Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 26 september 2014
"Jag har gjort en enorm resa"
Byggnadsingenjören och Södermalmsbon Stefan Lifvergren är en av de privatpersoner som engagerat sig i Slussens ombyggnad. Detta genom att överklaga den nuvarande ombyggnadsplanen, skriva insändare och genom att försöka nå politikerna direkt. Här är hans berättelse om hur han ändrade åsikt om Slussens framtid.
Stefan Lifvergren. (Foto: Privat)
"Jag är född på Södra BB, uppvuxen i Tumba och har bott hela mitt vuxna liv, drygt 20 år, på Södermalm. Min pappa var byggare så jag började redan på sommarloven att hjälpa till med att rensa virke, gjuta väggar, snickra och städa. I dag är jag ingenjör och bostadsbyggare. I mitt arbete så styr vi arkitektens arbete.
Början på 1990-talet
Jag har stor förståelse för hur det här har gått till. Många hävdar att det är brist på demokrati, men det tycker inte jag. Man har gått igenom alla instanser och man har ställt ut förslaget. Men sedan har man ju inte tagit emot alla synpunkter. Men det är också ganska naturligt. Därför att man kan inte ta in alla synpunkter som kommer. Men när det gäller det som visades i filmen Händelser vid Slussen, det här med solbelysta norrsidor som inte kommer att vara solbelysta på det sätt som det framkom av bilderna. Där tycker jag inte det gått rätt till däremot.
Mitt engagemang i den här frågan började redan i början på 1990-talet. Det hölls en tävling om Slussens förnyelse som arkitekten Alexis Pontvik vann. Därefter hölls flera nya tävlingar. Jag fäste väl inte så stor uppmärksamhet vid det då. Men under hela den här tiden har jag själv gjort en enorm resa. Som ingenjör har jag alltid tyckt att det är klart att vi ska bygga någonting nytt och bra. Därför att det man ser är slitet. Slussen sjunker och det blir bara mer och mer förstört. Det tyckte jag ganska länge, till och med vid de sista förslagen. Nyréns förslag Strömmar tyckte jag var ganska bra. Men hela tiden har den där T-korsningen funnits med, som varit galen från början. Jag tyckte nog att det där såg inte bra ut, med tanke på att cirkulation bygger på en smidig rörelse av trafik. T-korsningar, det blir ju stopp.
Stockholms stad var inte riktigt nöjd med det första förslaget. Efter det bjöd man in fem olika arkitektfirmor att delta, och då blev det ju hur spretigt som helst.
Vid ett tillfälle tog man också fram det här Nybyggt bevarande, som var en kopia av nuvarande Slussen, fastän lite tjockare, klumpigare; otympligare. Då var jag väldigt bekymrad över att Nybyggt bevarande skulle vinna, att vi inte skulle få någonting nytt. Men det förslaget röstades bort, och det beslöts att det skulle bli ett helt nytt förslag. Det var jag mycket positiv till. Vi borde med dagens teknik och nytt tänkande kunna åstadkomma någonting som är bättre. Det var min utgångspunkt. Jag hade den illusionen.
Skrev till politiker
Men sedan kom det här förslaget från arkitektfirman Foster och partners, det fullständigt vansinniga, att bygga ut en mur, med glashus och några motorvägsbroar. Någonstans där började det vända för min del. Från att jag sett, i takt med att förslagen lades fram, att 'det här blir inte bättre', till att jag började känna: 'men det här blir inte bra'.
Jag skrev till Stadsbyggnadskontoret och tyckte att 'det här är vansinne, det här måste ni göra bättre''. Jag reagerade på alla husen som blockerade utsikten från Södermalm. Jag fick en känsla mellan raderna att det var ett test från Stadsbyggnadskontorets sida för att se vad opinionen klarade av. Det måste ha varit någonstans på hösten 2011 som det verkligen vände för mig, innan beslutet om att bygga 'nya Slussen' togs, och efter sommaren då Kulturslussens förslag visades. Kulturslussens förslag tyckte jag såg intressant ut. Mycket vackrare. Mycket mer funktionellt. Då tyckte jag Kulturslussens förslag var bättre. Det skrev jag några insändare om, och jag skrev till alla politiker också. Jag tyckte fortfarande att det skulle vara någonting nytt. Men någonstans där började jag titta på hur det såg ut i dag. Jag kom på: Ja, så som Slussen ser ut i dag, det är nog svårt att överträffa rent funktionellt. Det fanns ju en del brister i Kulturslussen. Det förslaget var inte helt optimalt i rörelsemönstren.
Estetiskt kan det finnas många synpunkter på vad som är vackert, och jag är inte kompetent att bedöma det på alla nivåer. Det är ett område som arkitekterna ska behärska. Men rent funktionellt: Jag åker själv genom Slussen till och från jobbet varje dag, med både bil, buss, och tunnelbana. Jag cyklar och går också ibland. Så jag vet att det är väldigt bra som det är i dag. Det är bara ett trafikljus i princip, sedan rör det sig smidigt och bra.
Som Slussen ser ut i dag är det nog svårt att överträffa rent funktionellt, anser Stefan Lifvergren. (Foto: Maximilian Björsten)
Cyklister och gående
Jag pratade förstås med andra för att bekräfta min nya ståndpunkt, bland annat med Kulturslussen, och de känner också, att det som är där i dag, det är bättre. Jag tycker vi ska försöka behålla och utveckla det. Sedan handlar det om att förändra bilismens villkor. Det handlar om att ge utrymme för cyklister och gående på ett annat sätt. Att strypa ett fält och öppna upp för andra. Gör man det då skulle det här vara väldigt mycket bättre.
Att göra den resan jag gjort tog ungefär ett halvår tills det var helt klart. Att släppa sin egen intellektuella prestige och se att de som har kämpat mot det här har sett något som inte vi har sett.
Som byggare, van att genomföra projekt, så kan jag säga att jag tror det är väldigt få som inser hur omfattande projektet är och hur lång tid det kommer att påverka. Slussen är det enda stället där man kan röra sig normalt mellan norr och söder i Stockholm. Där gör man ett gigantiskt ingrepp. Väger man in aspekten att kunna halvera projektet tidsmässigt, som ett återuppbyggande enligt 1930-talsutformningen skulle kunna innebära, om man gjorde en undersökning på det, så tror jag inte man skulle se lika positivt på det liggande planförslaget.
Synmässigt och upplevelsemässigt innebär den nya planen en barriär mellan Södermalm och Gamla stan, där du tvingas till att gå i raka linjer. En sträcka upplevs på så sätt som längre och jobbigare.
Berör varje dag
Jag har främst skickat in mina synpunkter under samråden, och deltagit i överklagandena så långt det gick. Jag har också skrivit till spridda politiker när besluten skulle tas och tyckt att 'stopp, det finns fortfarande möjlighet att göra rätt här'. Då har man ju fått samma svar, som med kalkerpapper, från alla politiker i alliansen, att' ja, men det här är bättre'. De tycker att 'nya Slussen' är bättre. Några är kanske tvingade av politiska skäl att tycka så, men många tycker det.
Oppositionen är väl mest intresserad av att skapa politik, politiska fördelar av frågan. Jag däremot ser till den verkliga funktionen och nyttan framöver här. Det måste bli bra. Där tar jag på mig allmänhetens kappa och säger att jag strider för Södermalm. Jag bor här. Det här berör mig varje dag. Och om det berör mig så måste det ju beröra alla andra också. Det är bara det att de inte har orkat sätta sig in i vad förslaget innebär."