Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 45, 5 november 2014
Tranor och kolibrier flyger på filmduken
- Wildlife-festivalens naturfilmdagar i Vasa
De första dagarna i oktober gick den sjunde versionen av Wildlife Vasa Naturfilmfestival av stapeln i Vasa, Österbotten. Under de fem dagar festivalen pågick visades 166 filmer som deltog i tävlingen, och 35 filmer deltog i barn- och ungdomstävlingen. Wildlife hade fått filmer från 47 länder. Carita Nyström besökte festivalen och talade med Ilias Missyris, projektledare för Vasa Wildlife.
Ilias Missyris, projektledare för Wildlife-festivalen sedan 2003. (Foto: Wildlife Vaasa)
Wildlife-festivalen anordnas vartannat år i Vasa i anknytning till Terranova naturcenter. År 2002 ordnades den första gången och sedan dess har festivalen vuxit i omfång och betydelse. Drivande krafter för festivalen är naturpedagogen Vesa Heinonen och projektledaren Ilias Missyris. År för år har de utvidgat festivalens nätverk. Idag är Wildlife- festivalen den enda i sitt slag i Norden, och en av de största naturfilmfestivalerna i världen. Den viktigaste målsättningen är att väcka allmänhetens medvetenhet om och intresse för världens natur.
Årets tema var jordbruk och mat, brännande frågor i dagens värld. Dessutom hade man ett vattentema, där flera filmer som gjorts under vatten visades.
Jag intervjuade Ilias Missyris, som också detta år gjort stora insatser för genomförandet av festivalen. Hans entusiasm, positiva humör och tekniska kunnande bidrar självfallet starkt till att festivalen lyckas. Naturpedagogen Vesa Heinonen och Missyris har samarbetat sedan 2003, outtröttliga i sitt arbete att göra Wildlife till en internationellt erkänd festival.
Festivalen år 2014
Missyris berättar att man i år nådde ett nytt publikrekord med 5000 tittare. Vanligtvis nyttjar Wildlife flera visningsplatser, men i år visades filmerna i två auditorier: biografen Ritz och Vasa stadsbiblioteks Dramasal. I dramasalen kunde man visa film tio timmar per dag med teman som vatten/undervatten, djur och fåglar, europeiska landskap, vetenskapsfilmer, samt filmer av/med barn och unga. På Bio Ritz var programmet mer interaktivt, vilket möjliggjorde diskussion med närvarande filmare.
Wildlife-festivalens tävling är indelad i två grupper, en för professionella filmare och en för barn- och ungdomsfilmer i anknytning till mediafostran. Den första gruppen innefattar tio olika kategorier, medan barn- och ungdomsfilmerna har tre kategorier. Att festivalen är en tävling innebär att copyright-avtalet med filmarna möjliggör kostnadsfria visningar.
I tävlingsjuryn sitter fyra personer samt Nik van Eckmann som är juryns ordförande. Van Eckmann kommer ursprungligen från Sydafrika, men är numera bosatt i Vasa. Han har mer än 40 års erfarenhet inom film- och televisionsproduktion och han har i många år samarbetat med Wildlife. Två av de andra jurymedlemmarna kommer från Grekland och två från södra Finland.
Prisceremonin i Bio Ritz. (Foto: Wildlife Vaasa)
Internationella kontakter
Wildlifes internationella nätverk har kontinuerligt byggts ut, vilket medför att hela tiden nya grupper av filmare sänder in sina filmer till festivalen. En spännande kontakt - bland många - har varit samarbetet med Yaán-festivalen i Kina. Den fick sin start år 2009, då Wildlife inbjöds att sända vinnarfilmerna från 2008 till deras festival. Följande år, 2010, kom en tiomannadelegation från Yaán till Vasa för att delta i det årets festival. I samband med den festivalen gjordes ett officiellt samarbetsavtal.
Yaán är en stad med 1,7 miljoner invånare, som Wildlifes representanter fick tillfälle att bekanta sig med i augusti 2011 som inbjudna gäster till den fjärde Pandafestivalen. En oförglömlig upplevelse säger både Missyris och Heinonen. År 2013 drabbades Yaán och regionen av en förödande jordbävning med många dödsoffer och den planerade festivalen måste ställas in. Kontakten till Yaán festivalen är nu under återuppbyggnad.
Vesa Heinonen var dessutom inbjuden till Taiwan år 2013. I början av sommaren 2014 gästade han staden Hanti Mansijsk i Sibirien. I båda länderna kunde han presentera Wildlife-festivalen och nya kontakter knöts. Wildlife har samarbete också med en rad andra festivaler i Europa och runtom i världen, bland annat tre festivaler i Grekland, Vatavaran-festivalen i New Delhi, Indien och The Sunchild-festivalen i Jerevan, Armenien.
Mediafostran
Sedan 2008 har Wildlife haft ett särskilt projekt för media-fostran. Inom dess ramar visar man naturfilm i skolor och gör filmer med elever. Ofta rör det sig sig om något lokalt tema kring platsens natur och historia, gärna med ett ekologiskt perspektiv. Viktigast är dock enligt både Heinonen och Missyris att lära ut hur filmer görs. Eleverna deltar i hela processen från manusskrivande, till filmning, agerande, musicerande och slutligen editering. Några år filmade man främst med finskspråkiga skolor, men sedan 2010 har man gjort film med tre svenskspråkiga skolor i Österbotten, i Korsnäs, Malax och Kaskö.
Inom mediafostran har Wildlife samarbetat med Maikki Kantola, som också var jurymedlem i år. Hon reser Finland runt med sin videoverkstad och gör film med barn och unga. Missyris säger att Kantola inspirerat till Wildlifes satsning på mediafostran. Denna blir samtidigt en miljöfostran för nya generationer. Filmer kan förmedla känsla för plats och de stärker ungas medvetenhet om vad det är för en planet vi alla blivit satta på.
Wildlife-publiken i Bio Ritz salong. (Foto: Jan Vehrenkamp)
Mångsidigt festivalprogram
Utöver filmvisningarna ordnade Wildlife också i år ett rikhaltigt kringprogram med seminarier, diskussioner och presentationer med gästande filmare samt natur- och kulturexkursioner. Två vernissager ingick också: Årets naturfoto i Österbottens museum och en konstutställning i Vasa stadsbibliotek med den grekiska konstnären Vasiliki Kappas tavlor. Om henne och utställningen kan du läsa mer i en skild ruta.
Den första exkursionen gick till Meteoria, en permanent utställning vid Söderfjärden, en mycket speciell plats som ligger cirka tio kilometer söder om Vasa stad. Den sex kilometer vida slätten har bildats vid ett meteoritnedslag för över 500 miljoner år sedan. Landhöjningen lyfte området ur havet till ett våtlandskap, som på 1920-talet dränerades. Idag är Söderfjärden en bördig odlingsslätt. Mitt på slätten har Sundom byaförening inrett en fin utställning i en gammal ria, därav namnet. Utställningen och platsens spännande historia presenterades för Wildlife-gästerna av Mats Anderssén, en av Meteorias eldsjälar.
Söderfjärden är mellanlandningsplats för tranor som provianterar på fälten inför sina flygfärder söderut som nu. På våren flyger de självfallet norrut efter att ha ätit upp sig. Den oktoberkväll vi besökte Söderfjärden och Meteoria fick vi se hundratals, kanske tusentals tranor lyfta och flyga iväg till sitt nattviste ute i skärgården.
Den andra exkursionen gick till Björkö där gästerna fick bekanta sig med vårt världsnaturarv Kvarken tillsammans med världsarvsguiden Kirsti Lehtinen. De utländska deltagare jag talade med var imponerade av det rikhaltiga, högklassiga programmet.
Wildlifes utländska gäster under exkursionen till Björkö I Kvarkens skärgård. (Foto: Wildlife Vaasa)
Favoritfilmer
Jag frågar Missyris om han hade någon favoritfilm detta år. Han säger att det är svårt eftersom han sett alla och tyckt om alla. Han satt med i den jury som gjorde det preliminära urvalet. Men han nämner ändå tre: "The Backyard Jungle: Harvest Time", "The Roots of Cypriot Wine" (i en hel serie filmer om cypriotisk kultur och produktion) samt slutligen den film som fick juryns speciella pris "Urine's Superpower" - en djärv och annorlunda skildring av urinets betydelse!
Vesa Heinonen nämner fyra filmer som han tyckte särskilt mycket om:
"Kurkirannikolla"(Vid tranornas kust), en finsk produktion, "Secrets of the North Sea", "Wild Congo" och slutligen Henrik Ekmans fina "Eken - livets träd".
Själv hann jag tyvärr inte se så många filmer, men jag var mycket förtjust i "Backyard Jungle" om alla smådjur i trädgården och "Lagoon in Common" om ett litet samhälles kamp för sin lagun i Nya Kaledonien.
Detta lilla urval ger en uppfattning om bredden i festivalprogrammet.
Festivalen framöver
Nästa festival är planerad till år 2016. Missyris reflekterar kring festivalens framtid och menar att den är avhängig av Vasa-museernas nya administrationsmodell.
De arbetsprocesser man under tio års tid haft som ledstjärna måste uppdateras och modifieras i enlighet med nya riktlinjer. Därför är det svårt att säga något om planer eller teman, innan allt detta klarnar.
Vesa Heinonen som snart går i pension hoppas förstås att festivalen kan fortleva ändå. Han och Missyris funderar nu på en understödsförening för att garantera festivalens framtid. Något som man helhjärtat hoppas på. Wildlife naturfilmfestival har ju utöver att skapa en sannskyldig naturfilmsfest också gett goodwill åt staden och väckt internationellt intresse för staden och regionen på internationella arenor.
Den som vill se fler bilder och följa upp Wildlifes verksamhet kan gå in på deras hemsida: wildlife.vaasa.fi
Vasiliki skapar osynliga städer
På Wildlife-festivalens första dag öppnades en utställning "Invisible Cities" i Vasa stadsbibliotek med konstnären Vasiliki Kappa närvarande. Vasa stads kultursekreterare Tarja Hautamäki öppnade utställningen och orkestern Souvlakis grekiska musik blandad med finsk folkmusik i grekisk tappning lyfte stämningen.
Vasiliki Kappa (Foto: Wildlife Vaasa) med en av tavlorna från utställningen Invisible Cities. (Foto: Vasiliki Kappa)
Vasiliki Kappa är född och växte upp i Toronto, Kanada, men lever nu och arbetar i Aten. Hon är en cross-over konstnär med ett brett spektrum av metoder, måleri och filmskapande, animation och videokonst. Författare är hon också. Hennes debutbok "The Hyena's Diet" nominerades till ett statligt romanpris. I festivalsammanhang har hon också varit aktiv, bland annat var hon producent för "International Panorama of Scientific and Ecological Films" som samarbetar med Wildlife.
Utställningen "Invisible Cities" vars titel inspirerats av Italo Calvino, är en serie målningar som Kappa arbetat med sedan 1998. Det är målningar i nästan tredimensionall teknik, där Kappa lägger in tygremsor, som hon sedan målar över. Alla dessa "osynliga städer" har konkreta förebilder, men tekniken gör tavlorna nästintill abstrakta.
Vasiliki Kappa säger själv om sina målningar:
"Där byar och städer ligger i landskapet förefaller de sköra. Överallt under ytan ligger lämningar av gamla byggnader. Gamla städer är mer än bara byggnader, de är levande organismer med hus och ruiner, fabler och hjältar, dolda mysterier. Jag målar dem som jag minns dem och renar dem från alla realistiska detaljer. Betraktaren har frihet att läsa in sina egna städer i mina målningars städer."
Min egen refllektion då jag såg utställningen relaterades till festivalens övriga naturdominerade tematik. Intressant att komplettera denna med en utställning, där det människoskapta: städerna, byggnaderna, genom konstnärligt skapande övergår i en ekologisk vision.