Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 1, 2 Januari 2015 Får man tala sanning i Sveriges riksdag? D
en formuleringen har etsat sig fast efter att ha läst Solveig Ternströms självbiografi Från Dramaten till Riksdagen. Aldrig lär väl någon så öppet och naket beskrivit inifrån hur det går till i Sveriges riksdag. Fastän jag har bred erfarenhet från den politiska miljön så läser jag med stigande förvåning hur illa demokratin i dag fungerar i den yttersta maktens korridorer. Hon låter oss också få inblick bakom kulisserna på Dramaten och i sitt eget livs svåra stunder. Solveig är en framstående skådespelare, dramatiker och författare. Och man kan närmast beskriva hennes berättelse som en spännande politisk deckare. Utan blod men med många tårar. Hela det interna spelet i riksdagen med tonvikt på Centern gör att man vill sträckläsa. Vad var det då som gjorde att Solveig Ternström gick in i politiken och lämnade Dramaten efter mer än 40 år på scenen? Hon anger två huvudskäl. Dels var det hennes stora miljöintresse och motstånd mot den farliga kärnkraften, dels var det den försämrade åldringsvården. Hon hade med egna ögon bevittnat hur illa hennes mor farit under sina sju år inom åldringsvården. Hon trodde att hon kunde göra mer för de gamla som ledamot av Sveriges riksdag. Att hennes val föll på Centerpartiet berodde på att partiet då var motståndare till kärnkraften, och dessutom blev hon uppringd från Centerns partikansli och tillfrågad om hon ville ställa upp i riksdagsvalet 2006. Efter betänketid svarade hon ja. Hon såg en chans att göra en konkret insats. Men tiden i riksdagen höll på att knäcka henne både fysiskt och psykiskt. Strategerna i Centerpartiet visade sig inte vara det minsta intresserade av hennes politiska engagemang utan utnyttjade henne fullkomligt hänsynslöst och cyniskt som affischnamn. Trots att Solveig drog massor av röster med flest personröster i Stockholm och kraftigt bidrog till Centerns framgång i valet fick hon inga tunga uppdrag i utskott och utredningar. Maud Olofsson som hon trodde ville ta vara på hennes starka engagemang och kunnighet i äldrevården fick hon inte ens ett enskilt samtal med. Hon var oåtkomlig, fru Maud som Solveig kallar henne. Redan vid första samlingen med riksdagsgruppen efter valet hösten 2006 fick hon sina onda aningar. Maud Olofsson kom rusande in, och hennes främsta budskap var att hålla ihop alliansen. Att motionera det kan ni glömma, sade fru Maud. "Det är oppositionen som motionerar. Inte vi inom regeringspartierna." Men Solveig motionerade om bland äldrevården och föll tidigt i onåd. Allra mest spännande är förstås hur det verkligen gick till när Maud Olofsson svek partiets kärnväljare och sade ja till nya kärnkraftverk. Hur fru Maud gick ut efter mötet med den chockade riksdagsgruppen och ljög inför den samlade pressen om att riksdagsgruppen var enig i sitt beslut om att säga ja till kärnkraft. Tre ledamöter hade protesterat. Det var Solveig, Eva Sehlin och Sven Bergström. Den senare vek sig dock senare, vilket gjorde Solveigs och Evas situation ännu mer utsatt. Det blev ett rent helsicke för de båda opponenterna. Solveig blev mer och mer besviken på hur toppstyrt och odemokratiskt det var i riksdagen. Tillsammans med Eva Selin och den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson bildade hon en "gerillagrupp" som de kallade De Olydiga, som var en protest mot toppstyrning och brist på elementär demokrati i riksdagsarbetet. Solveig kom från Dramaten som inte präglas av något större demokrati, Eva Selin, professor i kärnfysik med lång erfarenhet från den instängda universitetsvärlden och Anne-Marie Pålsson docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet och med tunga styrelseuppdrag inom näringslivet. De hade aldrig någonsin upplevt så stor brist på demokrati och medinflytande som i riksdagen. Det är verkligen sorgligt att läsa hur en så levande kraft som Solveig Ternström inte kunde komma till sin rätt i riksdagsarbetet. Hon hade så stora ambitioner och slet ut sig både före efter valet. Hon drog fulla hus på sina hundratals möten runt om i landet där hon talade om de äldres situation. Inte ett tack fick hon och lämnade partiet sommaren 2010, men satt kvar i riksdagen valperioden ut. Eva Selin ställde inte heller upp på nytt. Hon led av cancer och dog 2011. Anne-Marie Pålsson lämnade i protest mot bristen på partidemokrati sitt parti, Moderaterna, i maj 2009. Men satt kvar som politisk vilde. Efter tio år i riksdagen lämnade hon riksdagen och skrev boken Knapptryckarkompaniet, en svidande kritik mot den politiska makten. Hon skriver att "partigrupperna har omvandlats till transportkompani och lydiga knapptryckare" Solveig Ternströms bok är ett oerhört viktigt dokument som ger väsentliga svar på varför klyftan mellan de folkvalda och väljarna växer. Den ger också svar på varför så många politiskt förtroendevalda slutar under sin första period. "Det är så mycket jag inte förstår. Vi sitter i maktens centrum men vi har ingen makt", skriver Solveig. I Sverige har vi ett stort demokratiproblem som sällan berörs av de politiska reportrarna. Allt styrs från de oåtkomliga partibunkrarna. Inte bara i riksdagen utan också i kommuner och landsting/regioner. Det föder en misstro och ett politikerförakt i folkdjupet. Och det ifrågasätts allt oftare om Sverige längre är mer än en formell demokrati. |