Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 14, 2 april 2015
Ett tabubelagt ämne
Julia Hansen
Kolik förlag
Redan under de inledande serierutorna förstår vi att huvudpersonen Julia inte lever något lyxliv. Hon är tvungen att panta flaskor, och hon måste snåla med livets nödtorftigheter. Då hon får veta att skatteåterbäringen först kommer i augusti verkar sommaren förstörd. Livet blir knappast enklare då Julia kissar positivt på graviditetsstickan och inser att hon väntar barn.
Julia tvekar aldrig; hon vill avbryta graviditeten. En viss nyfikenhet finns, bland annat söker hon bilder och fakta via nätet. Men uppgifterna som googlas fram är ingenting som påverkar hennes val.
Kapitlen som skildrar handlingsförloppet på sjukhuset borde kunna fungera som faktaläsning för kvinnor som befinner sig i liknande situation. Bit för bit beskrivs förloppet. Först tabletterna. Sedan blödningar och smärtstillande samt en diskret hint från systern - som agerar stödjande sällskap och föreslår en kommande samtalskontakt med kurator. Efter det en sköterska som bekräftar att Julia, när hon anser sig redo, får lämna lokalen. En flytt från kollektivet och en ny fas i form av samboliv.
Ungefär här önskar man som läsare få vinka av det unga paret och önska dem lycka till. Trots att Julia beskrivit hur hon aldrig varit kompis med sin kropp, att hon brottats med både bulimi och andra självskadebeteenden. Trots att det varit en usel säsong. Att det finns hopp om något gott på andra sidan. Men ungefär då upptäcker Julia att hon är gravid igen.
Denna serieroman lyfter fram dilemman som berör ansvar. Vems ansvar är det egentligen att undvika graviditeter så länge man inte önskar sig barn? Det är enkelt för omgivningen, att det enligt traditionen endast är kvinnans ansvar. Vid närmare fundering är det minst sagt märkligt. Det brukar ju finnas minst en man och minst en kvinna som deltagit vid en befruktning.
Lika förbryllande är familjediskussionen beträffande preventivmedel kontra sterilisering. Jag skojar inte, i boken har huvudpersonerna och svärföräldrarna uppe ämnet som samtal vid middagen. Är det värre för en man än för en kvinna att i förebyggande syfte utsätta sig för en situation där man behöver passera ett operationsbord - eller fylla kroppen med diverse hormoner?
Men det som främst stannar kvar efter att ha läst boken är funderingar kring hur öppen man får lov att vara. Är det okej att berätta för vem som helst att man gjort abort? I Julias fall till och med två gånger. Eller är det respektlöst mot de foster som valdes bort? Och är det, när man har avbrutit en graviditet, tillåtet att inte sörja?