Ljusmanifestation i Pyhäjoki

redagen den 5 december beslutade Finlands riksdag med röstsiffrorna 115-74 att säga villkorat ja till uppförande av ett nytt kärnkraftsverk vid den lilla orten Pyhäjoki.

Det fanns nej-röster inom samtliga partier, inte ens Samlingspartiet (moderaterna) var odelat för. Det verkar alltså vara en relativt het potatis och jag ska här åtminstone till viss del försöka förklara varför.

Pro Hanhikivi, Kärnkraftsfritt Bottenviken, Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen, finska Greenpeace med flera samlades för en ljusmanifestation mot det planerade kärnkraftverket. (Foto: Tiina Prittinen)

Platsen för projektet är en udde som heter Hanhikivi, vilket är finska och betyder "gåssten". Namnet kommer från ett stort stenblock där gäss samlades innan landhöjningen för cirka 50 år sedan när den fortfarande låg omsluten av vatten, men som numera ligger långt upp på land inbäddad i björkskog.

Stenen anger även den historiska gränsen mellan Sverige och Ryssland och ligger endast 15 mil från närmaste svenska större orter såsom Haparanda, Kalix, Luleå, Piteå och Skellefteå. En härdsmälta skulle med andra ord innebära avsevärda konsekvenser även för Sverige då det kan sägas befinna sig i närområdet.

I Pyhäjoki finns en förening som sedan 2007 arbetat mot etablering av kärnkraft i området, vilken således bär namnet Pro Hanhikivi. Tillsammans med denna förening samlade sig nätverket Kärnkraftsfritt Bottenviken, Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen (FMKK), Naturskyddsföreningen och finska Greenpeace med flera till en ljusmanifestation i slutet av november. Vi var nära 50 svenskar som tog oss med främst buss till Pyhäjoki i solidaritet med natur, människor och framtid. Undertecknad åkte dit på uppdrag av FMKK i egenskap av en av föreningens två ordföranden.

Såväl i Finland som i Sverige har de styrande antagit lagar som i stort sett förbjuder nyetablering av kärnkraft så länge som det inte finns någon slutlig lösning på förvaring av kärnavfallet. Någon sådan lösning existerar inte. Makthavarna väljer emellertid att ducka för detta genom att utgå från vad kärnkraftsindustrins representanter förmedlar. Främst sker det genom SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) som är ett företag helägt av industrin självt.

Den svenska processen kring kärnavfallsfrågan verkar vara central även för Finlands makthavare. Kärnkraftsbolagen var genom villkorslagen från 1977 tvungna att via SKB starta KBS-projektet (Projekt KärnBränsleSäkerhet). De utgick där direkt från den statliga AKA-utredningen från 1972, vilken gjorde en mängd anmärkningsvärda och undermåliga antaganden och slutsatser. Vi har sett KBS1, KBS2 och idag KBS3, men principerna är desamma och går i korta drag ut på inkapsling och slutförvaring på 500 meters djup i berggrund.

Det påstås att KBS3 är rimligt utifrån en tidshorisont på 100 000 år, men i verkligheten inrymmer även 10 000 år stora element av osäkerhet och risk.

Det är intressant att kärnkraftsprojektet i Pyhäjoki började som en idé om att bryta sig loss från energiberoendet till Ryssland. Därför skapades Fennovoima Oy, vilket jämte TVO är ett av Finlands två kärnkraftsbolag. I turerna kring Fennovoima kan sägas att E.ON, som då ägde 34 procent av bolaget, hoppade av i oktober 2012. I mars 2014 köpte det ryska kärnkraftsbolaget Rosatom in sig i Fennovoima med 34 procent av ägarandelen.

Den finska riksdagen har ställt upp ett kriterium att minst 60 procent av Fennovoima måste ägas av antingen finska eller EU-anknutna bolag. När även Boliden drog sig ur i september 2013 saknades drygt 10 procent, vilket varit fallet fram till dess att Fortum den 2 december deklarerade att de skulle gå in i projektet.

Projektet vilar på minst sagt skakig grund. Investeringarna kommer ironiskt nog att huvudsakligen komma från Rosatom, som här ser en chans att få sälja sin första reaktor till väst. Det är historiskt. Incitamentet är givetvis ekonomiskt när Rosatom söker slå sig in på nya marknader. Samtidigt finns en tydlig politisk dimension då Rosatom ges rätt att vara en central del i att bygga, äga och driva ett kärnkraftverk i Finland.

Fennovoima har även skrivit på ett 10-årigt avtal om inköp av enbart ryskt kärnbränsle. Utöver det är reaktorteknologin även knuten till just ryskt kärnbränsle. Det är alltså med viss ironi vi kan konstatera att det som började som en frigörelse från beroende av rysk energi i realiteten blir en ökad bindning till just ryska intressen på energimarknaden.

En busslast med svenska kärnkraftsmotståndare reste till Pyhäjoki för ljusmanifestationen. (Foto: Per Holmqvist)

Hanna Halmenpää som är engagerad i Pro Hanhikivi fick genom insamlade medel och nedlagd tid möjlighet att bjuda in samtliga 199 finska riksdagsledamöter till samtal. Det utmynnade i möten med 34 av dessa. Vad som framkom var att närapå samtliga var synnerligen okunniga i ämnet. En del tackade och välkomnade informationen och samtalet. Vad som föranleder utfallet i riksdagsomröstningen kan vi blott spekulera om, men sannolikt rör det sig huvudsakligen om idéer om att investeringar i kärnkraft är bra för ekonomin. Med andra ord en ologisk slutsats, men alltför vanlig i politiken. Naturligtvis även i Sverige.

Hoppet för oss kärnkraftsmotståndare står nu till de naturliga hinder som projektet på Hanhikiviudden står inför. Allt måste vara klart innan 1 juli 2015, vilket även gäller miljökonsekvensbeskrivningar samt begärda kompletteringar till dessa. Planen för mellanlager och slutförvar har underligt nog dispens för godkännande till sommaren 2016, men i dag har inte Fennovoima någon lösning alls på slutförvaret.

Här finns även negativa konsekvenser för naturen då en mängd fyllnadsmassa måste tillföras för att stärka grunden för anläggningen och hamnen samtidigt som viken måste muddras.

Kylvatten kommer att bli svårt att hantera då det är långgrunt. Det bolag som fått kontrakt på byggnation och infrastruktur är det franska Areva, men det är svårt att sy ihop projektet och det föreligger redan konflikter. Visserligen ett alltför vanligt problem vid storskaliga projekt. Vi kan redan nu se 9 års försening och en ökad kostnad från 3 till 9 miljarder euro.

En annan aspekt som är värd att nämna är att det andra finska kärnkraftsbolaget TVO också har problem med sitt uppdrag att bygga reaktorerna Olkiluoto 3 och 4. Då rör det sig om ett projekt som är klart längre kommet än det vid Pyhäjoki. Den fjärde reaktorn lades i malpåse redan 2003 och även slutförandet av den tredje är en osäker historia.

Sammanfattningsvis är exploateringen av Hanhikivi en högst osäker historia. Det betyder inte att det går att slappna av och sluta kämpa mot nyetableringen av kärnkraft. Tvärtom behöver opinionsbildning och kunskapsupplysning fortsätta drivas. Kärnkraften är inte en del av ett hållbart samhälle och kommer aldrig att bli det. Främst för att både brytning av uranämne och hantering av kärnavfall är synnerligen miljövidriga verksamheter, men även drift av kärnkraften och risker för tillbud, läckage eller i värsta fall härdsmältor. Kärnkraften är heller inte någon egentlig förbättring för att kontra klimathotet då den är långt ifrån koldioxidneutral. Vi säger alltså med emfas nej till ny och gammal kärnkraft.