Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 16, 17 april 2015 Ingen frihandel för livsmedel De flesta av oss förknippar frihandel med tilllväxt och positiv handelsutveckling, en förutsättning för välfärdssamhället. Även mindre utvecklade länder ska uppnå välstånd genom ökad handel, men samtidigt innebär detta att den rika världen till exempel dumpar subventionerade livsmedel, vilket får katastrofala konsekvenser för små bönder i tredje världen.
Vid WTO:s möte i Geneve förklarade indiske lantbruksministern att självmorden i Indien inte hade något samband med liberaliseringen av jordbruksmarknaden. Sedan 1995 har 284 000 indiska bönder begått självmord, enligt Vandana Shiva, känd aktivist i antiglobaliseringsrörlsen. Många använde bekämpningsmedel. EU:s eller USA:s lantbruk får enorma subventioner, samtidigt som WTO, IMF och Världsbanken ofta kräver att fattiga länders jordbruk ska marknadsanpassas. Via Campesina har länge krävt att jordbruksavtalet AoA ska lyftas bort från WTO. Mat och jordbruk kan inte jämställas med med andra varor och industrinäringar. Mat är inte spik. Fri handel med livsmedel och jordbruksvaror leder dessutom till att länders förmåga att upprätthålla egen produktion av livsmedel undergrävs. Småbrukare i tredje världen tvingas ge upp och hänvisas till låglönejobb eller arbetslöshet i städerna. Enligt forskare vid Centre for the New Europé dör dagligen 6600 människor i världen på grund av EU:s jordbrukspolitik och protektionism. Vi talar ofta om demokrati, men vem bestämmer egentligen i det globala samhället? Vem eller vilka styr ytterst världshandeln? Sveriges bönder väljer att i tysthet malas ned i den globala köttkvarnen. Den fria rörligheten är på väg att utplåna svenskt jordbruk och landsbygd. Marit Paulsen (FP), hängiven EU-entusiast, beklagar att det är "fruktansvärt svårt att påverka majoriteten i ministerrådet, som vill klippa svansar på smågrisar". Hon inser uppenbarligen inte konsekvenserna av den politik hon själv förespråkar. På grund av att Ryssland stoppat livsmedelsimport från EU kräver LRF att staten ska stödja svensk mjölkproduktion, trots att nästan halva EU:s budget går till jordbruket. Marit Paulsen och LRF har gått i sin fälla och sitter fast i unionens marknadskommunism. Sedan 1990-talets mitt har graden av självförsörjning sjunkit från 100 procent till under 30 procent om man tar hänsyn till foderimporten. Vem eller vilka har det politiska ansvaret för Sveriges framtida jordbruk och livsmedelsproduktion? Dessutom är mer så kallad fri handel på väg. USA och EU förhandlar nu om ett bilateralt handelsavtal, TTIP. Trots många slags protester vägrar EU-kommissionen att lyssna på kritiken; de styrs som vanligt av marknadens lobbyister. Att förhandlingen sker bakom stängda dörrar borde oroa både konsumenter och bönder, liksom att USA ser avtalet som en möjlighet att få krav tillgodosedda som man inte får i WTO. Enligt avtalet kan företag stämma stater som vill stärka miljöskydd. Frihet för globala koncerner, vanligt folk ska inte bry sig. På annat sätt kan man inte tolka uttalanden från EU-kommissionen. Det är hög tid att omförhandla villkoren för Sveriges deltagande i EU-samarbetet. Framtiden kräver globala samarbetsformer som respekterar länders suveränitet och de ekologiska ramar som styr politiska ideologier och -ismer. Dagens så kallade frihandel med överstatliga domstolar, utan hänsyn till vare sig miljö eller demokrati, innebär att vanliga medborgares inflytande i samhället ytterligare inskränks. |