Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 31, 1 augusti 2014
Fattigdom och tiggeri enligt Orwell
iggare. Omdiskuterade, ignorerade, avskydda, men även försvarade. I media fick debatten om tiggeri på allmän plats en nytändning i mars 2014. Det var då en butiksföreståndare för Hemköp i Göteborg medvetet slängde vatten på Vanessa Ileva från Bulgarien, som tiggde utanför butiken. I insändare till Metro kunde vi en tid efter det inträffade läsa människors upprörda kommentarer om det som skett. Många uttryckte sitt agg mot butiksföreståndaren.
Men en och annan som skickat in sin åsikt till Metro ville förbjuda tiggeri i Sverige. Varför? På grund av att de blev "illa berörda" av att se dessa människor ligga på gatan. Jag lade ifrån mig tidningen och såg ut genom spårvagnens immiga fönsterruta. Det Göteborg som skymtade därutanför var regnigt och ogästvänligt, särskilt för den som sitter på gatan och tigger. Men jag tyckte mig i en Penguin Modern Classic ha funnit en lösning på denna polemik om tiggeriets vara eller icke vara: Gör George Orwells bok Down and Out in Paris and London (svensk titel Nere för räkning i Paris och London, red. anm.) till obligatorisk läsning i Engelska 6 för samtliga gymnasieelever.
George Orwell (egentligen Eric Arthur Blair) föddes i Indien 1903. Han gick på privatskola då familjen flyttat tillbaka till England. Orwell drömde om att livnära sig på sitt skrivande, och hans samvete samt nyfikenhet drog honom till att på nära håll undersöka fattigdomens essens. I slutet av 1920-talet gav sig Orwell med denna dröm och öppna sinne ut på en resa som börjar i Paris, på Rue Du Coq d'Or (Den Gyllene Tuppens Gata).
Livet i Paris är allt annat än gyllene för Orwell: Han bor under all värdighet, tillsammans med loppor som marscherar över hans kropp om nätterna. Han spenderar större delen av sin tid med att pantsätta sina kläder, söka ströjobb som diskare, servitör och som skribent för en publikation som visar sig vara en bluff. Hungrig, fattig och utmattad skriver han om sin tillvaro och de människoöden han stöter på under resans gång.
Jag betraktar Down and Out in Paris and London som en resedagbok samt en politisk och social essä. Orwell är i 20-årsåldern då han skriver boken, och visst innehåller texten många naiva aspekter. Ett exempel är Orwells barnsliga tilltro till ryska vännen Boris - en opålitlig typ vars blinda tilltro till livets mirakel i sin tur stundtals är gränslös. Men kanske är det just därför att Orwell är så ung som hans tankar är befriande klara och kompromisslösa. Är det så att tanken kläds in i ett täcke av ursäkter ju längre man till åren är kommen?
Jämfört med senare verk av Orwell, så som 1984 och Animal Farm, är Down and Out in Paris and London mer betraktande, mer en tanke som under skrivandets gång utvecklas och finner språngbrädor. En sann essäistisk text! Down and Out ... bärs ej heller upp av allegorier så som Animal Farm och 1984 gör.
Jag finner likheter mellan Orwells Down and Out ... och Jack Kerouacs reseskildringar i On the Road och Big Sur. Kerouac var i sina texter ofta individen vid sidan av umgänget. Jag vill påstå att relationerna mellan huvudkaraktärerna i On the Road är på samma gång underdifferentierade och överdifferentierade (enligt Murray Bowens familjesystemsteori). Det finns en stor ensamhet i det till synes täta umgänge som utspelas i On the Road, och samma ensamhet finner jag i Orwells Down and Out ...
Den tid Orwell vandrar mellan olika natthärbärgen i London tillsammans med den hemlöse irländaren Paddy verkar paret mest existera tillsammans som två vilsna kroppar på jordens egna stjärnhimmel av levande själar. Orwell tar själv upp denna ensamhet som "tramps" lever i, och det är någonstans här i boken som Orwells tankar börjar samlas. Han skriver om hur dessa hemlösa män saknar familj, saknar en partner som älskar dem. En penninglös man väcker inte en kvinnas begär. Att de hemlösa på den tiden inte heller fick stanna mer än en natt på ett och samma natthärbärge - "spikes" - hjälpte inte heller familjelivet för den som hade något till att börja med.
Orwell drömmer om att dessa "spikes" ska göras om till självförsörjande gårdar, där före detta hemlösa kan bo och odla och genom detta arbete förses med mat och en stabil tillvaro. Är detta en utopi? Denna tanke är endast en utopi i ett alltför cyniskt samhälle menar jag. En gård. Självförsörjande. Enkla hushåll. Vari ligger utopin?
Orwell skriver även om de mycket enkla hotell - "lodging-houses" - som fattiga människor tvingades söka sig till i England. Orwells närvaro blev en värdefull insikt om hur dessa boenden såg ut på 1930-talet. På en buss från Manchester till London läste jag i tidningen New Statesman Century Collector's Edition 1913-2013 en av Orwells essäer om just detta. I denna essä, med titeln Common Lodging Houses liknar han vissa av dessa "hotell" (däribland Frälsningsarméns boende) med en fängelsevistelse, på grund av de strikta rutiner de övernattande tvingas gå igenom.
Språket som Orwell använder i Down and Out ... är aldrig överdrivet broderande, men han målar ändå för mig som läsare upp en levande bild av de omgivningar han befinner sig i. Hans personporträtt likaså: aldrig sentimentalt snirkliga men levererade med en mänsklig och varm ton.
Denna Orwells interpersonellt goda ton finner jag i dag i den varsamt grävande, artigt frågande, från medelklassen sprungna BBC 2-reportern Louis Theroux. Theroux föddes i Singapore. Orwell föddes i Indien. Båda flyttade de till Storbritannien som barn. Kanske hade deras internationella bakgrund någonting att göra med deras förmåga att vidga sina vyer? Louis Theroux verkar liksom Orwell kasta sig huvudstupa in i uppdrag och leva mitt ibland de människor som han vill porträttera. Dock, Orwell levde i fattigdom av fri vilja och Theroux besöker endast dessa platser tillfälligt. Båda har alltså förmågan att ta sig ifrån det hårda livet, icke att förglömma.
De tv-dokumentärer Theroux filmat i Nordamerika för brittiska BBC är på samma gång ofta fantastiskt underhållande och komiska som överväldigande tragiska. Theroux besöker hemlösa, han bosätter sig på en bordell och besöker fängelser.
Han visar en stor inlevelseförmåga i sina intervjuer och reportage, men han saknar ännu det politiska djup och insikt som Orwell hade.
Så återvänder vi till slut där vi började: vid tiggeriet. Orwell betraktar sina nyfunna, hemlösa vänner som tigger, och han formulerar oförställda, intressanta och ännu aktuella insikter som han erövrat:
"Many reputable trades are quite useless. And as a social type a beggar compares well with scores of others. He seldom extracts more than a bare living from the community, and, what should justify him according to our ethical ideas, he pays for it over and over in suffering".
Orwell menar alltså att vi är många som har mer eller mindre meningslösa och icke allmännyttiga jobb. Jag tänker i vår tid på börsmäklare, human resources-konsulter och diverse lobbyister.
"Money has become the grand test of virtue", menar Orwell. Och detta gäller oavsett om det yrke man valt är av ondo eller godo för andra människor.