Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 15, 10 april 2015 Oharmonisk bostadsmarknad I Karlstad nästa vecka äger SABO:s kongress rum. Den 15-17 april samlas delegater från omkring 300 allmännyttiga fastighetsbolag som sammanlagt äger och förvaltar 730 000 lägenheter. Eftersom kongressen är den första stora samlingen för Bostads-Sverige efter valet har det som beslutas här, och det som sägs i korridorerna, stor betydelse för framtiden. Sverige har procentuellt byggt mindre än övriga Europa under hela 1900-talet. De siffrorna presenterade en utredare från SABO under förra kongressen 2013. Den bostadsbrist vi upplever idag i storstadsområdena är alltså inte resultatet av enstaka politiska felbeslut - även om några av dem kan ha haft en påverkan - utan om olika systemfel i bygg- och fastighetssektorn. Den förre bostadsministern ägnade stor tid åt att tillsätta utredningar. Den grönröda regeringen däremot måste visa en stark handlingskraft. I åratal har misstankar om kartellbildningar inom byggbranschen cirkulerat. Några sådana har aldrig bevisats och därför har det stannat vid obekräftade rykten. Sverige har en utmärkt konkurrenslagstiftning, en av de bästa i Europa. Den tillkom i början av 1990-talet för att stärka landets konkurrenskraft. Men i det här fallet har ingen använt sig av lagstiftningens möjligheter. Man kan bara konstatera att få politiska partier, åtminstone än så länge, är beredda att ta den striden. Det mesta som byggts under 2000-talet har byggts för 18 procent av befolkningen. Siffrorna kommer från de allmännyttiga fastighetsbolagen i Stockholm. För att kunna pressa ner anbuden är ett alternativ att skapa offentligägda byggbolag: statliga, regionala eller flerkommunsbolag. Detta sker inte över en natt, men på lite sikt skulle man få bostäder till rimliga kostnader för de breda befolkningsgrupperna. Vilket är det stora behovet i de växande kommunerna idag. En fråga som ofta diskuteras är statligt stöd till byggande. En sådan lösning förefaller frestande enkel: in med mer pengar så blir det fler lägenheter. Ingenting egentligen pekar på att sådana okomplicerade samband stämmer. Om statliga subventioner inte är möjliga att mycket tydligt verifiera finns en överhängande risk att pengarna bara går rakt in i byggbolagens balansräkningar. Samtidigt måste man kunna ge stöd åt exempelvis student- och ungdomslägenheter. Det finns mycket lite underlag för sådana lägenheter; studenter med studielån har helt enkelt begränsade möjligheter att betala. Samtidigt måste alla högskoleorter kunna erbjuda bostäder, det är ett grundläggande krav i ett kunskapssamhälle. Lösningen kan då vara att erbjuda exempelvis lägre kostnader för tomträtter, statligt stöd till riktade insatser som badrum eller kök, befrielse från vissa anslutningsavgifter eller krav på insatser i närområdet, och liknande. Sammantaget kan detta bli ett direkt incitament att faktiskt bygga student- och ungdomsbostäder. För att få fram en ny generation av aktörer på denna marknad bör kommunerna aktivt söka upp mindre byggbolag med förfrågningar. Förhoppningen är att en sänkning av rotavdragen, från 50 till 30 procent, ska frigöra 5,7 miljarder som kan investeras i bostadsbyggande. Kritikerna menar att denna sänkning istället kan medföra att intresset för ombyggnader minskar, eller att delar av kostnaderna betalas med svarta pengar. Om de intäkter samhället får in i form av moms, skatter och arbetsgivaravgifter delvis faller bort, blir den reella vinsten i statskassan mindre. Sådana förhågor måste tas på allvar. I synnerhet när Sverige och Europa går in i en lågkonjunktur, vilket brukar slå direkt mot bostadssektorn. En osäkerhet finns runt hur de nya amorteringskraven faller ut? Socialdemokraternas mål är att styra om samhällets inriktning mot hyresrätter istället för bostadsrätter. Men i storstadsområdena finns få lediga hyresrätter. Beslutet om amorteringar gör det, åtminstone just nu, ännu svårare för ungdomar, barnfamiljer, medelinkomsttagare och nya svenskar att få bostad. |