Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 8, 20 februari 2015
Nyskriven musikdramatik
Written on Skin
George Benjamin
Operan, Stockholm
Inte endast det faktum att det skrivs på hud (The Pillow Book), att barn skändas (The Baby of Mâcon) och kroppsdelar tillreds (The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover) gör att jag får den excentriske brittiske regissören Peter Greenaways filmer på näthinnan under den täta, dramatiska och poetiska föreställningen av likaledes brittiske kompositören George Benjamins enaktsopera Written on Skin.
Librettisten Martin Crimps språk minner också i sina stunder om Greenaways ömsom anglosaxiska ā la Shakespeare, ömsom råa "colloquial" som från East Ends ruffigare kvarter. Med efterfraser som "säger hon", "sade han" ökas den teatrala närvaron och operan känns stundtals som en öppen repetition.
Eljest baserar sig texten på en av novellerna i Giovanni Boccaccios Decamerone från 1300-talets andra hälft. Men Crimp har lyckats göra en modern skräckis, en mörk saga i Edgar Allen Poes anda av materialet.
Även regissören Kay Metzger tycks ha sett en och annan Greenaway-film. Lika självklart som han kastar hon oss mellan det vardagliga, dokumentära och det övernaturliga, liturgiska. Tre änglar - är det ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael som erkänns av både kristna, judar och muslimer? - kommenterar skeendet på änglars vis, fastän med hjälp av en filmduk i fonden. Och klimatfrågan får sitt utrymme: I den inledande kosmologin raserar de tre köpcentra och parkeringsplatser i betong och bygger i stället en medeltida värld, tillbaka till naturen med andra ord. Deras återkommande kommentarer är rapporter om död och svält, bränder och tortyr och berättar mänsklighetens långa men ack så tröstlösa historia om våld och krig.
Och det är inte bara faktumet att Benjamin (f. 1960) och Written rimmar med Benjamin Britten (1913-1976), utan även att hans tonspråk i långa stycken påminner om den äldre tonsättarens, Britain's finest enligt många. Det är överlag väldigt a-bombastisk, sparsamt och nedtonad för att vara nyskrivet.
Slutet är magnifikt. I det tämligen fulla orkesterdiket trängs ovanliga instrument som glasharmonika, vars spöklika överjordiska toner på slutet minner om en himmelorgels högre register; och viola da gamba, på vilken ett underskönt solo tar oss tillbaka till Boccacios tid. Fast framför allt låter Benjamin sången bära instrumenteringen, och inte tvärtom, som är det vanligaste inom operakonsten. Konsonanterna tänjs ut. Maken till tydlig diktion får du söka länge efter i dagens musikvärld.Ett tredje faktum som bör tillskrivas chefdirigenten Lawrence Renes lätta, precisa handlag med orkestern och verket. Att han njuter varje minut av de 90 och att han haft operan på sin önskelista sedan han tillträdde hösten 2012, det märks. Och sångarensemblen är sparsmakad; blott fem sångare varav tre alternerar. Sångartrion Jeremy Carpenter (tenor, Protektorn), Bernhard Landauer (kontratenor, Pojken) och Elin Rombo (sopran, Agnés) är klockren såväl sångar- som skådespelarmässigt. Den sistnämnda ytterligare en i raden av internationellt erkända svenska sopraner som får en att utbrista: Var e grabbarna?
Nyskriven musikdramatik är vi inte direkt bortskämda med i Stockholm. Så, Kungliga operan, det gör vi gärna om igen.