Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 13, 27 mars 2015
Bolivia - de fattigas röst
Bolivia är en av världens mest tillväxtkritiska klimatröster. Under president Evo Morales - den första i landets historia av ursprungsfolket aymara och den första att få mer än 50 procent av rösterna i ett val - har Bolivia blivit de fattigas och exploaterades röst i globala klimatförhandlingar.
En av de intressantaste representanterna är Pablo Solón Romero, tidigare ambassadör och chefsförhandlare för Bolivia i FN:s klimatförhandlingar. Numera är han generalsekreterare för Focus on the Global South, en aktivistisk tankesmedja baserad i Bangkok. Nyligen gjorde han ett blixtbesök i Stockholm.
När han framträder under ett officiellt seminarium i den vackra andrakammarsalen i riksdagen, anordnat av Miljöpartiet och Latinamerikagrupperna, kom det mest att handla om Parismötet COP21.
Vice stats- och miljöminister Åsa Romson samtalar med Pablo Solón i en halvtimme. Hon inleder med att jämföra Parismötet med Köpenhamsmötet COP15 och menar att förhoppningarna aldrig varit så stora. Hon frågar och svarar retoriskt:
- Har vi löst problemen från Köpenhamn? Nej, självfallet inte! Dagens åtgärder räcker inte. Vi måste få till en fossilfri värld. Och då krävs tillit mellan länder som bygger på samhällsförändring och utsläppsminskningar.
Pablo Solón håller emfatiskt med och jämför stundens allvar med Köpenhamnmötet för sex år sedan:
- Vi måste få till ett rättvist avtal i Paris. Om vi misslyckas med det förlorar vi ett helt decennium på kuppen och då blir det omöjligt att rädda situationen.
Lämna bränslet i jorden
I Bolivia talas det mycket om Pachamama "Moder Jord". En hjärtefråga för Pablo Solón, bolivianska staten och ursprungsfolken är att låta fossila bränslen bli kvar i jorden.
- Det står inget i Paristexten om att lämna fossila bränslen i jorden, säger Solón upprört.
- Vad kan Sverige göra åt det? frågar någon ur publiken.
Romson samlar sig och finner snart svaret:
- Ja, även Sverige är ju oroligt över att avtalet inte blir tillräckligt bra. Sverige skulle vilja ha ett Kyoto 3.0-protokoll där det fanns tydliga siffror för olika länder. Men faran är då att endast europeiska länder skriver under protokollet. Sverige kommer trycka på så att siffror förs in i det nya avtalet.
- De rika ländernas åtaganden är för låga. Och vi måste ha ett uppföljningssystem för länderna att bättre följa sina åtaganden, avslutar Åsa Romson innan hon lämnar podiet.
De rika ländernas åtaganden är för låga, menar Åsa Romson.
Ändra system, inte klimatet
I panelen tar nu miljörörelsen plats. Samuel Jarrick är talesperson för Klimataktion och aktiv i nätverket KlimatSverige. Även han har en stark röst och samtalet får genast en mera kritisk ton. Solón slänger ut en bevingad paroll, "System change, not Climate change!", och fortsätter:
- Dagens klimatförhandlingar handlar om ytan, om ytliga åtgärder. De säger inget om källan, om roten till problemet: konsumtionen, produktionen, fossilutvinningen, klimatorättvisan och relationen till jorden, räknar han upp.
En knäckfråga är om dagens politiska system - nyliberalismen - är odemokratiskt eller inte. Ett system där storbolagen har större inflytande över politiker och politiken än det civila samhället. Om det är paneldeltagarna överens.
- Att vara klimatengagerad är som att åka berg-och-dalbana. En artikel av tio säger att vi är på rätt väg. Ett positivt tecken är dock att MP sitter i regeringsställning. Jag hoppas faktiskt på en kollaps i Paris. Så att samhället tar sitt ansvar och börjar agera och samarbeta över alla gränser, säger Samuel Jarrick något provokativt.
En aktuell tvistefråga är hur varje enskilt land ska kunna reglera sina utsläpp och garantera att de utsläpp som landet sparar in inte exporteras. Solón exemplifierar.
- Ta Indien som exempel. Gräsrotsaktivister protesterar mot brytningen av kol. Men vem är det som bygger kolkraftverken? Jo, Frankrike - därför behöver indierna hjälp av de franska klimataktivisterna.
Individen och samhället
Samuel Jarrick finner snabbt en svensk liknelse.
- Eller ta statliga Vattenfall som exempel, säger Jarrick som tycker det är synd att Åsa Romson hunnit gå och inte kan svara. Om ett par månader öppnas ett nytt kolkraftverk i Tyskland, vilket är en katastrof för en regering som har sina rötter i miljörörelsen.
Anders Schröder, tidigare engagerad i Grön Ungdom och numera riksdagsledamot för MP, får i stället svara på den kontroversiella frågan:
- Vattenfall diskuteras inom regeringen, men regeringen har inget direkt inflytande över enskilda bolag. Men de gröna borde lära sig mer av arbetarrörelsen: att kombinera det som är bra för mig, individen, med det som är bra för samhället, kollektivet.