Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 6, 6 februari 2015
Konsten att göra glas
Den svenska glasindustrin är nu i princip ett passerat kapitel, men så sent som under 1900-talets andra hälft var produktionen i full gång. Sanni Gerstenberg har talat med glasformgivaren Bengt Edenfalk, aktuell med utställningen "Thalatta & Co", som varit med i den svenska glastillverkningen sedan 1953.
Bengt Edenfalk med Dalom-skål. 1969. (Foto: Hans Wilhelmsson)
"Glasriket" - vägmärket står vid vägen när man har passerat Växjö, mitt i Småland. Efterhand på väg i östlig och sydöstlig riktning påminner ortsnamn om de många glasbruken som har funnits här. Några finns kvar, om än i förändrad form.
Svensk glasindustri i stort är förbi. Orrefors - under många år det största glasbruket, med flest anställda formgivare och världsomfattande export av bruks- och konstglas - är nedlagt sedan 2013. Kosta, som arbetade med sex till åtta deglar på 1980-talet, har en enda kvar i dag. Hela Kosta lever nu på underhållningsindustrin: köpa, titta, äta - outlet (inte bara glas), hyttupplevelse och glashotellet.
"Vårt lands stora glashytta"
I en utställningskatalog från 1961 kallas Småland för vårt lands stora glashytta. Glasbruk efter glasbruk på knappt sex kvadratmil. Och förklaringen följer; skälet till att den svenska glasbruksdriften huvudsakligen koncentrerats till Småland är främst att söka i nejdens rika tillgång på skog för den bränslekrävande eldningen under de flammande smältugnarna i hyttorna. 1961 var 12 av de drygt 15 av "nejdens" glasbruk representerade på denna utställning på Smålands Nation i Lund. Alla hade kommit i gång i mitten eller under andra hälften av 1800-talet: Alsterfors, Björkshult, Boda, Ekenäs, Gullaskruf, Kosta, Lindshammar, Orrefors, Ruda, Skruf, Strömbergshyttan, Åfors. Kosta hade grundats redan 1742.
I början av 1900-talet var det ofta hyttmästarna som tog fram glasdesignen. Man härmade fritt - upphovsrätten var det inte tal om. Det ändrade sig med tiden. Glasskolan i Orrefors bildades inte förrän på 1960-talet. Innan dess anställdes det konstnärer som skapade sina former hand i hand med mästarna, blåsarna och formmakarna i hyttan, bruksglas och unika glaspjäser. En glasformgivare är ju som en orkesterdirigent. Han blåser och tillverkar inte själv sina alster, men måste kunna materialet på sina fem fingrar för att åstadkomma ett resultat tillsammans med arbetarna i hyttan. Samarbete behövs!
Glasväggen på T-Centralens övre plan, designad av Bengt Edenfalk och Erland Melanton. (Foto: Maximilian Björsten)
Skrufs första formgivare
I dag är glasformgivaren Bengt Edenfalk den som har varit med längst i den svenska glastillverkningen. Han började 1953 vid Skrufs glasbruk som deras första konstnärliga glasformgivare. Så här skrev han i sina påbörjade minnen 1993:
En dag i december 1952 steg Bengt Edenfalk av tåget vid stationen i Skruv. Jag kom från Stockholm och hade just slutat min utbildning på målarlinjen vid Högre Konstindustriella Skolan, Konstfack. Några dagar tidigare hade rektorn för skolan, dr Åke Stavenow, frågat mig om jag var intresserad av ett arbete som formgivare vid Skrufs Glasbruk. Arbeten för formgivare var något mycket unikt 1952.
Iförd ärvd svart paletå och tillika rysk krimmermössa satte den nyblivne formgivaren sina fötter på den mark, som i 25 år skulle bli underlag för hans gärningar. Som alltid när tåget stannade fanns det gott om publik ur den så kallade ledighetskommittén vid stationen. Dessutom den respektingivande och nyfikne stinsen och hans biträde.
Norr om järnvägen låg glasbruket, ryggraden i det mycket tråkiga samhället som till största delen låg på andra spåret, söder-ut. Spåret ja, det var järnvägen mellan Kalmar och Nässjö eller Alvesta för vidarebefordran till den stora världen. Det var 250 meter från stationen till glasbrukskontoret. Därinne väntade en disponent och en kamrer. Vi kom snart överens. Kanske blev de litet överraskade när jag bad om förskott. Den första månadslönen var på 300 kronor och fri bostad. En mager lön redan då!
Lyckliga år på Konstfack
De fem åren på Konstfack var lyckliga år, minns Bengt och fortsätter:
- Det sista var jag biträdande lärare i mosaikläggning. Till lärarnas förtvivlan ägnade jag dock mer tid åt det dixielandband jag var med att skapa på skolan. Där spelade jag klarinett med aldrig svikande intresse.
Innan dess hade han gjort praktik på Orrefors i ett och ett halvt år.
- För det mesta bestod arbetet i att rita monogram, som skulle graveras på glaspresenter. Orrefors glas var så gott som självklart när någon skulle firas - med monogram på. En urtråkig uppgift!
Men mot slutet fick han till och med skissa på egna arbeten för den store formgivaren Edward Hald. Han ville alltid att man försökte själv och skaffade tid i hyttan för sin praktikant.
Tallkrona, fripressad med sjunkform, helkristall. 1975. (Foto: Sammi Gerstenberg)
Behövde en konstnär
Skruf var 1952 ett glasbruk på uppgång. Efter konkurs, hyttbrand och besvärliga krigsår hade man fått lite vind i seglen. Lokalerna var nya (förutom sliperiet).
Skruf var mest känt för sitt servisglas. Nu hade man ambitionen att även förnya sitt sortiment av slipat och graverat prydnadsglas. Till detta trodde man sig behöva en skolad konstnär.
- Jag gav mig i kast med det mesta, genast.
Bengt Edenfalk berättar med stor värme och respekt om olika mästare, deras kunnande och mänsklighet. I all synnerhet nämner han hyttmästaren Magni Magnusson, en fantastisk arbetsledare och suverän improvisatör, viljestark och respektingivande. Och humor hade han.
- Han ledde mig varsamt över de första blindskären.
Ritade 60 serviser
Det var en omfattande uppgift att hålla den stora personalen i arbete med ständigt nytt och utvidgat sortiment, minns Bengt. Man byggde ett nytt sliperi 1957, och så småningom en hytta till. Stora kollektioner vaser, skålar, tallrikar, serviser, ljusstakar med mera skulle det skapas två gånger om året, en permanent anspänning.
- Allt blev inte bra, kunde inte bli kompromisslöst. Det är något jag ångrar i dag, säger Bengt med stor sorg.
Han ritade ett 60-tal serviser under de 25 åren. De var tillverkade i helkristall, med eller utan slipning, i halvkristall eller i sodaglas, då oftast i flera färgställningar.
"Jag tror inte att det under 1900-talet har funnits någon annan glasformgivare, som har ritat och fått i produktion så många glasserviser som Bengt Edenfalk", skriver Majlis Stensman i sin bok om konstnären (från 1995).
Pjäser i Thalatta-teknik. 1960-talet. (Foto: Bengt Edenfalk)
Utsmyckade T-Centralen
Han hann ändå också med offentliga utsmyckningar genom åren, till exempel stora mosaikväggar - för Rikspappersskolan i Markaryd, Läkarstationen i Lessebo, Kreditbanken i Växjö, Lasarettet i Växjö. Utan tvivel mest besökt är glasväggen på övre plan av T-Centralens station, Klaravagnen. Bengt berättar:
- 1956 tog Erland Melanton rätt på mig igen. Han hade varit min lärare på Konstfack och jag hade hjälpt honom lägga hans stora mosaik i Västerås på bibliotekets yttervägg. Han ville att vi tillsammans skulle tävla om utsmyckningen av T-Centralen i Stockholm, som höll på att byggas. Jag stod för det glastekniska och gjorde de glasplattor vi behövde för tävlingsskissen, jag ritade också de slutgiltiga plattorna och pressformarna till dem. Det mesta skissarbetet för den 142 meter långa väggen gjorde Erland. Vi fick ett 1:a pris och därmed ett jätteuppdrag. Lilla Skruf sattes ordentligt på kartan!
Överdådiga planer
1974 började oro sprida sig. Kamrern, som hade tagit över rodret från sin åldrige svärfar, hade stora vyer, berättar Bengt. Tillsammans med fyra mindre glasbruk - Gullaskruf, Åseda, Björkshult, Målerås - bildades ett försäljningsbolag. 1975 fusionerade de fem till Royal Krona. De skulle på så sätt skaffa sig en bra plattform för både export- och inhemsk marknad. Staten bidrog med en massa miljoner. Man byggde ett stort centrallager i Skruv och hade plötsligt fem direktörer, alla med full lön, en ekonomichef och sju formgivare. Det gick som det bara kunde gå, menar Bengt: Efter två år var Kronagruppen i konkurs.
Dessa överdådiga planer var dömda att slå fel. Men hade inte samhället förändrats? Svenskt bruksglas utkonkurrerades genom billig import. Samtidigt hade levnadsstilen avskalats. Ända till 1970-talet var en glasservis bestående av minst tolv olika delar en omtyckt lysningspresent som kom till användning. Bengt Edenfalks kristallglas Corona från 1962 fanns i många hem. Den moderna tiden gjorde sig bemärkt - ett och samma glas för vin, öl, vatten eller mjölk var nog. Ett sådant glas, kallat Allglaset, beställde Kooperativa förbundet från Skruf. Allglaset var ett sodaglas i olika färger: oliv, grått, brunt, turkos. Ett snapsglas i litet format hörde till.
Glaspjäs, Thalatta. Studioglashytta Wilke Adolfsson. Höjd: 16 cm. (Foto: Inka Persson)
Helt andra möjligheter
Efter konkursen fick Bengt anbud från KostaBoda att fortsätta som formgivare. 1978 var KostaBoda det näst största glasbruket efter Orrefors. Åfors, Boda och Johansfors, alla bruk med gott namn, ingick i denna firma. Bengt var verksam där till pensioneringen 1989.
- Jag fick 11 formgivare som kollegor. Fantastiskt var att det fanns tid att göra unikat. Det hade jag inte vid Skruf. Där fick man försöka få ner arbetare till hyttan några timmar om söndagarna. Under veckotid ansåg sig ledningen varken ha tid eller råd. Nu vid Kosta fanns också helt andra möjligheter att delta i utställningar, både utländska och inom landet.
Bengt fortsatte med att skapa unikat även efter pensioneringen. Han hyrde in sig hos mindre glashyttor, studioglashyttor, Strömbergshyttan och Wilke Adolfsson i Orrefors från 1992. Han fortsatte utveckla Thalatta-teknik från Skruf-tiden, nu i färg.
Vill fortsätta med glaset
Under de senaste åren har Bengt, som nu bor vid Västkusten ägnat sig åt teckning och akvarellmåleri som är släkt med hans glaskonst, lika transparent! Han har hunnit fylla 90 år i december.
- Är du nu färdig med glaskonsten, vill jag veta.
- Nej, kommer det spontant, jag har precis tagit reda på att det finns en glashytta lite längre norrut som kanske kan tillverka någonting jag ritar...
Fakta: Thalatta-teknik
Figurer stämplas i en glaspost. Sedan tar man glas över igen. Då bildas ett luftmönster över stämpeln. Denna teknik lektes fram i hyttan vid Skruf 1959.
The Glass Factory i Boda
Glasbruket Boda som blev del av Kosta 1964 och drogs in i moderbolagets många turer i början av seklet har återuppstått i ny form 2011 som The Glass Factory. Efter ombyggnad ryms en mindre glashytta, ett museum, ett museum för barn, utställnings- och konferens/föreläsningslokaler, museishop och café i det gamla glasbruket.
Hyttan är öppen för formgivare och glasarbetare som vill hyra in sig.
- Mot bakgrund av den aktuella situationen i Glasriket, och med anledning av glasuppdraget, behöver nya möjligheter skapas, menar Maja Heuer, kreativ och energisk chef för The Glass Factory.
I veckan invigs där en retrospektiv utställning med Bengt Edenfalks glas, Thalatta & Co. Utställningen pågår till den 29 mars.