Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 26 september 2014
En oerhört viktig skrift
Sverigedemokraternas svarta bok
Madelene Axelsson och Kristian Borg (red.)
Verbal Förlag
"Bra för laget är bra för jaget", stod det på en valaffisch när dessa rader skrevs. Som bekant finns det en kategori självutnämnda Sverigevänner som torgför tesen att alla bin inte är bra för kupan utan bör motas ut. Om dem handlar Sverigedemokraternas svarta bok. För det är ett fascistiskt parti, grundat av gamla nazister, som nu tog 12,9 procent av rösterna i valet.
Boken täcker de flesta aspekter av partiets framväxt i Sverige. Mikael Ekman visar i bokens längsta essä hur det hela började och de olika metamorfoser den officiella organisationen gått igenom de sista åren. Han navigerar skickligt och bringar klarhet i de motsättningar mellan gatans flåbusar och ideologerna i kostym som tycks ha varit ett mönster från allra första början.
Måns Nilsson framhåller den verksamhet SD bedrivit efter att de kommit in i riksdagen och återberättar den sorgliga historien om hur etablerade partier i allmänhet - och alliansregeringen i synnerhet - misslyckats med att bekämpa dem, alltmedan partiet växte och byggde upp en infrastruktur komplett med egna medier (sådana där som idéburna folkrörelser en gång brukade ha).
Mathias Wåg, dagens skarpaste kännare av extremhögern i landet, synar den rasistiska rörelsens dynamik i sömmarna. Till denna redogörelses främsta förtjänster hör iakttagelsen att SD, även sedan de börjat anses alltför PK-anstrukna av de radikalare högeraktivisterna, fortsatt att ge politisk skolning åt dylika element, vilka senare kan knoppa av och ge näring åt långt mer hårdföra partibildningar genom sina kunskapsförvärv.
Henrik Arnstad borrar sig in i själva ideologin och finner förenande drag mellan den klassiska fascismen, som förhärjade Europa under 1900-talet, och yttranden från dagens Sverigedemokratiska partiföreträdare. Arnstad, som är väl inläst på den moderna fascismforskningen, kan inviga läsaren i hur diverse teoribildningar i ämnet ser ur, vilka rön som gjorts rörande nutida europeisk fascism och hur väl SD passar in i ett mönster där kulturen ersatt biologin när det gäller att exkludera Den Andre från Oss.
Sedan den första hälften av texterna deskriptivt behandlat detta partis liv och beteende går resterande bidrag över till att finna ideologiska underströmningar, sympatisörernas drivkrafter och tankar om hur hotet från denna rörelse skulle kunna stoppas. SD brukar ibland - vilket kan svida en del för oss som har rötterna i glesbygden - framställas som ett parti av och för lågutbildade lantisar. Sanningen är förstås att deras sympatisörer finns i alla samhällsklasser och alla delar av landet.
Mats Deland skriver om de intellektuella som figurerat i SD:s mitt och utkanter, några av dem såväl verksamma som anlitade än i dag. Här handlar det om nätverk, i flera fall bestående av akademiker vars människosyn ligger långt från den värdegrund som brukar förväntas av den som arbetar nära människor, vilket tyvärr varit fallet här.
Lovisa Broströms bidrag är ett av antologins i mitt tycke värdefullaste bidrag. Hon benar ut den socioekonomiska bakgrunden till SD:s framväxt under de tidvis svåra åren efter att de stora kriserna drog i gång i början av 1970-talet. Hur är det nu - växer fascistiska rörelser i dåliga tider, eller i goda?
Broström pekar i stället på en övergripande tendens, nämligen å ena sidan allt brutalare neddragningar i välfärden i spåren av allt djupare kriser, å andra sidan den permanentade otryggheten hos vissa grupper, och den växande rädslan och missnöjet hos dem som befinner sig i glappet mellan medelklassigt innanförskap och det prekära utanförskapet. Klyftorna växer, och det är svårt att se hur något slags samhällelig solidaritet skulle kunna återuppbyggas så länge välfärden inte kommer alla till del.
I essän Omsorgsrasismen studerar Diana Mulinari och Anders Neergaard hur SD förhåller sig till kön och sexualitet, varvid de även intervjuat ett antal av partiets kvinnliga sympatisörer, bland annat för att sprida ljus över det märkliga faktum att de som just kvinnor dras till ett parti som längtar tillbaka till en tid då kvinnor var hänvisade till att tiga i församlingen. Här är förlusten av det gemensamma uppenbarligen viktig. Förnekandet av klass och klassidentiteterna har ersatts med en nyliberal retorik om att alla människor kan välja precis vilka de vill vara, något som blir uppenbart osant i en värld där fördelningen av resurser blir allt skevare.
Gänget bakom "Inte rasist, men ..." har gjort en manual i hur man bäst bemöter Sverigedemokratisk retorik, och understryker vikten av att inte bara fokusera på att leda i bevis att det rör sig om ett rasistiskt parti (vilket är sant och viktigt att framhålla, men som uppenbarligen inte biter på deras väljare) utan också utgå från sin egen ideologi som en positiv motvikt.
Den sista essän är Jason Diakités vid det här laget mycket välkända pass-tal, som han höll i riksdagen. Boken innehåller även utförliga förteckningar över termer och organisationsnamn, en tacksam navigationshjälp i den högerextrema sektdjungeln.
En oerhört viktig skrift i en tid som denna, när SD gör allt för att alla ska glömma vilka de är och var deras idéer kommer från.