Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 32, 8 augusti 2014
Republikansk festivalyra
Festival Storsjöyran
Östersund
Min polare Pär berättar att en moderat kommunpolitiker avfärdat Storsjöyran som ett vänsterspektakel. Tja, konstigt vore väl annars i den i år 50 år gamla och enda fria republiken i Sverige (månne jämte Sápmi) och med befrielserörelsen JRA (Jâmtlands Republikanska Armé) och dess president Ewert Ljusberg hägrande över hela festivalen.
Mavis Staples blev känd genom gospelkören The Staples Singers som hade svartas kamp mot rasförtryck på agendan. (Foto: Alexandra Lundberg)
Hans traditionsenliga tal vid midnatt sista kvällen är fyllt av patos och pacifism, rättvisa och frihet. Han tar upp romers utsatthet, nazisters frammarsch och ökad egoism i samhället - enda missen är att Gaza inte nämns. Talet avslutas sedenligt med Jämtlandssången, republikens nationalsång.
Festivalgeneral Stefan Kauppi har heller inte hukat för kontroversiella akter som exempelvis Kartellen. Och som en jämtsk kalvdans: en kortdramatiserad föreställning av den semitecknade Jämtlandsklassikern Dunderklumpen (som fyller 40 i år) med tre generationer Wolgers på scenen och dess antikapitalistiska budskap (Enögas omättliga habegär och olycka som botas med kärlek och omsorg).
Inte nog med det: På fredagen spelar den gamla medborgarrättskämpen Mavis Staples med band. På 1960-talet satte Staple Sisters musik till rörelsens kamp för svartas rättigheter med radikala protestsånger som Long Walk to D.C. och When Will We Be Paid?, och Staples tillhörde kretsen kring Martin Luther King JR.
2007 gjorde hon comeback med We'll Never Turn Back, ett temaalbum om medborgarrättsrörelsen, 2010 kom You're Not Alone och 2013 uppföljaren One True Vine. Dessvärre spelar hon mycket litet materiel från dessa plattor och koncentrerar spelningen på Staple Singers gamla soulklassiker, typ Respect Yourself, eller låter de tre musikerna duellera i bluegrass och countryrock medan hon och syrran och de två andra suveräna doaköristerna dessvärre dricker te. Men det blir ändå en av Yrans klart bästa spelningar, och Mavis Staples ska ha en eloge för att hon fortfarande turnerar och påminner världen om att aldrig ge upp.
Som sista fredagsspelning hör vi "Oakland's finest": The Coup. Med politiskt radikala texter (i synnerhet för att vara USA) och en estetik inspirerad av 1960-talets black power-rörelse. Gitarristen bär en t-tröja med texten Free Joel, antifascism är självförsvar och sångerskan Silk-E ger välbehövlig genusslagsida åt grabbandet.
Tyvärr avtar trycket under konsertens andra halva, och när frontmannen Boots Riley pratar om ett spirituellt uppvaknande känns ändå samhällsomstörtningen tämligen avlägsen.
På temat tung rock lirar två akter efter varandra på lördagskvällen: den dieseldoftande, högoktaniga kvartetten Lee Bains III & The Glory Fires från Tuscaloosa, Alabama. De öser på med en hybrid av klassisk southern-, garage-, punk- och hårdrock i en av Storsjöteaterns källarscener. Svettig var konserten och publiken efter den blott trekvartslånga spelningen.
Därefter spelar Rival Sons från Kalifornien på stadsfestivalens näst största scen. Bandet verkar i en 1970-talstradition där ledstjärnorna heter Led Zeppelin och The Doors, men med sin hemvist på västkusten återfinns därutöver influenser från surf- och skatescenens straight edge-musik. Bandet är en av festivalens största överraskningar som med frenesi, energi och kärlek genomför ett habilt och glatt gig.
Fastän det var kraftig och tydlig lutning åt USA, inte Storbritannien - kanske inte så märkligt med tanke på att det första är en republik, det senare en monarki - spelar ändå de gamla punklegenderna Stiff Little Fingers från Nordirland och raveälsklingarna The Prodigy från England sist på festivalen.
Men med varsin lam spelning förevisar de att republikaner, till syvende och sist, rockar hårdast.