Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 7, 13 februari 2015 Rött forum och en ny vänster T
ill morgonkaffet plockar jag upp en gammal kulturdel och läser att en av mina favoritfilosofer Slavoj Zizek efterlyser en ny vänster. Lämpligt, hinner jag tänka innan det är dags att hoppa på cykeln i snöyran till ABF-huset i Stockholm centrum. För ett nytt forum har sett dagens ljus. Rött forum - som är ett samarr mellan Socialistiska partiet, Internationalen och ABF - menar att "Det är många som på sistone efterlyst en samling för vänstern där vi möts, samtalar och planerar att bygga en gemensam kraft för förändring. Det som redan skett i Grekland, i Spanien, i Danmark och på andra håll i Europa." Forumet och programmet är uppdelat i sex block: Klimatet, facket, antirasism, feminism, välfärdskamp, fredskamp. Författaren, forskaren och numera småbarnsfadern Andreas Malm inleder klimatblocket med att hänvisa till ett nummer av tidningen New York Times, där det å ena sidan rapporteras om att den arktiska issmältningen nu ses som "irreversibel", oåterkallelig, och å andra sidan om att tjärsandsutvinningen är den mest lukrativa affären just nu. Exxon Mobiles VD Rex W. Tillerson plockade ut den största profiten någonsin i kapitalismens historia (och 2014 blev det varmaste året någonsin sedan mätningarna startade 1880). Det går således inte ihop. - Samtidigt har det varit ett uppsving för miljörörelsen i Nordamerika med Climate March som drog 400000 deltagare i New York i september och en mängd små lokala rörelser, konstaterar Andreas Malm hoppfullt. Till varje inledare har en kritisk kommentator tilldelats. Torbjörn Vennström, ledamot i vänsterpartiet Storstockholms miljö- och klimatutskott, menar att det är dags att gå från ord till handling. - Det blir mer och mer tydligt att en klimatrörelse också måste vara en systemkristisk rörelse. Parismötet kommer inte att ge ett tillräckligt kraftfullt avtal, enskilda länder måste därför gå före och bryta marknadshegemonin, manar Torbjörn Vennström. Därefter delas den runt hundrahövdade publiken upp i fyra grupper. Varje grupp - i den jag deltar är det befriande nog många latinamerikanska deltagare - tar med sig vad som sagts. Vi talar om fackets bristande engagemang här i Sverige, jämfört med Storbritannien, Sydafrika, Danmark och Norge. Lars Henriksson har varit i London och närvarat vid Campaign against Climate Change som med Naomi Klein ("This Changes Everything") och Bill McKibben (350.org och Right Livelihood award-vinnare) menar att det inte finns tid för ännu ett urvattnat klimatavtal - som många befarar Paris kommer att bli - utan att det är dags att agera och börja ockupera. Efter en snabbfika inleds blocket om antirasism av Håkan Blomqvist, doktor i historia och föreståndare för Samtidshistoriska institutet, i gammal agitatorisk anda. Han har sett att högerextremismen växt i tomrummet av välfärdsprojektens sammanbrott, både i öst och väst. Blomqvist menar vidare att det inom den svenska vänstern finns två ytterlighetstolkningar av SD:s framgångar, som i sin tur lett till två olika strategier där den ena fokuserar på välfärdskamp och den andra på antirasism. - För en framgångsrik kamp mot rasism måste vi kombinera sociala frågor om jobb och välfärd med antirasism och mobiliseringar. Vi får absolut inte överge antirasismen, utan måste bygga upp en antirasistisk motpol som skapar en icke-rasistisk normalitet, ett icke-rasistiskt sunt förnuft. Samtidigt måste vi kämpa för breda, jämlika samhällslösningar med arbete åt alla. "När det är tomt i krubban bits hästen", avrundar Blomqvist. Kritisk kommentator var, befriande nog en kvinna, Paula Mulinari, doktor i genusvetenskap och engagerad inom vänstern. Hon menar tvärtemot att för många inom vänstern sammankopplar rasismen med ekonomiska problem och att dagens kanske viktigaste fråga är hur vänstern stödjer den antirasistiska kampen i människors vardag, till exempel på arbetsplatserna, som är Mulinaris forskningsämne. - I Norge ökar de högerextrema utan att det finns någon ekonomisk kris, och apartheid i Sydafrika och Israel har inte varit sammankopplade med ekonomisk kris. Och även när vi hade full sysselsättning i Sverige fanns rasism här. Men protesterna på arbetsplatserna mot SD i våras öppnade upp klimatet och gjorde det möjligt för människor att börja tala om rasismen på jobben, säger Paula Mulinari. Sedan är det dags att dela upp sig igen. I vår grupp är det återigen ett flertal latinamerikaner och några med judiskt påbrå. Vi pratar en del om demonstrationstaktik, hur vi bemöter alla dessa S - SD, SMR och SvP - på bäst sätt. Dror Feiler uppmanar alla som var med under protesterna i våras och höstas att anmäla sig själva för störande av allmän ordning. Andra tar upp lokal organisering som en viktig antirasitisk faktor. Engagemanget kring Järvafältet och Linje-17-rörelsen tas upp som bra exempel. Men hur sammankopplar vi dessa lokala initiativ på varsin sida av stan? Summa summarum så efterfrågas samarbete, massmobilisering och synkronisering såväl inom klimatfrågan som inom den antirasistiska kampen. På vägen hem i snöslasket hör jag i hörlurarna hur ett nytt parti Podemos - "vi kan", kanske en travesti på Obamas "Yes, we can!" - lockat hela hundratusen till Madrid under dagen, drivna av Syrizas jordskredsseger i det grekiska valet helgen före. Ja, Zizek, även en ny vänster har sett dagens ljus. |