Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 13, 27 mars 2015 Julian Assange - ett avslut Ställningskriget i åtalet mot Julian Assange påminner mycket om en Mellanösternkonflikt. I fyra år har alltihop varit helt bottenfruset. Medan Julian Assange och hans många anhängare i IT-världen högljutt anklagat Sverige för fanatisk feminism, har överåklagaren Marianne Ny svarat med en hårdnackad rigiditet. Inga eftergifter. Ingen verklighetsanpassning. Nu ska Marianne Ny äntligen förhöra Julian Assange i London. Hon har konsekvent avböjt att resa dit, även när engelska utrikesdepartementet i november erbjöd sig att "på alla sätt" hjälpa till med ett förhör. Julian Assange är därmed kvar på Ecuadors ambassad, åtminstone fram till i augusti när flera av de sexualbrott han anklagas för kommer att preskriberas. Om Julian Assange är skyldig till det han anklagas för - våldtäkt och sexuellt ofredande -- ska han dömas. Varje kvinna eller man som utsatts för sexuellt våld ska i ett demokratiskt samhälle självklart kunna få en förutsättningslös rättegång, oavsett de inblandade personernas status. Men i detta fall finns uppenbara svårigheter att någonsin kunna skipa rättvisa. Många som i veckan debatterat fallet Julian Assange har ägnat sig åt juridiken och lagrummet. På det sättet kommer man inte mycket längre: De flesta fakta är kända och upprepas bara om igen. I stället bör man studera de övergripande politiska implikationerna. Skälet till att Marianne Ny under så lång tid har kunnat strunta i att driva rättegången vidare måste vara att hon haft ett direkt eller underförstått godkännande från regeringen Reinfeldt. Med tanke på förre utrikesministern Carl Bildts nära och mångåriga koppling till USA kan man förutsätta att ledande personer i Washington krävt, i enlighet med det befintliga utlämningsavtalet, att Julian Assange skulle skickas vidare om han dök upp i vårt land för en rättegång. Sverige skulle då haft mycket svårt att säga nej. Därmed kunde man inte heller erbjuda Julian Assange fri lejd, friheten att ta sig till och från en rättegång utan hinder, en gammal princip som varit det rätta tillvägagångssättet. Eftersom flera tunga personer i alliansregeringen, bland annat från de mindre partierna, velat undvika en sådan situation lade man locket helt på. Bradley/Chelsea Manning, den huvudsaklige uppgiftslämnaren till Wikileaks, fick 20 års fängelse för att ha lämnat ut hemligstämplat material. Hur långt straff skulle då Julian Assange ha fått under en rättegång i USA? Och vad skulle kunna hända om en utvisning framkallade starka opinionsstormar, möjligen också eventuella fritagningsförsök? Skulle svenska polisen ha kapacitet att klara trycket? Den tydliga irritation som många inblandade känt, och den bitvis starkt negativa internationella publiciteten, har vägt betydligt mindre än sådana tänkbara scenarier. Bakom de aktiviteter som skett i höst och vinter anar vi den grönröda regeringens halvt osynliga hand. Ett par veckor efter valet uttalar sig hovrätten, i november kommer en vänlig inbjudan från regeringen i London och i mars gör Marianne Ny en helomvändning. Justitia ska vara blind och okänslig för påtryckningar. Samtidigt har en regering skyldighet att agera för en nations bästa. En kvalificerad gissning är att fallet Julian Assange läggs ner i augusti; äntligen kan Sverige, England och Ecuador andas ut. Vi kan bara djupt beklaga de två kvinnor som, kanske eller kanske inte, utsatts för sexuella övergrepp. Ur ett strikt juridiskt perspektiv kommer de troligen aldrig att kunna kräva den rätt de anser sig ha. Ur ett diffust allmänmoraliskt perspektiv kan man konstatera att Julian Assange redan fått ett kännbart straff. Hans livsverk Wikileaks är borta, läckorna är täppta och han har i 2,5 år suttit i frivillig husarrest i ett litet rum. Det finns både en visdom och en statsmannamässighet i att kunna göra ett avslut - även där en verklig slutpunkt aldrig kommer att kunna nås. |