Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 36, 5 september 2014
Alliansfrihet för fred
en 14:e januari i år uppmärksammades att Sveriges haft fred i 200 år. Det är en på många sätt enastående bedrift. Vi har sluppit ockupation och bombmattor över våra städer. Min farfars far kunde bygga upp ett litet skånskt jordbruk medan hans jämnåriga på kontinenten dog i skyttegravar. Min mormor behövde aldrig använda ryggsäcken hon packat i händelse av att "tysken" skulle komma. Och min generation slapp slåss i Iraks öken för USA:s lögner.
Nato-högkvarteret. Hans Linde (V) anser att Sveriges alliansfrihet håller på att gröpas ur. (Foto: Nato)
När den politiska viljan har funnits hos regeringen har vårt land dessutom kunnat vara en kraft för fred och demokrati. Vi har under vissa perioder stått värdar för fredssamtal, gett stöd till befrielserörelser och erbjudit en fristad för dem som flytt undan förtryck och krig.
Att vi kunnat värna säkerheten i vårt land och emellanåt vara en kraft för fred har en rad förklaringar. Tur, skicklig diplomati och ibland mindre stolta eftergifter har bidragit.
Men vi kan inte blunda för det faktum att vår militära alliansfrihet spelat en central roll. Hade vi lyssnat på dem som förespråkat en militär allians med Danmark på 1860-talet, ett närmande till Tyskland under världskrigen eller medlemskap i Nato på 1950-talet så hade vår historia i grunden sett annorlunda ut.
Vår alliansfrihet har därför haft ett brett stöd. Men något har hänt. Röster höjs för ett Nato-medlemskap. KD har öppnat upp för en utredning. I C ifrågasätts alliansfriheten av allt fler och FP har gjort Nato-medlemskap till en profilfråga.
Men i det tysta händer något annat. Steg för steg har vår alliansfrihet urgröpts, tömts på sitt innehåll. En svensk ambassad har öppnat i Natohögkvarteret och tusentals svenska soldater har slagits under Nato-befäl i Afghanistan. 2009 genomfördes den största flygövningen i Sveriges historia, en övning helt ledd av Nato och med deltagande av bland annat USA och Turkiet. Och på flygbasen i Vidsel i Norrbotten har USA:s flygvapen getts tillstånd att träna flygbombning.
Nu har Sverige fattat beslut om att ingå ett värdlandsavtal med Nato, vilket ger Nato rätt att använda vårt territorium - både för övning och vid eventuella konflikter. Det börjar bli svårt att se vad som egentligen skiljer vårt land från de länder som redan är med i Nato.
Valet den 14:e september handlar om miljön, välfärden och jobben - men också om vår säkerhetspolitik. Efter att i flera år närmat sig Nato höjs nu borgerliga röster för att Sverige ska söka formellt medlemskap under nästa mandatperiod.
Jag hoppas att vi i valet får en rödgrön regering som inte bara säger nej till ett Nato-medlemskap, utan också är beredd att återupprätta en trovärdig militär alliansfrihet. För vår militära alliansfrihet har alla möjligheter att tjäna både oss och vår omvärld väl under lång tid framöver.
Världen är i dag i akut behov av länder som kan agera som medlare i konflikter, värdar i fredssamtal och som kan konsekvent stå upp för folkrätt och mänskliga rättigheter, oavsett vem som kränker dem. Det saknas inte möjligheter för oss att vara ett sådant land, det saknas bara politisk vilja.
Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet