Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 29/30, 25 juli 2014
På spaning i Södra Norrland
I några artiklar ska vi skildra besök hos människor som driver verksamheter av olika slag i anslutning till matproduktion, turism och olika former för alternativt boende eller sätt att leva. Kärngårdar, samverkande småföretagare, men också enskilda personer med företag och utvecklingsidéer kommer att presenteras.
På vår resa färdades vi med bil. Hade vi haft obegränsat med tid kunde vi ha åkt med tåg och buss. Men, att ute i ett vidsträckt landskap, hitta fram till gårdar och anläggningar, många gånger långt från busslinjernas hållplatser är inte gjort i en handvändning.
Det fick bli den gamla Opel Astra som än en gång blev vår packåsna mellan städer, byar, vandrarhem och gårdar, över skogsklädda åsar ner i dalar med glittrande älvar och sjöar. Här och var odlad mark som efterhand krympte i omfång inåt landet. Ännu var inte vårsådden helt avklarad på de få åkrar som inte var vallgräsbevuxna eller på väg att åter bli skog.
Medvetet sökte vi, där det gick, upp mindre vägar vid sidan av de nybyggda och standardmässigt uppgraderade riks- och europavägarna, som plöjer sig igenom landskapet på ett mindre intimt sätt och ratar närheten till byar och gårdar. Till skillnad från många av de äldre riksvägarna är de ändå, för det mesta, vackert inbyggda mellan åsar och dalar.
Avstånden mellan våra förvalda besöksmål var långa. I Norrlands inland kan det bli fråga om antal mil istället för kilometrar. Vi turades om att köra och här och var kunde vi sakta in och njuta av vackra vyer, glittrande vattendrag och då och då i små samhällen med ICA, COOP, skolan, kommunkontoret och bensinstationen, stanna till vid Karins, Elins eller Oskars kafé för en kaffe och glass eller på kvällstid en pizza hos Michelangelo, Afrodite eller på restaurang Napoli.
Det var påtagligt hur gatumiljöerna i samhällena vi åkte igenom ofta präglades av stora vackra och vårdade trähus. Här och var vittnade ändå tomma skyltfönster om avflyttning till södra delar av landet eller ut till kustens städer.
I den gamla järnvägsknuten Vännäs gjorde vi ett nedslag och fick bland annat glädjen att bo tillsammans med en grupp somalier som var på väg att avsluta en sex månaders utbildning till buss- eller lokförare. Deras lycka över att snart vara flygfärdiga var smittande. Vi upplevde också en förmiddag hur skolavslut- ningen högtidlighölls, inte bara av nybakade studenter och nior som gått ut grundskolan utan också av många yngre finklädda barn i långa led som tillsammans med sina lärare tågade mot kyrkan och skolavslutningen i glad förväntan inför det hägrande sommarlovet.
Syrenernas tid som redan var förbi när vi lämnade Mälardalen fick vi om och om igen uppleva under resan i Södra Norrland.
Här börjar vår berättelse som är uppdelad i åtta delar.
Kungsgården Långvind
- Ett annorlunda vandrarhem i Hälsingland
tt vattenhjul till hälften nedsänkt i en liten fors gör oss uppmärksamma på att vi, efter många timmar bland gran och tall, börjar närma oss civiliserade trakter, närmare bestämt det gamla järnbruket i Långvind. Målet för vår resa är det vandrarhem som Agneta och Jörgen Bengtson driver i utkanten av det gamla bruket.
Agneta och Jörgen Bengtson på Kungsgården.
Vandrarhemmet är inrymt i ett gammalt stockvirkeshus, ursprungligen innehållande fyra bostäder till smederna, som var viktiga personer i järnhanteringen. Huset kallas för Kungsgården, eftersom det sannolikt flyttades från den gamla Kungsgården i Norrala utanför Söderhamn till Långvind i samband med att järnhanteringen växte i omfattning. Smedbostaden placerades först bredvid den herrgårdsbyggnad som uppförts på platsen i slutet av sjuttonhundratalet. När järnhanteringen lades ner i början av 1900-talet flyttades huset en bit uppströms längs Långvinds ström till sitt nuvarande läge.
Agneta och Jörgen köpte huset 2008 och satte igång med en genomgripande renovering med målet att så småningom öppna en liten "bed and breakfast"-anläggning.
- Vi har gått varsamt till väga och i allt väsentligt använt skonsamma metoder och naturmaterial vid ombyggnaden, berättar Jörgen.
Dessutom är vi miljöcertifierade genom gröna nycklar som är ett internationellt miljömärkningssystem administrerat av stiftelsen Håll Sverige rent, fortsätter Jörgen.
På min fråga vad det konkret innebär, svarar Jörgen att de bland annat har egen vindkrafts-el och kompletterande förnybar energi, källsortering och miljömärkta frukostvaror. Vad gäller lokalproducerade produkter, finns ägg, honung, matbröd och vissa grönsaker att tillgå.
Till detta lilla trivsamma vandrarhem med endast fyra rum och åtta bäddar, kommer människor med olika motiv och bakgrund. En del är på genomresa, andra kommer för att lära sig lite om Långvinds bruk och dess historia.
Jörgen har bott länge i trakten och studerat brukets historia och tar gärna med oss ut på en vandring i den gamla bruksmiljön, som hade 400 innevånare med egen skola och butik, när produktionen av stångjärn var som störst.
Ett hundratal skogsmilor försåg brukets hjärta, masugnen, med ved, berättar Jörgen, när vi står framför den fortfarande imponerande anläggningen, där malmen fördes samman med glödande träkol och reducerades till smält råjärn i form av tackjärn och slagg som tappades ut vid ugnens botten.
När järnhanteringen upphörde, utvecklade man jordbruket och hade eget mejeri fram till 1958, fortsätter Jörgen.
- Sedan dess är det enbart skogsbruk, som gäller. Det är inte många fastboende här längre. Totalt femton personer, varav bara en arbetar med skogen.
Kungsgården i Hälsingland.
Vi har hunnit fram till det kapell, som arbetarna på bruket drev fram på 1800 -talet, då det var gudtjänstplikt, för att slippa ta sig till Enånger kyrka ett par mil bort varje söndag.
Sedan 1976 drivs kapellet av en stiftelse, som arrangerar många olika slags aktiviteter, bland andra regelbundna konserter under sommartid och Långvinddagen i augusti varje år.
På vägen tillbaka till vandrarhemmet, genom den vackra och i odlingszonen ovanliga lindallé som ägarna till bruket planterat, kommer vi in på framtiden.
Vilka visioner har Jörgen och Agneta för sitt vandrarhem? Vad skulle de vilja göra mer?
- Kanske samverka mer på lokalplanet för att göra det mer känt i trakten, säger Jörgen. Och varför inte bygga om ett av uthusen till en enklare variant av vandrarhem och därmed öka antalet bäddar? föreslår jag.
Då kommer vi in på lagen om pensionatsrörelse, säger Jörgen, där det står att ett vandrarhem eller annan form av rumsuthyrning är att betrakta som ett pensionat om verksamheten har mer än åtta sängplatser.
Det skulle innebära höjda skatter för oss, men vem vet, fortsätter Jörgen, kanske den nya regering, som vi förmodligen får i höst, vill öka stödet till företagande på landsbygden genom skattelättnader?
Med den frågan ringande i öronen tackar vi för oss och ger oss av på färden vidare norrut till möten med andra initiativrika personer.
Se även: www.langvind.com
Annelund i byn Byn
- Ett litet lantställe för återbruk i Ångermanland
i vet att Bengt Bodin är på Annelund några dagar nu. Snart bär det av hem till Stockholm igen, så det gäller att passa på.
Byn ligger några mil inåt landet från Härnösand räknat. Vi tar den lilla bakvägen 331 från Timrå och letar oss fram till Byn. En by där det längs en genomgående väg finns flera hus och gårdar, så var ligger Annelund? Vi ringer: Nu är vi här på vägen nedanför ett grått hus, var finns Du?
Bengt Bodin med Gunilla.
- Kör en liten bit till, då ser ni en rishög på vänster sida och strax efter en grind som leder in till mig.
Bengt har redan öppnat grinden och vinkar välkomnande när vi kör förbi rishögen. Här håller Bengt till så mycket som möjligt på sin fritid som nu har blivit lite mer omfångsrik efter avslutat tjänstearbete.
Han och hans Viktoria köpte det lilla torpet Annelund 1:1 2008 som då hade stått tomt i cirka trettio år och var i dåligt skick. Ladugården som tidigare hade inrymt sex kor och ett par hästar samt höränne var då riven.
Bostadshuset är i stort sett, på ett pietetsfullt sett, färdigrenoverat och Bengt planerar nu för tillbyggnad på det kvarvarande uthuset. På sikt är tanken att också bygga ett nytt hus ungefär där den gamla ladugården låg och som ska inrymma stall för betesdjur och ett par arbetshästar.
Annelund ligger i norra delen av byn Byn, på västra sidan om en dalgång som smalnar av och kryper in mellan de magnifika skogsklädda åsarna. Vi vandrar runt lite. Bengts åkrar är gräsbevuxna och snart färdiga för höskörd. På flera obrukade små gärden hos en granne gläds vi åt mängder av Smörboll eller Daldocka som den också kallas, smörblommornas stora släkting. Bortifrån bäcken i skogskanten kan man ibland höra storspovens sommarsång. Det är en stark rofull sommarstämning.
Som pensionerad från en lång tjänst som lärare och forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, och efter att ha författat och nyligen givit ut boken "När vinden vänder", så finns nu mer tid för Bengt att börja realisera några samhälleliga förändringsidéer. I boken analyserar han de gröna näringarnas situation i en värld av vikande naturresurser och i relation till ständig ekonomisk tillväxt med kraven på ökad välfärd. Han belyser mycket klart behovet av att skapa ett nytt sätt att bygga samhället om vi ska klara framtida befolkningsökning och bibehållen god livsmiljö, också för kommande generationer.
Annelund i Ångermanland.
Idéer i anslutning till ett nödvändigt förändringsarbete, vill nu Bengt börja utveckla här på Annelund. Att kunna experimentera med gamla odlingsmetoder omvandlade till en ny miljömässigt skonsam tekniknivå som exempelvis inkluderar hästarnas återtåg som dragare är ett centralt mål i en kompletterande men likafullt nödvändig småskalig matproduktion. Behov av sysselsättning finns ju och mat är en produkt som alltid kommer att ha efterfrågan eftersom sedlar och valuta inte går att äta, säger han med viss sarkasm.
Det är intressant att ta del av Bengts funderingar på ett tema som är mycket viktigt att belysa och praktiskt arbeta med. Det är nödvändigt att ge framtidens framsyntare naturbrukare nya möjligheter att bli starka medagerande i samhällets omställningsarbete.
Vi sitter länge i samtal om detta vid frukostbordet efter en natt på Annelund. Men, vi måste vidare mot norr igen och Bengt ska resa söderut. Samtalen får fortsätta via andra kanaler en tid framöver. Vi ska ta den gamla grusvägen genom skogen mot Ångermanälven och Lunde som en första etapp mot Umeå.