Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 17 oktober 2014
Mens i alla former
Kvinnor ritar bara serier om mens
Sara Olausson (redaktör)
Kartago
Varför är menstruation fortfarande något pinsamt och tabubelagt i vårt moderna och upplysta samhälle? Varför finns det i princip noll forskning om de hormonella störningarna som leder till PMDS (premenstruell dysforisk störning) för vissa kvinnor, eller det mycket smärtsamma endometrios (vilket drabbar cirka 10 procent)? Kanske för att synen på kvinnor och kvinnors kroppsfunktioner fortfarande ligger kvar i något bibliskt kölvatten och skvalpar. Detta och mycket annat lyfter 31 serietecknare, konstnärer och tillika kvinnor i denna serieantologi.
Upprinnelsen till boken är serietecknaren Liv Strömqvists uppmärksammade sommarprat förra året - som bara handlade om mens - och där hon berättade att en manlig serietecknare hon mött hade sagt att han inte gillade serier gjorda av kvinnor, eftersom de bara handlade om mens. Liv Strömqvist påpekade att det tråkiga var att han hade fel, men hon hade önskat att det hade varit så, att "... samhället hade svämmat över av kvinnliga serietecknares olika långa uppgörelser med menstruationen ...".
Serietecknarna Frida Ulvegren och Sara Olausson plockade sedan upp tråden, och fröet till serieantologin var sått. Det är en stor bredd på stilar och ämnen, både lättsamt roligt och på blodigt allvar. Minnen från första mensen blandas med berättelser om menskoppens förträfflighet och faror, tamponger som oväntat dyker upp, PMS, det återkommande psykiska helvetet att leva med PMDS och till och med självmordsförsök kopplat till detta.
Vissa av bidragen är mer konstverk än serier, till exempel Lotta Sjöbergs broderier av bland annat en klassisk bokmärkesängel, med molnet droppande av rött och texten It's raining mens - hallelujah, en tydlig vink till Weather Girls 1980-talshit med snarlik titel.
Det är 156 sidor rättframt, ocensurerat och påtagligt relevant material som borde vara intressant och kanske till och med obligatorisk läsning även för den halvan av mänskligheten som inte har denna månatliga cykel. Sara Olausson reflekterar i sitt bidrag över att män borde ha i alla fall ett år av riktigt jävlig mens, lite som att göra lumpen. Kanske skulle det i så fall införas obligatorisk "mensledighet" minst en dag per månad? Det skulle säkert hända något med forskningen i de här frågorna också. Hon kommer dock fram till att hon hellre har mens än skäggväxt, fast kanske allra helst inget av det, som fåglarna.