommaren slog fast att en dator inte är en tv-apparat blev många i SVT:s ledning djupt besvikna. Radiotjänst kunde alltså i fortsättningen inte kräva att den som såg program på sin laptop skulle betala licens. Ett grundskott mot verksamheten, menade man i det stora huset på Gärdet, vilket ryckte undan många miljoner som väl behövdes. Mer än hälften av alla program ses i dag inte på en tv-monitor. De som i allt högre grad väljer bort apparaten i vardagsrummet är inte längre trendmedvetna människor i 20-årsåldern i storstäderna utan breda grupper av medborgare. Numera ser vi program i sängen, i tvättstugan och i syrenbersån. Vi slår på nyheterna på ett tåg eller i en eka. Vi kan titta på en fotbollsmatch från en läktare och samtidigt se matchen i en liten bärbar i knäet och vi följer våra favoritserier på en ipad eller en smartphone. Den yngre generationerna äger inte ens en tv-apparat. Det befintliga betalsystemet för etermedier rullar vidare, men har i realiteten spelat ut sin roll. Majoriteten av svenskarna fortsätter någorlunda lojalt att betala sina tv-licenser: En ersättning för innehavet av en fungerande stationär mottagare där det går att ta emot sändningar. Men i en undersökning som SVT gjorde i höstas kom det fram att 60 procent av tittarna anser att avgiften bör tas ut via skattsedeln. Det kan därför vara en tidsfråga in-nan betalningarna börjar minska, och då kan det gå fort. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde public service en stor tjänst. I stället för att hänga fast vid ett otidsenligt system tvingar juridiken fram en nödvändig förändring. Att förändringen måste till är många eniga om, däremot inte hur en fungerande lösning ska se ut. Dagspressens fördjupade kris gör behovet av oberoende medie-aktörer allt viktigare. Det faktum att sändningarna inte är reklamfinansierade bör garantera ett större mått av oberoende och en ökad bredd av åsikter. Program med ämnen som debatt, kultur, politik, personporträtt, utrikeshändelser och miljöbevakning - eller mer udda program i största allmänhet - är inte nödvändigtvis varken gångbara eller användbara i kommersiell tv. Men de ingår i uppdraget till SVT1, SVT2, Kunskapskanalen och UR. I ett antal år har en diskussion förts i riksdagen om att förvandla public service till en rent skattefinansierad verksamhet. Det är den enkla utvägen: Då styrs penningflödet på drygt fyra miljarder i sin helhet från Helgeandsholmen. Samtidigt tvingas verksamheten in i en årlig budgetcirkus och blir beroende av politiska prioriteringar och konjunktursvängningar. Ett tv-hus arbetar med långa planerings- och produktionsprocesser, uppemot fem år. I den sämsta av världar kan dessutom en regering med hjälp av budgethot pressa en styrelse eller ledning till osynliga eftergifter i tablåer och prograinnehåll. För att ett nytt förslag ska vara framgångsrikt måste det omfattas av alla medborgare över 18 år. Den i särklass mest konstruktiva idén är en indexreglerad tv-avgift som läggs på skattsedeln och är utformad på samma sätt som begravningsavgiften. Med en sådan lösning betalar alla tittare för verksamheten, oavsett på vilken typ av mottagare de tillgodogör sig programinnehållet. Och tv-huset kan behålla sitt oberoende gentemot påtryckningar. Kulturutskottet tog i mars beslut om att tillsätta ännu en utredning - den förra kom med sitt slutbetänkande 2012 - runt public service. Den ska vara klar med sitt arbete omkring 2018 och ett beslut i frågan ska sedan tas när SVT:s nuvarande sändningstillstånd går ut om fem år. Resonemanget går givetvis att begripa. Men utredningen har fått oklara direktiv, eller inga egentliga direktiv alls, och det är tveksamt vad en ny utredning ska tillföra som inte redan är känt och debatterat. Dessutom ligger besluten alldeles för långt fram i tiden. Utvecklingen har redan nu rusat förbi tv-licensen. |