Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 31, 1 augusti 2014
Resa genom ett grönskande Ukraina
1962 fick Gunnar Svensson i uppdrag att åka till Ukraina för att skriva och illustrera en artikel. Här berättar han om resan, platserna han besökte i landet, och människorna han träffade på vägen.
Jag fick ett jobb av redaktionen för en stockholmstidnings söndagsbilaga. Uppdraget gällde: åk till Ukraina, skriv och teckna om något, gärna Poltava. Arvode inklusive resa, mat, visum, vandrarhem, tillsammans 800 kronor. Jag gjorde mig en rejäl matsäck på hårt bröd, kaviar, kokta ägg, vattenflaska och tog tåget mot Helsingfors. Bytte mot Leningrad och Sovjetiska gränsen, bytte tåg igen mot Kiev och Ukraina.
Slutet av maj månad, värmen och grönskan slog emot mig, full sommar lyste ur skogsgläntor och öppna fält. Folk i kupén var klädda i lätta kläder, några av herrarna i pyjamas, damer i tunna blusar. De bjöd på "kvass", god svagdricka, och riktiga vetebrödskivor med fet kryddad ost, i gengäld gav jag av mitt hårda knäckebröd.
Nödår i Sverige?
En av herrarna undrade om vi hade nödår i Sverige när jag hade barkbröd i ryggsäcken. Ånej svarade jag, brödet håller sig längre och är nyttigt. Babushkan mittemot, en knubbig dam i schalett, skakade milt på huvudet och log. Och kaviar, vilket uselt pålägg, borde vara stora romkorn eller riktig ost.
Vi gled förbi Brjansk längs floden Desna där vikingar förr tog sig över till den stora floden Dnepr för vidare rodd mot Svarta havet och Miklagård. Den runda damen tog farväl i Brjansk, några ungdomar klev på. Vi närmade oss Ukrainas bördiga jord, landet som flyter av mjölk och honung. I skolan fick vi lära oss att Ukrainas matjord var fyra meter djup och bäst i världen.
Visslande lok
Tåget drogs av ett kraftigt koleldat ånglok, ett oupphörligt dovt visslande vid alla korsande vägar skrämde upp kor och gummor som vallade sina kreatur, röken lade sig långsamt över slätten och vetet hade nästan gått i ax. Resan påminde mig om tågresor från fyrtiotalet från Norrland mot det bördiga södra Sverige.
Tidig morgon anlände tåget till den stora staden Kiev med sina gamla ryskortodoxa kyrkor med kupoler i glänsande guld. Hela dagen tänkte jag göra staden och ta ett kvällståg östöver mot Poltava. Morgonsolen lyste upp en stor blodröd byggnad, på en bred trappa satt grupper av ungdomar som läste och skrev i sina skolböcker. En ensam flicka i tjugoårsåldern satt längst ner, jag hälsade och frågade vad det blodröda huset användes till: Jo, det är stadens välkända universitet.
Hon var klädd i grönt, kofta, kjol, skor till och med hårflätornas band gick i någon slags grön färg. Hon berättade: Unversitetet är uppkallat efter en stor ukrainsk poet, Taras Sjevtjenko. Han var son till en livegen bonde på 1800-talet men fick hjälp av godsägaren att studera och blev sedan Ukrainas nationalskald.
Vi frågade ut varandra, vad göra denna vackra dag? Solen gav ny färg åt hennes skola, rödorange lyste den. Parken doftade av shersminbuskarnas blommor. Jo, hon hade bara en lektion, kunde vi ses efteråt? Uppgjort. Hon ville visa mig staden.
Domino och saftautomater
Trots den tidiga morgonen satt ett gäng farbröder och spelade domino inne i parken. Jag gick vidare mot floden Dnjepr som lyste blå långt därnere. Uppströms floden mot Vitryssland ligger kärnkraftverket Tjernobyl, detta var långt före katastrofen 1986. Vattnet var då rent och klart. Några pojkar stod och metade vid strandkanten. Jag återvände upp mot Universitetet och satte mig att vänta på den unga kvinnan. Förstod varför folk var uppe så tidigt - värmen började redan bli tryckande.
Nadja dök upp och vi gick in mot centrum. Hon berättade om stadens historia, om sevärdheter jag redan glömt. Intill stora torget köpte vi saft ur dåtidens saftautomater utplacerade längs huvudgator, väl kyld läskade den i värmen. Nadja berättade att hennes föräldrar var arkitekter och var på statligt uppdrag i Egypten. Jag bjöd på glass och talade om vem jag var och vilket uppdrag jag var ute på. Hettan fram på dagen gjorde att vi drog oss ner mot floden. Vi hörde ett gäng glada italienare sjunga O sole mio från en flodbåt nere på Dnjepr.
Vi sprang utför trapporna för att komma in i skuggorna vid strandbädden. Kläderna slängde vi av och hoppade i, en ö mitt i floden siktade vi in oss på, dock strömmen förde oss snabbt utför. Halvvägs hittade vi bakvatten som sakta tog oss upp till ön. Andfådda la vi oss ner och pratade om allt, livet, nuet och det som tilldrog sig under andra världskriget "det stora fosterländska kriget". Strax väster om Kiev i ravinen Babij Jar avrättade1941 tyska nazitrupper 33771 judar från staden. Över hundratusen beräknats ha mördats i dessa raviner, motståndsmän, romer, kommunister. Mitt i värmen frös jag när Nadja berättade. Jevtusjenko skrev en dikt om massakern och Sjostakovitj skrev en symfoni, "Babij Jar".
Bjuden på bröllop
Nadja följde mig till kvällståget mot Charkiv, vi bytte adresser, kramades, sakta sveptes en vinkande vän in av lokets rök, jag rullade österut. Konduktören kom och kollade biljetter. Jag frågade honom om han ville väcka mig strax innan Poltava. Jovisst, sa han, och skrev in Poltava i sin liggare.
Den goda jorden böljade utanför kupéfönstret. Mittemot satt en ung grabb, tennisspelare, gillade Amerika, hoppades längre fram komma över dit och spela. Nära mig vithårig gubbe som redan börjat snarka, nedfallen haka, tänderna lyste som silver. Landskapet mörknade, och jag föll in i gubbens snarkande rytm.
Under morgonens tidiga timma passerade vi Poltava, där så många svenskar bitit i gräset, de festa överlevande fick som fångar vandra till St Petersburg, officerare fick gå ända till Tobolsk i Sibirien. Kungen flydde med ett gäng generaler till Bender i dåvarande Turkiet, där de tog igen sig i fyra år. Själv sov jag som en stock, likaså konduktören som väckte mig i Charkiv och bad om ursäkt för sin goda sömn. Men, sa han, inget finns att se i Poltava, en sliten bondby med bygatan full av gropar. Charkiv är en stor stad full av möjligheter.
Och det upptäckte jag snart. Från stationen gick jag tvärs över paradtorget, sökte skugga på andra sidan av torgets plataner. Plötsligt blev jag inbjuden på bröllop. Genom Stadshotellets öppna fönster på gatuplanet, tog en milt berusad herre tag i min armbåge och drog in mig och min ryggsäck genom fönstret. Kalas sa han, kortfattat.
Klockan var bara elva på förmiddagen och det var verkligen en riktig bröllopsfest på kosackmanér. De flesta män var redan förstockade av starka drycker, de sjöng vilda sånger och braverade med sina färgrika krigsmedaljer. En dam tryckte ned mig på stolen där hennes man suttit, nu låg han under bordet och sov middag. Till damen sa jag: Pakazjýte mne, pazjálusta, baján? Kan jag få se på ett dragspel? Åh, sa hon, ni smickrar mig, ni är en riktig kosack.
Gamla slagfält
Om aftonen tog jag tåget upp mot Kursk 50 mil söder om Moskva. När vi passerade Kursk tittade jag ut genom kupéfönstret och i min medföljande historiebok. Här stod under sommaren 1943 ett av krigets största och längsta pansarslag, fortsättningen på Hitlerarméernas reträtt. Tyskland förlorade, 56000 man stupade och sårade, Röda arméns beräknade förluster var 177800 stupade och sårade. Sovjet vann slaget och den tyska armén drog sig ner mot Charkiv. Enligt historiker en större seger än vid Stalingrad vintern 1942, där förlorade tyskarna 480000 man, ryssarna 485000. Då är inte civilbefolkningen medräknad.
Karl XII försökte besegra Ryssland, Napoleon och Hitler likaså. En konflikt kan inte lösas genom krig. Alla krig förorsakar död, endast samtal kan upprätta fred.