Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 7, 13 februari 2015
Konst och kolonialism
morgon den 26 januari förhörs regeringskansliet i Genève inom ramen för Universal Periodic Review-processen. Förhöret rör Sveriges efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Svenska kyrkan är en av flera organisationer som i sin rapport till FN valt att lyfta frågan om bristande ansvarstagande för urfolks rättigheter. Sveriges regering måste nu ta flera kliv framåt."
Samtidigt som Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén skriver en debattartikel (DN 25/1) om att Sverige bör öka samernas självbestämmande, stärka rätten till marken och ta ansvar för sitt koloniala förflutna, och tv sänder Maja Hagermans dokumentär om rasbiologen Herman Lundborg (SVT 22/1) avslutas Gállok Protest Art på det fria kulturhuset Cyklopen i Högdalen, södra Stockholm.
Kompositionen av diverse konst inne i det fria kulturhuset Cyklopen i Högdalen, södra Stockholm, i mångt och mycket så som det såg ut i Kamp Kallak-Gállok i Jokkmokk sommaren 2013.
Det senare är något som gatukonstnären Anders Sunna tar upp under sitt seminarium i det hemtrevliga caféet på Cyklopens övervåning i det självbyggda huset. Dessförinnan har Johanna Gustavsson pratat om konst och motstånd: hur konstnärer - med förgrundsfigurer som Sara Lidman och Suzanne Osten - backade upp Stora gruvstrejken, Vilda storstrejken eller LKAB-konflikten, 1969-1970, och hur det går igen i dag i Gállok-protesterna. Många konstnärer skänker verk och intäkter till kampen i dag som då.
Sunna föddes i Kiruna 1985, växte upp i Kieksiäisvaara, utbildades på Konstfack 2006-2009, bor och verkar numera i Jokkmokk. Han var synnerligen aktiv under Gállok-blockaden sommaren 2013 och representeras av flera verk på utställningen.
- Jag tyckte det var viktigt att hjälpa till när samers näring och intressen hotas, särskilt med tanke på hur min familj behandlats av den svenska staten, säger Sunna om sitt engagemang.
Ironisk måltavla på utställningen Gállok Protest Art.
Hans konst väcker starka reaktioner vartän den visas, den har ansetts "osmaklig och aggressiv", men det tar han med ro och ser det i stället som god kritik. Sunna berättar vidare hur hans familj stämplats som "bråkig" av såväl Sametinget som svenska staten, hur de nästan systematiskt berövats mark, byggnader, renar och utsatts för sabotage och vandalisering. Det är en räcka övergrepp han redogör för.
Sedan kommer Sunna in på det rasbiologiska institutet i Uppsala. Fredagen den 13 maj 1921 - vid samma tid tog Hitler makten i NSDAP - fattar riksdagen utan omröstning beslut att upprätta ett Statens institut för rasbiologi, vilket upphör så sent som 1958. Med anor från Linné och med spår i dagens "romregister" lever än i dag människor som fått sina skallar mätta, sitt könshår färgbestämt och tvingats posera nakna inför Lundborgs och andra medarbetares kameror, som snart blev institutets ohyggligaste och effektivaste verktyg.
Uppsala universitet förfogar över de runt 12000 bilder som togs i rasbiologiska "undersökningar". Faktum är att det fortfarande hänger ett 40-tal samiska skelett, inklusive barn, i en industrilokal som förvaltas av Uppsala universitet. Och inte bara samiska kvarlevor utan även från andra urfolk. På frågan om skeletten kan/ska återbördas till samerna och återbegravas i samisk jord svarar Sunna:
- När samer frågar blir det direkt Nej, då ska det forskas vidare!
En same som fått nog av statens och kapitalets övergrepp.
Bildkonstnären Oscar Lara har en liknande historia att berätta. Han befinner sig i Sverige på ett arbetsstipendium och jobbar med ett textilprojekt som handlar om kolonialism och "kulturarvstrafficking". Lara gör en tvärtom: han vänder upp-och-ned på nord och syd och låter svenska textilarbetare väva och sy för svältlöner.
2008 gick en utställning i Göteborg med det cyniska namnet En stulen värld. Utställningen på Världskulturmuseet - en av fyra av Statens museer för världskultur - innehöll förkolombianska, "pre-hispanico", närmast ovärdeliga textilier; de äldsta i den så kallade Göteborgssamlingen 2 500 år gamla. Museet skrev då på sin hemsida:
"Paracashalvön i nuvarande Peru har givit namn åt en kultur som frambragt ett unikt världskulturarv. De textilier som under 1920-talet upptäcktes här äger en särprägel och bildvärld som saknar historiska motsvarigheter. 89 av dessa textilier från Paracas ägs i dag av Göteborgs Stad."
Anders Sunnas konst väcker starka reaktioner vartän den visas.
Kruxet är att de sålts av "huaqueros", plundrare, och kan ha varit beställningsverk av svenska tjänstemän på 1930-talet. Stöldgods som skeppades till Etnografiska avdelningen, vilken då inhystes i Göteborgs museum och sedermera blev Världskulturmuseet. Lara, som själv är peruan, var aktiv i processen att återbörda textilierna till hemlandet. Efter utställningen kom återkrav från Peru på samlingens textilier. Och efter förhandlingar mellan Göteborgs stad och peruanska kulturdepartementet beslöts att både äganderätten och textilierna tillhör Peru. Gott så, men vad hände med den samiska äganderätten?
Så med Jackeléns och Hagermans ord har Sverige inte på långa vägar tagit fullt ansvar för sitt koloniala förflutna, och med Laras och Sunnas exempel så fortsätter det i form av kulturarvsstölder, mark- och gruvexploatering.
Fakta: Gállok Protest Art
I utställningen Gállok Protest Art visas ett antal samiska och svenska konstnärers konstverk och dokumentation från Gállok, platsen där gruvmotståndare, miljökämpar och konstnärer med kroppar, motstånd, konst och barrikader protesterade mot en planerad gruva. Vägblockaden och aktivistlägret Kamp Kallak-Gállok blev snabbt en kreativ mötesplats, där olika kulturformer fanns med som en del av, och sida vid sida med, den civila olydnaden.
Källa: Sameföreningen i Stockholm