Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 16, 17 april 2015 Klimat, kön och alternativ vision Vi måste faktiskt tänka om! Vi måste förstå att dagens kris inte bara handlar om finansiella frågor utan att det i grunden handlar om hur vi lever. Produktionsmönster, konsumtionsmönster. Livsstilar som inte är hållbara. Den rika värdens överkonsumtion eroderar miljö och klimat och hotar framtida generationers överlevnad och välfärd. Vi vet det. Vi behöver alltså formulera en ny vision om vad som är ett bra liv. Ett liv som bottnar i globalt hållbar och klimatsmart välfärd och som omfattar alla. Ett system som inte lämnar stora grupper efter sig. Ett samhälle som lyssnar på och utformas för att exempelvis kvinnor som sliter med dubbelarbete, till lägre lön och sämre arbetsmiljö, ska slippa göra det. Lokalt och globalt. Vi vet att utvecklingen i dag går åt fel håll. Vi har 16 miljöpolitiska mål, varav åtminstone 14 går mot ökande grad av ohållbarhet i avsaknad av ändamålsenlig politik. Därför måste miljöstyrningen skärpas. Vår felutveckling framstår än allvarligare om vi tar hänsyn till våra ekologiska fotavtryck utanför landets gränser. Sverige måste börja redovisa sina växthusgasutsläpp efter konsumtionsprincipen, där alla utsläpp som orsakas av svensk konsumtion (och inte bara som i dag utsläpp från produktion i Sverige) ska räknas som svenska; sett genom sådana globala rättviseglasögon är de totala svenska utsläppen dubbelt så höga som om vi bara räknar vad som sker på svensk mark. Feminismen formulerar en alternativ vision om vad ett bra liv är. Vi vill ha ett samhälle där människor färdas väl genom hela livet, från vaggan till graven. Vi tror på ett kunskapssamhälle, där kunskap inte primärt definieras som teknik och ekonomi utan som det som är kärnan i ett bra liv; en grundläggande materiell trygghet, en ekonomisk självständighet, frihet från våld och rätten att inte bli diskriminerad. Det kräver en ny problembeskrivning, som lämnar föreställningen om ständigt ökad materiell konsumtion och ohejdad finansiell expansion. Som tar hänsyn till en bredare uppsättning frågor än de som i dag formuleras av primärt manliga beslutsfattare, i den begränsande termen "ekonomisk tillväxt". Krisen är en möjlighet att tänka om kring transporter och bostäder, att seriöst ta upp diskussionen om en fortsatt förkortning av arbetstiden som ett sätt att modernisera arbetslivet, kopplat till en modern familjelagstiftning med individuell föräldraförsäkring. Vi behöver ett tydligt samhällsansvar mot det våld som i 19 fall av 20, enligt WHO, är mäns våld; mot kvinnor, mot män, mot barn. Precis som vi inte ska utropa oss till herrar över jorden ska vi heller inte acceptera att män överordnas kvinnor. Vi behöver analyser om krisens ursprung och vilka som dragit nytta av den - bland annat ur ett könsmaktsperspektiv. Klimatförändringar är inte könsblinda. Förenklat kan man säga att män i högre grad än kvinnor bidrar till de klimatförändringar som kvinnor i högre grad än män drabbas av. Ambitionen att människor ska färdas väl genom livets alla skeenden förutsätter en långsiktigt hållbar solidarisk finansiering. Vi människor är både ett "jag" och en del av ett "vi". Vi är alla både individualister och del i ett kollektiv. Idén om att det i första hand är genom individuella val och konsumtion vi formar våra liv och tar vårt ansvar har nått vägs ände. Helhetstänkande och långsiktighet är en nödvändighet. Överkonsumtion med växande hot mot miljö och klimat som följd resulterar i sin förlängning i allt fler väpnade konflikter kring allt knappare resurser. Feminismen, den antirasistiska och inkluderande, är ett alternativ som ger hopp om en rättvis och hållbar framtid. Det är alternativet till att de rikaste (företrädesvis män) satsar på att nå allt högre ålder - medan de fattigaste, kvinnorna, fortfarande köar för att hämta vatten ur sina förorenade brunnar. |