Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 5 december 2014
Olydnad och karneval i stället för protester
Protester skapar inte förändring eller befrielse från förtryck, det kan bara olydnad göra, skriver Per Herngren i denna essä. Han analyserar här främst socialpsykologen Erich Fromms tankar om frihet i relation till civil olydnad, men även forskare som Sara Ahmed och Slavoj Zizek.
Föreställningen som ligger inbyggt i demonstrationer, marscher och parader är att styrka och disciplin är det som ska förändra världen, skriver Per Herngren. (Foto: Sofia Härén)
Radikala grupper i nord fokuserar gärna på laglydig aktivism. Civil olydnad används bara undantagsvis vid extremt våld eller förtryck. Socialpsykologen Erich Fromm vänder på detta. Vill vi ha befrielse och politisk förändring måste fokus ligga på olydnad. Här tar jag upp Erich Fromms analys om hur olydnad är en nödvändig del av befrielse.
Erich Fromm är en av socialpsykologins klassiker och en av dem som byggde upp Frankfurtskolan och kritisk teori. Hen använder Marx på psykoanalys och psykoanalys på Marx. På så sätt bygger hen en kritisk teori som inte reducerar till vare sig individualism eller väldiga system.
En protest pekar ut dominerande ordning som aktör - "Ni borde inte!" - och återinsätter därmed den makt protesten vänder sig till. Protest bygger därför inte befrielse. Protesten gör istället regeringen till centrum, till subjekt för förändring.
Erich Fromm menar att laglydig protest inte bara är otillräcklig. Nej, problemet är snarare att lydiga aktioner producerar lydnad. De stärker därmed rådande maktordningar.
Här ligger Fromm nära Henry David Thoreau som i sin Civil olydnad från 1849 skriver att problemet inte är regeringen utan de som protesterar mot orättvisa men ändå lyder. Frihet och olydnad är alltså omöjliga att separera. De är både mål och medel. En politisk eller religiös organisation som förkunnar befrielse men utesluter olydnad från sin verksamhet blir, enligt Fromm, osann och falsk. Det som gör den falsk är att den säger sig hävda frihet men producerar underordning, lydnad och ofrihet.
Falsk aktivism
Även Slavoj Zizeks analys av protest som fetischism och falsk aktivism blir en skarp - och smärtsam - kritik av den lagliga protesten. Hen är slovensk filosof. Den som protesterar är mycket väl medveten om sin lydiga undergivenhet. Men genom att fnysa åt kapitalismens dumheter uppfattar hen sig som fri från delaktighet i våld och förtryck. Protestens laglydnad avfärdas också av de som protesterar eftersom kraft utvinns ur protesten. "Men ni känner väl! Vilken kraft!" Protestens fantastiska kraft blir mer verklig och relevant än den laglydiga hörsamheten som protesten producerar.
Själv har jag tidigare kritiserat protest för att den skapar idealistiska illusioner om samhällsförändring. Protestens fetischistiska kraft blir en magisk önskedröm om kraftfull politisk påverkan. Protesten tror sig innehålla någon sorts kraft som påverkar och skapar förändring. Men med Zizeks analys blir protesten realistisk snarare än drömmande. Protesten förstår mycket väl hur lydnad gör vapenhandel, krig och svält möjliga. Detta skapar ett fruktansvärt tryck på oss. Vår lydnad dödar tragiskt nog många fler än alla terrorister tillsammans. Den fetischistiska kraften i protesten tar, enligt Zizek, dock bort detta hemska politiska och moraliska tryck som verkligheten lägger på oss.
Olydnad som inte är befrielse
I sin bok Disobedience as a Psychological and Moral Problem, från 1963 skriver Erich Fromm att en organisation som är ensidigt olydig och rebellisk hindrar befrielse lika mycket som en organisation som är ensidigt lydig.
Eftersom Erich Fromm visar att befrielse alltid innebär olydnad kan en tro att hen skulle vara emot all lydnad och laglydnad. Men att lyda befriande, demokratiska och rättvisa beslut är lika avgörande för befrielse som att bli olydig mot förtryck och härskande.
Dessutom är varje akt av lydnad, olydnad mot något annat. Och varje akt av olydnad är lydnad mot något: exempelvis lydnad mot krigets offer eller mot en grupps beslut om civil olydnad.
Att lyda lagen kan innebära olydnad mot förtrycktas rop på hjälp, olydnad mot en moral, eller mot en princip om rättvisa. Att göra sig till åskådare och passiv är aktiv olydnad mot undertrycktas krav på befrielse.
Aktivism flyr in i lydnad
Erich Fromm visar hur organisationer och människor dras till lydnad och flyr befrielse. Detta skapar svårigheter för civil olydnad och befrielserörelser. Laglydig aktivism ger kraft, inspiration och trygghet. Lydiga protester tenderar därför att dra bort aktivister från civil olydnad och befrielse. En motståndsgrupp har svårt att överleva ifall dess deltagare dras mot laglydnad.
I traditionen från Gandhis satyagraha (sanningsingripande) ska varje civil olydnads-aktion direkt börja förverkliga sina mål. Mål och medel blir ett. Ifall olydnaden fungerar tar den plats och tränger undan andra ordningar. Civil olydnad riktar sig alltså inte mot härskare så som protest eller opposition.
Gandhis satyagraha blir queer och märklig i samhällen där normen är att dras mot härskare. Satyagraha uppfattas som märkligt och tokigt även för deltagare i civil olydnad. De är ofta mer vana vid att orientera sig mot makt. De känner sig lätt obekväma och vilsna.
Gömma sig bakom kritik
Det finns tre vanliga sätt att normalisera kampen, att vrida bort civil olydnad från gandhitraditionens queerande och förverkligande, få olydnaden att passa in i vår tradition av protest. Det ena är att istället rikta olydnaden rakt mot härskare, så som i blockader eller olagliga protester. Det andra sättet är att trappa ner olydnaden till "nästan lydnad", olydnad med låga böter. Det vanligaste är dock att göra civil olydnad till tillfälliga händelser, och istället fokusera på lagliga kampanjer och protester.
För att begripa hur lydnaden drar folkrörelser och aktivism bort från befrielse låter vi Erich Fromm få hjälp av queerfeministen Sara Ahmed.
Hen visar att norm- och maktkritik ibland får funktionen att dölja protestgruppers och organisationers lydnad till förtryckande ordningar och lagar. Maktkritik skyddar därmed organisationer från att begripa sig som medbrottsling i förtryck och våld. Detta skulle annars innebära att de skulle behöva bryta lagar och regler och ingripa vid förtryck.
Normkritik kan på så sätt göra det möjligt att samarbeta med en maktordning utan att se det som underordning och samarbete. Som om vi genom kritiken ställer oss utanför ordningen. Kritik blir i så fall ett sätt att slippa tränga ännu längre in i maktordningen och göra motstånd.
Sara Ahmed kritiserar även föreställningen att antirasism överskrider rasism eftersom "Att vända sig mot" är att uppmärksamma. Vilket innebär att anti-aktivism är med och stöttar, återupplivar det den vänder sig mot.
Sara Ahmed menar inte att vi kan sluta att reproducera maktordningar, hen visar snarare hur anti-aktivism alltför ofta producerar en falsk föreställning om att den själv är utanför det den vänder sig mot. Anti-aktioner, maktkritik och protester gör sig även beroende av det de vänder sig mot. De utvinner kraft från sin motpart.
Uttalande-trötthet
Sara Ahmed påpekar att engagerade organisationer skapar en uttalande-kultur som återskapar sig själv igen och igen. Tid ägnas åt att skriva förslag på uttalanden, inbjuda till möten, genomföra möten, komma överens, besluta och sprida. Visionära målsättningar, manifest och radikala handlingsprogram om rättvisa, jämlikhet och mångfald tränger undan faktiskt genomförande. Ett handlingsprogram kan, enligt hen, fungera som ersättning för ingripande. Handlingsprogrammet blir då en kamouflageteknik.
Problemet är inte att det är skillnad på ord och handling. Problemet är snarare att uttalanden och dokument agerar och denna uttalande-kultur genererar uttalande-trötthet.
Utveckling är avvikelse
Erich Fromm menar att utveckling kräver olydnad. Och olydnad förutsätter misslyckande. Historisk och politisk utveckling växer, enligt hen, fram ur olydnad och misslyckande. Utveckling är alltså avvikelse snarare än (straight) fortsättning och konformitet.
Enligt Mohandas Gandhi är civil olydnad och ickevåld experiment med sanningen. Ickevåldets politik blir, enligt Gandhi, att uppfinna. Och testa, analysera, justera, och testa igen. Innovativa rörelser misslyckas, annars skulle ju inte experimenterandet behövas. Den som inte misslyckas behöver inte innovationer.
I både Gandhis och Fromms teori blir misslyckandet en viktig del av civil olydnad och befrielse. Att misslyckas är dock både jobbigt och skrämmande. Det krävs, säger Erich Fromm, mod för att våga misslyckas.
Mod att misslyckas krävs alltså för att skapa utveckling. Men sedan vänder Fromm på det. För att en motståndsgrupp och dess deltagare ska våga misslyckas behöver gruppen ständigt utvecklas. Utveckling behövs för att vi ska våga.
Det innebär att allt som nämnts här om förutsättningarna för historisk och politisk befrielse också gäller motståndsgruppen. Dess organisation är lika politisk som andra samhällen. Det krävs olydnad och mod även i motståndsgruppen. Den är inget undantag. Den står inte för sig själv. Den är lika mycket ett samhälle i utveckling (eller så fastnar den i konformitet och stagnation).
Från militära parader
Demonstrationståg, marscher och parader har sina historiska rötter i hur härskare visade upp att de krossat sina fiender. Parader demonstrerar styrka och överlägsenhet. Olika varianter utvecklades av krigsherrar i Babylon, härskare i Romarriket och togs senare över av de nya nationalstaterna i Europa.
Arbetarrörelsen tog på sent artonhundratal över denna föreställning om politisk kamp som styrka och överlägsenhet. Marscherandet i demonstrationståg visade att de var på väg att bli mäktigare och starkare än kapitalisterna. Senare tog olika proteströrelser över demonstrationståget som en form att visa upp sin styrka. Marscherandet gestaltade massan, majoriteten. "Se här! Vi är starka, vi är många!"
Demonstrationståg ligger därmed historiskt i linje med militarism och patriarkalt härskande.
Föreställningen som ligger inbyggt i demonstrationer, marscher och parader är att styrka och disciplin är det som ska förändra världen. Filosofen Judith Butler visar att istället för styrka är sårbarhet, beroende och samarbete förutsättningar för att göra världen mer jämlik och solidarisk.
Karnevalståg bryter med militarismens styrka och disciplin. Karnevalståg består av olika sektioner. Varje sektion följer koreografin i sin dans, och det bygger sällan på en "straight line", utan på gycklandet, cirkulerandet, hoppandet, avvikandet. "Demoner" och gycklare dansar även ut bland dem som tittar på, publiken blir inte längre åskådare utan del av karnevalståget. Masker och dräkter bryter hierarkier och maktordningar. Det är ett sätt att experimentera med jämlikare, roligare och mer välkomnande samhällen. Karnevalen förverkligar målet genom att bli karneval. Målet blir medlet.
Förslag för politiska manifestioner: Avskaffa parader och demonstrationståg. Ersätt dem med karnevaler, mässor, fester, ockupationer, läger, 'marknader'. Bygg alltid samhällen. Pröva nya samhällsordningar. Experimentera med ickehierarkiska och omsorgsfulla samhällsordningar istället för att fetischera styrka och militärisk kamp. Dessa samhällen lever kanske några timmar eller några månader. Låt dem pulsera. Låt dem återkomma nästa år. Kanske smittar de av sig, kanske mångfaldigar de sig och börjar tränga undan andra mer hierarkiska samhällen.
Sammanställt av texter från Per Herngrens blogg: perherngren.blogspot.se. Se även hans hemsida: ickevald.net/perherngren.
Fakta: textens citerade forskare
Erich Fromm (1900-1980): Tysk psykoanalytiker och filosof. Studerade först juridik och sedan sociologi, blev fil.dr. i sociologi 1922. Sedan utbildade han sig till psykoanalytisk terapeut.
Fromm var ursprungligen knuten till den tyska Frankfurtskolan inom social- och socialpsykologisk forskning. Han strävade efter att kombinera Freuds teori med en marxistisk tradition.
Slavoj Zizek: Slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker, professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet.
Sara Ahmed: Brittisk professor i Race and Cultural Studies, chef för Centre of feminist research, Goldsmith university of London.
Judith Butler: Amerikansk professor i retorik och litteraturvetenskap vid University of California i Berkeley.