Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 51/52, 19 december 2014
Syndabockar och fallna änglar
Gränsen mellan änglar och demoner är något svävande. Den märkligaste och mest motsägelsefulla och spännande i den bibliska bevingade himmelska skaran är en ängel på latin kallad Lucifer.
Träsnitt av Gustave Doré, illustrationer till John Miltons "Paradise Lost".
Ordet Lucifer har betydelsen "ljusbringare", eller "ljusbärare", och betecknade i förkristen mytologi planeten Venus när den visade sig som morgonstjärnan i gryningen. Lucifer - ljusbringaren, ljusbäraren, morgonstjärnan - förvandlades sedan genom en outgrundlig operation i den kristna mytbildningen till en fallen ängel kallad Satan (ha-Satan, "motståndaren", "anklagaren" på hebreiska). Denne Satan har fått representera det onda, och klä skott för allt ont människan har gjort och kan tänkas göra på vår sargade jord.
Den före detta "ljusbringaren" har med tiden fått många namn: Djävulen, Fan, Den onde, Frestaren, Beelsebub, Belial, Asmodeus, Bockfot, Hin Håle, Gammel-Erik, Hin Onde, Horn-Per, Mefistofeles, Mörksens furste...Demonen i kyrkan
Det första som möter besökaren i den medeltida lilla stenkyrkan i mytomspunna Rennes-le-Chateau - en by på en höjd vid franska Pyrenéerna - är en hukande, svältfödd, ångestfylld djävul med halvt öppnade läderlappsvingar och ett vilt skelande vänsteröga. Den bemålade träskulpturen, som står vid kyrkingången, beställdes i början av förra sek-let av en historiskt intresserad - och möjligen något uttråkad - landsortspräst. Redan när man står utanför kyrkporten kan man bli litet konfunderad av en text med lydelsen: "Denna plats är skräckinjagande."
En del menar att den besynnerliga figuren föreställer Asmodeus, demonhövdingen som påstås ha haft ett krökt finger med i spelet vid bygget av Salomos tempel. Det antyds vidare att den utmärglade saten är där för att bevaka en makalös skatt - en förbjuden skatt - som ska finnas i trakten, där ett tempelriddarfäste en gång stod. På 1600-talet ska en herde ha hittat en skattgrotta i omgivningen, när han letade efter ett bortsprunget lamm. Han kom springande till byn med gamla guldmynt i sin säck och förklarade att det fanns mängder av dem i grottan. Men herden vägrade hårdnackat uppge platsen och tog hemligheten med sig i döden.
Fotografiet härintill av den uttrycksfulla demonskulpturen togs strax innan en marodör, en aprilnatt 1996, högg av huvudet på statyn och sedan spårlöst försvann med sin originella trofé. Det dröjde länge innan den halshuggna demonen fick ett nytt huvud, men ett av sämre kvalitet och inte lika uttrycksfullt som originalet.
"Djävulskyrkan" har mist en del av sin gåtfulla kraft. Men trots sentida falsarier och missledande information ruvar fortfarande en hemlighetsfull stämning över det legendomsusade området kring Rennes-le-Chateau, som hyser många märkvärdiga inslag. Platsen är höljd i dunkel mystik.
Demonen i Rennes-le-Château i södra Frankrike. (Foto: Lars Kollberg)
Utkastade från himlen
"Hur har du inte fallit från himmelen, du strålande morgonstjärna! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du folkens förgörare!" Texten, hämtad från Jesajas bok, syftar på den övermodige babyloniske kungen, vars hebreiska namn har betydelsen "gryningens lysande son" (på grekiska "fosforos": morgonstjärnan eller planeten Venus). Senare tolkas "gryningens lysande son" som en fallen ängel. Satan är därmed född.
Men Lucifer - Satan - ska inte ensam slungas ner från himlen som en blixt, eller falla likt morgonstjärnans nedgång i mörkret. Viss förvirring råder då också Jesus på sina håll framställs som morgonstjärnan.
Skälet till Lucifers fall skiftar i legenderna. I den kristna traditionen finns en föreställning om att ljusbringaren Lucifer är den starkast lysande stjärnan i himlen och den ängel som står närmast gud. När människan skapas kräver gud att alla änglar ska lyda under dem. Men ängeln Lucifer, som anser att han bara ska lyda under gud, förbryllas av kommandot. Han vägrar och gör uppror.
Den himmelska revolutionen kväses av den allsmäktiges utsända: Ljusets lansbärande ärkeängel Mikael och hans bålda krigsänglar, som angriper Lucifers mäktiga härskaror. Lucifer och en tredjedel av himlens bevingade kår kastas ut från himlen och förpassas till en tillvaro präglad av hemlöshet.
Hur skulle jag kunna undgå att fundera kring det förlorade paradiset och reflektera över "Den store vite faderns" (presidentens) usla behandling av de sista människorna i Nordamerikas ursprungsbefolkning?
Himmelsk strid i konsten
Kampen mellan gott och ont (eller omvänt) symboliserad av morgonstjärnan Lucifers fall, har inspirerat en kår av konstnärer. I en av symbolisten Odilon Redons (1840-1916) visionära verk ser man en fallen ängel stå på ett ovädersmoln, i ett kusligt stämt himmelskt landskap som skulle kunna föra tankarna till den engelske kultförfattaren John Ronald Reul Tolkiens bok "Sagan om ringen". Men så hade Tolkien också upplevt första världskrigets fasor på första parkett.
Den franske konstnären Gustave Doré (1832-1883) åskådliggjorde den mytiska kampen, mellan Mikaels krigsänglar och Lucifers demoner, i den engelske diktaren John Miltons (1608-1674) epos "Paradise Lost".
I "The Fall of the Rebel Angels" (1562) - en fantastisk scen komponerad av den nederländske renässansmålaren Pieter Bruegel d.ä. (ca 1526-1569) - ser man bålda krigaränglar blåsa i basuner och slå ned på surrealistiska demoner, framställda som groteska djuphavsfiskar, kolossala kryp och andra obehagliga mörkervarelser. Och i en målning av den italienske konstnären Jacopo Robusti (1518-1594) kan man studera ärkekrigaren Mikaels närkamp med Satan. Robusti hade verkstad i Venedig och var son till en tintore (färgare) - därför fick han smeknamnet Tintoretto ("den lille färgaren").
En annan italienare som belyst den himmelska striden är koloristen Guido Reni (1575-1642), som var verksam under barocken och under en period arbetade för påven. I en av hans melodramatiska framställningar ser man hur Mikael trampar på den fjättrade Satans huvud.
Ärkeängeln Mikael besegrar Satan, 1635. Målning av italienaren Guido Reni (1575-1642). Santa Maria della Consolazione, Rom.
"Djävulens djur"
Mikaels kamp mot Satan skainte förväxlas med Sankt Görans envig med ormen i gestalt av en drake - ett populärt motiv i kristen mytologi. Ett praktfullt medeltida exempel finner man i Storkyrkan i Stockholm, där Sankt Göran och draken dygnet runt kämpar framför altaret.
Ormen, liksom bland andra vargen, ugglan och uven, fick i den kristna myten bära skulden för människans närmast övernaturliga ondska. De arma djuren blev sinnebilder för djävulska krafter, och rent av Fan själv. Ormen framställdes som falsk, slug, förförande och destruktiv - som något ondskefullt som skulle nedtrampas. Vargen, i Sverige ibland benämnd "svartängel" eller med en synonym för "hin onde", anklagades för att vara djävulens redskap: en allt igenom ondskefull varelse som ständigt hotade de troendes skara. Ugglan, som spöklikt hoar i natten, betecknade mörker och död, ensamhet och nedstämdhet, och blev en symbol för sataniska krafter. I Sverige betraktades den ståtliga, sägenomspunna berguven som en demonisk varelse - rent av Fan själv förklädd till fågel.
Listan över djur som fått stämpeln "ond" inkluderade bocken, som fick den otacksamma uppgiften att symbolisera människor dömda till helvetet. Djävulen själv fick bockens drag. I Moseboken berättas om hur en bock fick bära med sig folkets synder ut i öknen, därur härrör sig begreppet syndabock.
Prerafaeliten William Holman Hunts (1827-1910) mest kända verk är "Syndabocken" (The Scapegoat). Målningen, som utfördes på 1850-talet, föreställer en lidande bock och är en allegori över Jesus lidande och död då han tog på sig människornas synder.
Jordens undergång
Vem vet, kanske finns det lika många änglar och demoner som det finns människor på vår sargade, överbefolkade jord?
Änglar är rikligt förekommande i Uppenbarelseboken. De gillar att blåsa i basun och på yttersta dagen, efter att de sju sigillen brutits och jordens undergång står vid dörren, ska sju änglar blåsa som bara den. Om det då kommer att finnas några demoner att bekämpa är inte helt säkert. Åtminstone lär inga svenska demoner komma att infinna sig eftersom dessa förklarades vara "overkliga" och därför avskaffades officiellt, redan innan första världskrigets utbrott. Ett absurt grepp, för utan helvete inget paradis, utan demoner inga änglar och utan djävul ingen gud...
I vår dualistiska värld har allting sin motsats, och att ställa upp ett lag utan motspelare faller på sin egen orimlighet. Själv kan jag tänka mig en tillvaro utan änglar och demoner - men min inspirerande genius vill jag ogärna undvara.