Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 5 december 2014
Liv Strömquist håller stilen
Kunskapens frukt
Liv Strömquist
Galago
Om fittan, det könsorgan som ofta kallas "det kvinnliga" (vilket dock bör undvikas, eftersom inte alla därmed utrustade individer identifierar sig som kvinnor), handlar Liv Strömquists nya seriealbum Kunskapens frukt. Strömquist har de senaste åren blivit den kanske mest välkända av Galagos tecknare, och hon har även hörts i radio och lämnat stoff till teateruppsättningar.
Uppmärksamheten är välförtjänt, tycker jag. I det medium där hon arbetar - ett slags välresearchade, skarpt politiska och oerhört roliga föreläsningar i tecknad form - har hon utvecklat en egen stil, ett eget anslag som inte riktigt liknar någon annans. Hennes teckningar är alltmer återhållet enkla (i hela albumet uppskattar jag att totalt tre av jättemånga karaktärer har tänder i munnen), och känsloyttringar företräds endast av ilskna ögonbryn, ettriga streck i luften och lite större text i pratbubblorna. Ändå blir effekten större än man kan tro.
Strukturen i Kunskapens frukt är som följer: En inledande utläggning om ovannämnda könsorgans verkanshistoria. Den representeras av en parad av namnkunniga män vars intresse tagit sig bisarra uttryck, och i täten ses herrarna som i syfte att könsbestämma drottning Kristina lät öppna hennes grav. Historieskildringen - mycket lärorik och tryfferad med charmigt diskreta källhänvisningar - fortsätter med mäns besynnerliga uppfattningar om hur könets yttre bör se ut, liksom en samling häpnadsväckande befängda teorier om orgasmerna, i synnerhet kvinnans.
Albumets två sista avsnitt handlar främst om menstruation. I det första, Feeling Eve eller: Vi letar efter våran mammas trädgård, är det en monolog av den bibliska Eva som ger röst och ansikte åt flera kvinnors kroppsskam och tankar därom. Det är ett starkt avsnitt vars existensiella enslighet understryks av den karga forntidsvärld från vilken kvinnan delger oss sina hemlighållna erfarenheter.
Det avslutande kapitlet, Blood Mountain, handlar om menstruationens betydelse i tro och tradition. Här gläds jag lite extra åt att teorier om initiationsriternas betydelse för den kulturella utvecklingen, vilka spelade stor roll inom socialvetenskaperna under 1900-talets andra halva men sedan dess fallit lite i träda, återigen får en plats i ljuset.
Ja, det är väldigt mycket jag gillar med den här boken. Som jag nämnt tidigare flödar den av en mångsidig lärdom, och ger en exposé över sexualpolitiska attityder världen över. Strömquist har en förmåga att genom seriemediet understryka samhällsfenomenens tillfälliga natur, liksom att med gott humör och fantasi måla upp en bild av världen som den kunnat vara om den vore lite mer inkluderande, vilket är en av de stora behållningarna med att läsa henne.
Invändningar, då? Jo, för all del, några sådana har jag alltid. Jag kan ibland se en risk med att historiska personligheter som Marx och (i detta fall bland annat) Freud reduceras till endimensionella megafoner för sina minst lyckade idéer. Å andra sidan är psykoanalytikern Bruno Bettelheim en av ytterst få män som bestås med ett mer sympatiskt porträtt för sin teori om menstruationen som ett underliggande tema i folksagorna. Utanför sin disciplin är han dock sannolikt mer känd för att ha förklarat barns autism med ett kyligt uppträdande hos modern, en med rätta grundligt diskrediterad teori. Det är min förhoppning att källhänvisningarna lockar till fördjupning därvidlag (en bra sak i sig, förvisso).
Mitt sammanfattande omdöme är dock att Strömquist håller stilen och levererar ännu ett mycket roligt och intelligent album, och att varje inte alltför pryd serieläsare här bör ta chansen att göra henne sällskap genom tid och rum.