Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 51/52, 19 december 2014 Ny kärnkraft oacceptabel risk O
skarshamn 1 ska avvecklas, meddelades i TT-notiser 18/10. Den planerade effekthöjningen i Forsmark 3 avbryts. Det beror inte på att Miljöpartiet ogillar kärnkraft utan på att "marknadsläget på elmarknaden har förändrats radikalt", enligt TT:s rapportering om beslutet 20/11. Investeringarna såg dessutom ut att bli större än beräknat. Det brukar bli så när det handlar om kärnkraft. "Man ska ha klart för sig att marknadsläget inte är gynnsamt för investeringar i någon ny elproduktion i dag /.../ Vi har historiskt låga elpriser", förklarade Torbjörn Wahlborg, Nordenchef på Vattenfall och styrelseordförande i Forsmark. I Sverige kunde de ha varit ännu lägre om inte Finland behövde importera el. Den märkligaste planen gäller ett helt nytt kärnkraftverk, Hanhikivi, på halvön Pyhäjoki i Bottenviken, 15 mil från Skellefteå. Finlands regering och riksdag har sagt ja. Finland borde ändå veta vad det innebär att bygga ny kärnkraft. Där byggs sedan 2005 Olkiluoto 3, landets femte reaktor. Den skulle ha stått klar 2009 men startåret beräknas nu till 2018. Under tiden får ägarkonsortiet med företag, kommuner och städer ersättningskraft från kol och elimport, bland annat 12 TWh från Sverige 2013 och 9 TWh hittills i år. Kraftbolaget IVO och den franska reaktorleverantören Areva höjer ömsesidigt sina skadeståndsanspråk mot varandra i det skiljedomsförfarande som pågår sedan 2008 vid Stockholms handelskammare. De senaste kraven från reaktorleverantörens sida är 3,5 miljarder euro. IVO kräver i sin tur 2,3 miljarder (Nucleonics Week 30/10). Reaktorn skulle levereras nyckelfärdig 2009 till ett fast pris på 3,2 miljarder euro. Nu beräknar Areva att den kommer att kosta 8,5 miljarder. När Finlands regering nyligen sade ja till en ny rysk reaktor i Pyhäjoki kom ett annat beslut i skymundan: Det blev nej till den planerade reaktorn Olkiluoto 4 på grund av finansieringsproblemen med O3. Regeringen fruktar ytterligare förseningar (Nucleonics Week 9/10). I Finland driver gruppen Pro-Hanhikivi sedan många år motståndsarbetet mot den planerade reaktorn som ska byggas i naturreservatet Hanhikivi. Till akuta problem för kärnkraftskonsortiet Fennovoima, som att finansieringen inte är helt klar, kommer långsiktiga frågor som att avfallsfrågan är olöst. De kraftbolag som driver Finlands nuvarande kärnkraftverk vill inte ta emot avfall från Pyhäjoki, och avfallet måste mellanlagras vid kraftverket under obestämd tid. På sidan 58 i Fennovoimas Miljökonsekvensbeskrivning står: "Landskapsplanen för kärnkraft tillåter inte slutförvaring av kärnbränsle på Hanhikiviområdet, men använt kärnbränsle får lagras där tills det kan föras till slutförvaringsplatsen. Lagringstiden är minst 40 år." Vart ska det sedan flyttas? Det vet ingen. "Det använda kärnbränsle som uppstår i Fennovimas kärnkraftverk kommer att förvaras i den finländska berggrunden", skriver företaget och uttrycker tillförsikt inför framtiden: "Slutförvaret av använt kärnbränsle börjar tidigast på 2070-talet, och därför kan man beakta den tekniska utvecklingen inom branschen". Hittills har ingen teknisk utveckling skett inom atomavfallsbranschen. Det koncept som kärnkraftsindustrin i Finland och Sverige arbetar med anses världsledande. Det utvecklades på 1970-talet. Ingenstans i världen finns fungerande slutförvar för använt kärnbränsle. Att planera för ett eller flera århundraden av osäker mellanlagring vid Bottenviken, ett av världens känsligaste innanhav, är så dumt att det är svårt att fatta. Kan det ofattbara i hela projektet förklara bristen på debatt? Till kärnkraftens tekniska och ekonomiska problem kommer i dag den politiska dimension. Den största ägaren i Fennovoima är sedan förra våren den ryska koncernen Rosatom, som köpte Eons andel på 34 procent. Eon drog sig ur av ekonomiska skäl. Rosatom är ett av världens största företag med verksamhet både inom kärnkraft och kärnvapen. Rosatom köpte sin andel en kort tid innan Ryssland annekterade Krim. Efteråt skulle ett sådant köp knappast ha varit möjligt. Finlands regering har genom sitt ja gett stöd till dem som hävdar att tillståndsprocessen inte behöver göras om, trots att ägarskiftet inneburit en annan reaktortyp än den ursprungligen planerade. Ryssarna vill självklart bygga en rysk reaktor. Ryssland är för närvarande världens mest aktiva reaktorexportör. Exporten sker med hjälp av stora statliga subventioner. Där är Ryssland inte unikt. Ingen reaktor i världen har någonsin sålts med vinst. EU-kommissionen är principiellt emot sådant statligt stöd, men har medgett undantag för kärnkraft, senast i Storbritannien. Det finns alltså inget fungerande EU-förbud mot subventioner som kunde användas för att befria Finland från en ny rysk reaktor. Men något måste Europa kunna göra för att undvika ett onödigt nytt kärnkraftverk som utgör en oacceptabel risk både ekonomiskt, miljömässisigt och politiskt. |
|