Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 10, 6 mars 2015
Omöjlig kärlek på 1970-talet
Den röda vintern
Anneli Furmark
Kartago
"Mon pays, ce n'est pas un pays - c'est l'hiver" (mitt land är inte ett land, det är vintern), ja, så besjöng den kanadensiske vissångaren Gilles Vigneault en gång sitt hemland. Och människorna som befolkar Anneli Furmarks Den röda vintern är i sanning veritabla vintermänniskor. I denna omöjliga kärlekshistoria på den omöjligaste av platser i den omöjligaste av årstider blånar ansiktena i kapp med snödrivorna, men de återkastar också govärmen i stugorna.
Skuggor och dagrar faller på ett mjukt och läckert sätt över anleten och miljöer. Det är kargt och det är vackert. Och så är det 1970-tal, en tid som tidigare vice statsminister Per Ahlmark räknar in i den epok han kallar "det skönt helcrazy kvartsseklet" eller något i den stilen. Ja, 1970-talet är skoj, visst är det väl det? Sådan är åtminstone den bild vi har från minnesarkiven, en bild som väl befästes starkast av det näbbstövelklädda karikatyrkabinett som den ikonoklastiske 1990-talisten Lukas Moodyson uppfann till sin film Tillsammans.
Den röda vinterns 1970-tal har dock den goda smaken att bara vara den tid då serien råkar utspelas. Billiga lustifikationer där till exempel karaktärer skrivs in i handlingen enbart för att mannekänga en tidstypisk kalufs uteblir alldeles, till förmån för en seriositet och ambition att låta 1970-talsmänniskorna vara riktiga människor, och det uppskattar jag verkligen.
Ulrik, en ung kommunist av medelklassbakgrund, har av sitt parti skickats till en norrländsk bruksort för att ta ett vanligt arbetaryrke och sprida partiets (vilket bör vara KPML(r)) ideologi bland sina kolleger och ortsbefolkningen. Där hamnar han så i en kärleksrelation med den inte fullt så unga Siv, trebarnsmor och gift med Börje, socialdemokrat och stridbar medlem av fackklubben på järnverket där Ulrik arbetar.
Denna kärlek kan inte ta plats någon annanstans än i enskild tvåsamhet bland skuggorna eller ute bland isiga drivor. Utan denna kärlek skulle de omedelbart slitas isär av inbördes ideologiska motsättningar och omgivningens anspråk.
De sistnämnda är dock så stora och starka att politikens roll i detta lågmälda drama egentligen mest är att vara den där lilla extra bromsklossen, som gör allting omöjligt.
Sivs tre barn uppträder i handlingen på ett sätt som liknar kören i de grekiska tragedierna, i det att de på sitt eget lilla vis tolkar och försöker greppa vad som sker över deras huvuden. Ett fint grepp som understryker den där bitterljuva känslan av att allt bara går vidare, trots att någons värld i all enkelhet rämnar någonstans runt hörnet.
Lågmäldheten må vara tämligen förtätad, men dialogerna är realistiska och stämningen livas här och där upp av dråpligheten i enkla vardagssituationer.
Ett verk som jag helhjärtat rekommenderar var och en som känner en längtan till stämningen i forna tiders bruksorter, och som i viss mån emotser att få en inblick i varför sossar så sällan hamnar i säng med den yttersta vänstern.