Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 33, 15 augusti 2014 Christian Falk in memoriam N
i har kanske läst eller hört att Christian Falk dog den 24 juli, blott 52 år gammal, som Frank Zappa. Ni kanske hörde Falks Sommar (SR 2/8) där han berättade om sin uppväxt och sitt allmänt struliga liv? Ni har säkert hört någon av hans otaliga produktioner på radion eller dansgolvet, en av Sveriges mest anlitade och ansedda producenter som han var då han gick bort. Tre minnesbilder: Norrmalmstorg 1987. Jag står 18 år gammal och väntar på nattbussen för att ta mig till Högdalen, förorten där jag växte upp. Plötsligt dyker en vinglig Falk upp och försöker hitta rätt buss. Jag tänker: basisten i Sveriges just då största rockband (Imperiet) tar nattbussen. Respekt! Jag hjälper honom och vi börjar snacka om politik, musik och livet. Vi delar på de få kvarvarande ölen och ciggen och många bussar hinner passera. När det är dags att bryta upp har tunnelbanan redan börjat gå. Stureplan 1998: Egentligen bor jag i Västerbotten sedan några år tillbaka med familjen, men av någon anledning är jag i Stockholm och på glassiga East vid Stureplan av alla ställen. Men måndagar där och då betydde hiphop och lite alternativt. Fastän stämningen är måndagsseg spelas bra musik. Jag funderar på att dra mig tillbaka och cykla tillbaka till förorten när Falken i spetsen för hiphopeliten invaderar haket. De kommer just från inspelningen av skivan Quel Bordel (ung. Vilken soppa, röra). Jag försöker prata med honom, höra om han minns natten tio år tidigare, men hög på framgång, självhävdelse och stimulantia går det inte att nå honom denna kväll: Quel Bordel! Moderna museet 2012: En heldag med japansk aktionskonst. Gutai-konstnären Sadaharu Horio och hans servila team har låtit bygga en låda vari en lägger en tiokrona och ut kommer en snabbmålning. Horio är i högform. Ävenså Falk. Han är där med barnen men är den av dem som visar mest barnslig förtjusning. Också jag är sådär smått osvenskt barnslig och förtjust. Vi dras till varandra, slår oss i slang och jag nämner våra tidigare träffar. Mycket riktigt minns han den första - han ger mig en varm kram som svar - men inte andra träffen alls. Han ser tärd och närd ut fast hans ögon lyser av kamp- och livslust. Två år senare är han borta. I sommarprogrammet (finns kvar att höra på SR-play) förmedlade Falk hur han grät och kände igen sig i Emir Kustaricas mästerverk Zigenarnas tid från 1987; hur han kände sig som en outsider, en trasdocka, ja som en rom i det svenska samhället. Hur han växte upp i välfärdsstatens skugga - det folkhemska, som Gunnar Ekelöf kallade det - och hur han jagades av kronofogden när han egentligen behövde vård, likt Cornelis; hur han tvingades sluta på en rogivande textilskola när myndigheterna krävde sitt; hur han fick all möjlig hjälp först när staten fått dödsbeskedet. Christian Falks liv speglade det moderna - eller rentav omoderna Sverige under en alltför flyktig levnadsbana. Men Falken flyger än och lirar numera bas i Frank Zappas band någonstans. |