Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 9, 27 februari 2015 Feministisk utrikespolitik I regeringsförklaringen efter valet i höstas deklarerade Stefan Löfven (S) att Sverige ska föra en feministisk utrikespolitik. Det var något helt nytt som väckte uppmärksamhet. Fredsrörelsen var mycket positiv. Andra fnissade och fnös. Sveriges radios programledare Thomas Nordegren tyckte det var löjligt. Den situation som världen befinner sig i i dag med allvarliga konflikter/krig och terrorism - i till exempel Mellanöstern, Nordafrika, Ukraina - kan utan tvekan sägas karaktäriseras av patriarkala strukturer. Därför är det viktigt att vi stödjer en utveckling som bryter dessa mönster. Det är ett föråldrat sätt att tro att man kan lösa konflikter genom maktpolitik. I den nyligen utgivna antologin Bevara alliansfriheten skriver Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja att det är den gamla realpolitikens verklighet som använder sig av maktpolitik. Militära hot dominerar, och säkerhet betyder ofta upprustning och militära allianser. Den andra verkligheten utgår från att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra. Det kräver ett så brett och multilateralt samarbete som möjligt. Detta perspektiv uppfattar jag som feministisk säkerhetspolitik, vilket fredsrörelsen har hävdat i många år. Utrikesminister Margot Wallström (S) informerade riksdagen om regeringens utrikespolitik den 11 februari i år. Hon deklarerade att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Hon sa ingenting om att vi ska vara militärt alliansfria utan konstaterade bara att "Sverige är inte med i någon militär allians". "Tillsammans med Finland tar vi nya steg inom ramen för ett uppgraderat partnerskap", slog hon vidare fast. Under Natotoppmötet i höstas hade Natos utrikesministrar särskilda överläggningar med fem partners som bidragit med särskilt värdefulla insatser och med vilka samarbetet ska fördjupas. Sverige och Finland ingår i den gruppen, och det var tydligen den uppgraderingen som avsågs. Fördjupning av samarbetet med Nato kan knappast ses som en del i en feministisk utrikespolitik. En annan fråga som definitivt inte rimmar med en feministisk utrikespolitik är det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Är det någon stat som kränker kvinnors mänskliga rättigheter så är det just denna stat. Dessutom är det en diktatur som inte drar sig för att gå in militärt i grannländer som Bahrain för att slå ner fredliga demonstrationer för demokrati. Margot Wallström deklarerade i riksdagen att "nu formas en feministisk utrikespolitik vars mål är att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor samt bidra till fred och utveckling". Då måste samarbetsavtalet med Saudiarabien sägas upp senast den 15 maj. En positiv del i den utrikespolitiska deklarationen var följande: "Kvinnors delaktighet i beslutsfattande ska stärkas såväl i länder med fred som i länder i konflikt eller där återuppbyggnadsarbete pågår. På så vis stärks också hållbarheten i våra samhällen." Detta bör vara kärnan i en feministisk utrikespolitik samtidigt som vi tar avstånd från den militära kärnvapenalliansen Nato och militära samarbetsavtal med diktaturer. |