Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 37, 12 september 2014

Efterlängtad filmfestival


To future with love
Klimatfilmfestival
Bio Rio
Stockholm

Sveriges första klimatfilmfestival har sett dagens ljus: Helgen 29-31 augusti genomfördes den första, förhoppningsvis inte enda upplagan av den varmt - ja, ni förstår dubbeltydningen - välkomna filmfestivalen. Efter välkomst- och brandtal och lite mingel på Bio Rio var det dags för öppningsfilmen, en Sverigepremiär därtill.

Den schweisiske filmaren Mattias von Gunten har rest till två olika världsändar för att på plats filma klimatförändringarnas effekter på småskaliga ursprungsbefolkade samhällen. Och hur de hänger ihop. I takt med att haven blir varmare smälter polarisen och havsnivån stiger. Inom en snar framtid är många låglänta öar ett minne blott.

I Thule på Grönland har matförsörjningen blivit ett stort problem. Filmen följer inuiterna på slädjakt. Slädarna dragna av hundspann över de grönländska isarna bär snart varken människor eller hundar, björnar eller sälar. Därmed försvinner också försörjningen. Samtidigt dränker havsvattnet korallrev och ögrupper i Stilla Havet.

Ön Tuvalu består av ett poröst korallrev, varigenom det salta havsvattnet sipprar in i jorden och omöjliggör bruk av traditionella rotfrukter som taro och maniok.

ThuleTuvalu är en brutal - i de stundtals väl magstarka slaktscenerna - och gripande - hopplösheten och indignationen hos de intervjuade är påtaglig - film om två ursprungskulturer snart utplånade som en direkt konsekvens av den globala uppvärmningen. von Gunten visar med all tydlighet vad FN:s klimatpanel länge varnat för - fortare än forskarna beräknat.

I det efterföljande samtalet mellan konferenciern Samuel Jarrick och regissören säger von Gunten att hans uppdrag och mening inte är att undervisa folk, bara att visa vad som sker.

Är det överhuvudtaget möjligt att skapa en alternativ ekoby mitt i en metropol? Det frågar sig filmaren Dean Pukett i dokumentären Grasp The Nettle efter att levt i en sådan - ganska likt ett EU-migrantläger - på en ockuperad ödetomt mitt i London. Han svarar själv ja på frågan när han samtidigt som att avsäga sig lägenhet, sedvanligt jobb och så kallat normalt liv för att bo med och filma byborna under tre år säger: "If you want to change the world, you have to get your hands dirty." En sorts Do-It-Yourself-etik. För fritt översatt betyder filmtiteln på svenska "att ta tjuren vid hornen".

Och tjuren, i det här fallet, är inte bara stat, kommun, polis och byggföretag, utan till sist även ockupanterna själva när de slår läger utanför Westminster i stället. Samma dilemma som Occupy-rörelsen brottades med framträder här: meningskiljaktigheter och svårigheter att tackla mentalt instabila, hemlösa och missbrukare.

Filmen är ändå i all sin bedrövlighet och hopplöshet en entusiasmerande inlaga för att bruka oanvänd mark och, framför allt, att säga ifrån genom handling.

Därefter drog mången festivalbesökare från bar Barbro ner till Tantolunden där det genomsympatiska kollektivet Sunshine Socialist Cinema från Skåne slagit upp en duk varpå fyra kortfilmer, uteslutande drivna av solceller, visades. Miljöpartiet var också på plats och bjöd på fika och valfläsk.

Programmet var väl varierat i fråga om såväl ursprungsland som kvalitet. Summer Lightenings av Victor Alimpiev (Ryssland) och Illuminated av Caroline Mårtensson (Sverige) kändes som två etyder som lämnat klippbordet alltför tidigt.

Medan den dystopiskt filmade Outwardly from Earth's Center av Rosa Barba (Tyskland) om Gotska Sandön som håller på att driva fritt, ut till havs så att säga, och den närmast surrealistiska klassikern The Love Life of the Octopus av Jean Painlevé (Frankrike) om just detta urtida, snart utdöende blötdjur.

Kan vi tro på en fortsättning? Ja, jag hoppas då det. Hoppet är som bekant det sista som lämnar oss.

  Share