Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 27, 4 juli 2014 Var hamnar de friklassade metallerna? Studsvik AB i Nyköping tar emot och behandlar 3000 ton radioaktiva metaller varje år. En del av materialet finner vägar tillbaka ut på marknaden. Men hur och vart metallerna tar vägen är information som Studsvik vaktar som sin käraste ägodel. Varje år hanterar Studsvik stora mängder radioaktiva metaller som behandlas med olika fysiska och kemiska metoder för att få ner radioaktiviteten i metallerna. Målet är att få materialet godkänt för återvinning: friklassat. Då kan det användas på marknaden. Enligt de svenska reglerna måste friklassad metall först smältas ner och spädas ut med nio nya delar "ren" metall. Vid Studsvik AB i Nyköping hanteras varje år omkring 3000 ton radioaktiv metall. Omkring 10 procent är fortfarande så radioaktivt att det går tillbaka till ursprungslandet eftersom lagar i de flesta länder anger att restprodukter från kärnteknisk aktivitet ska slutförvaras i det egna landet. Men en stor del, omkring 90 procent, av det som Studsvik hanterar friklassas och finner sig en väg tillbaka ut på marknaden. Hur det går till är en väl bevarad affärshemlighet och för en utomstående kan det tyckas märkligt eftersom branschen i form av Jernkontoret säger blankt nej till att ta emot friklassad metall från radioaktiv verksamhet. Garanterad lönsamhet För Studsvik AB är informationen en fråga om liv och död för affärsverksamheten. Företagets aktiekurs, som för övrigt befinner sig i stigande skulle dyka som en jagande pilgrimsfalk om det blev känt var metallerna tar vägen. Strålsäkerhetsmyndigheten har också flera gånger kritiserat Studsvik för bristande rutiner för att se till att avfallet ligger inom godkända nivåer. I april 2014 begärde myndigheten därför ett åtgärdsprogram. Studsvik hanterar inte bara avfall, en mycket stor del av verksamheten är olika former av konsulttjänster som säljs till befintliga kärnkraftverk. Största marknaden är Tyskland. Men vare sig kärnkraften fortsätter drivas i 100 år till, eller om alla världens länder beslutar sig för en omedelbar avveckling imorgon så finns det arbete för en anläggning som Studsvik i decennier framöver. Lönsamheten för Studsvik är, att döma av årsredovisningen, inte särskilt stor. Rörelseresultatet är ett överskott på omkring 15 miljoner utifrån en försäljning på omkring en miljard. Däremot är målsättningen enligt årsredovisningen en årlig tillväxt på 10 procent. Något som uppnåddes i den svenska delen av verksamheten under 2013. Det låter som Studsvik står redo att lägga in en ny växel i sin affärsverksamhet. Så en aktiehandlare skulle nog kunna se det som en säker investering, om det inte vore för att frågan är så känslig. Allmänheten vill inte ha friklassad metall omkring sig i sin vardag. Det finns nämligen ingen som med säkerhet kan säga vid vilken nivå radioaktivitet är ofarligt. Många hävdar att en sådan gräns inte finns. Detta är ett av industrins dilemman som också framkom under Studsviks seminarium om metallåtervinning den 8-10 april 2014. Seminariet kan ses som ett led i den nya växel Studsvik vill lägga in för att öka lönsamheten i företaget. Omkring 150 personer deltog som på olika sätt arbetar med hantering av restprodukter från kärnkraften, de flesta industrifolk, men även representanter från olika nationella strålskyddsmyndigheter fanns på plats, liksom representanter från Östhammars kommun och MKG (Miljörörelsernas Kärnavfallsgranskning). "Dela, lära och nätverka" var de tre ord som Arne Larsson från Studsvik AB angav som seminariets syfte vid sitt öppningsanförande inför deltagarna i det gamla auditoriet med träinventarier från 50-talet. Gemensam standard saknas För en industri som arbetar med att reducera strålning i avfall är det naturligtvis viktigt vid vilken gräns myndigheterna anser att risken är så låg att materialet kan tillåtas för återanvändning. När det gäller godkända stråldoser i friklassat material finns det däremot ingen internationell standard och kommer inte heller att finnas inom överskådlig tid. Åtminstone inte enligt Claudio Pescatore från OECD/NEA som gick igenom några olika länders förhållningssätt till materialet med mycket låg radioaktivitet. - Det kommer inte att hända de närmaste tio åren. Kanske i framtiden. Det är en fråga om tro, sa han. I Spanien, Storbritannien och Sverige kan materialet ytförvaras och länderna tillåter även friklassning. I Tyskland friklassar man och återvinner en större del av materialet. Frankrike ytförvarar det, men franska reglerna tillåter inte friklassning efter att materialet behandlats. Därför har också Frankrike betydligt mer material för deponering än andra länder. Claudio Pescatore förespråkade den tyska modellen eftersom det blir minst avfall då. Däremot förutsätter den tyska modellen med större återvinning också ett större mått av hemlighetsmakeri. Georg Braehler från WNA, World Nuclear Association, avlöste Claudio Pescatore och pratade om att den svåra biten är att få allmänhetens acceptans för återanvändning av materialet. På en direkt fråga om hur man lyckats i Tyskland, svarade han i princip att det beror på att det inte är vida känt och att det inte finns någon diskussion om att det sker. Stora mängder avfall Det är mycket stora mängder avfall som uppstår under en kärnkraftsreaktors livstid. Det högradioaktiva avfallet är volymmässigt en väldigt liten del av avfallet. Enligt Broehler från WNA ger varje reaktor under sin livstid upphov till 200000 ton betong, 20000 ton stål och 2000 ton koppar. Av detta är 4000 ton radioaktivt och måste tas om hand för återvinning eller slutförvaras. Johan Swahn från MKG begärde ordet och tog upp frågan om att det för miljörörelsen blir ett dilemma där två intressen står emot varandra. Å ena sidan önskar man att så mycket som möjligt av material återvinns, å andra sidan vill man inte ha radioaktivt material utspritt då allmänhetens insyn är så låg. - Problemet är att vi inte vet var det hamnar. Industrin borde ha en större öppenhet om vart det tar vägen och en diskussion om vilka områden det är lämpligt att det används till. Kanske finns det en acceptans för att ha det som armeringsjärn, men inte som bestick. Det här hemlighetsmakeriet är inte hållbart i längden. Åtminstone är det inte rätt väg att gå, sa han. Även om många företrädare för industrin håller med i sak så vågar de inte gå den vägen. Risken att verksamheten skulle få enorma problem är så stor att de hellre kör på i nuvarande spår. Johan Swahn var inte nöjd med de svar, eller ickesvar, han fick och efter första dagens seminarium konstaterade han att de kör på så länge det håller. - Den dagen en nyhetsredaktion med lite resurser i ryggen börjar jobba med de här frågorna så kommer de såklart att hitta de här materialströmmarna och då ligger industrin illa till. Det skulle de kunna förekomma om de själva tog initiativ till öppenheten, sa han. Teknik i dagarna tre De tre dagarna fortlöpte sedan med en ökad detaljnivå med väldigt många tekniska föredrag om olika metoder för att med hjälp av skurning, syra, laser och andra metoder få bort de mest radioaktiva delarna av materialet. Föredragen blandades upp med gruppdiskussioner. Frågan om vilken nivå i materialet som kan anses säker kom upp flera gånger. Från industrifolk fanns en falang som menade att vanligt folk inte begriper sig på frågan och att rädsla för radioaktivitet handlar om okunnighet. Ändå kunde man i gruppen konstatera att olika myndigheter sätter gränsvärdena väldigt olika. En viss frustration gav sig till känna där en man sammanfattade. - Vi (industrin) är bra på att hålla gränsvärdena, men har betydligt sämre kunskap om var gränserna faktiskt bör sättas. En fråga som ställdes i olika former under seminariedagarna var varför det var viktigt att få ut de friklassade metallerna på marknaden. Varför kan inte industrin använda materialet för sina egna behov, till exempel som material till behållare för förvaring av annat radioaktivt avfall. Joe Robinson från Studsvik i Storbritannien svarade. - Det som kan friklassas bör friklassas, för då kan vi återanvända det hundratals gånger. Det finns högre föroreningar i annan metall som vi inte hanterar för att få friklassad och då är det bättre att använda den metallen för förvaringsbehållare till avfall. Torrförvar ovan jord Ett av de enskilt mest intressanta föredragen var amerikanen Rob Howard, miljöingenjör, Oak Ridge National Laboratory. Han pratade om situationen i USA och om mellanlagringen av högradioaktivt avfall ovan jord, så kallat torrförvar. Svårigheterna med ett sådant visade sig vara stora. I USA var tanken från början att allt använt kärnbränsle skulle upparbetas. Det lagrades därför i bassänger vid kärnkraftverken. Planerna ändrades och snart blev bassängerna överfulla. I stället har stora delar av det använda bränslet förts över till kapslar för en torr mellanlagring ovan jord. Kapslarna har en livslängd på 40 år. Snart står landet inför problemet att tusentals radioaktiva kapslar som använts för mellanlagring behöver bytas, såvida inte ett slutförvar är på plats. Fram till 2060 rör det sig om 11000-12000 kapslar som behöver bytas. Den amerikanska lagstiftningen har inte klart och tydligt angett vem som har ansvar att hantera de tusentals radioaktiva mellanlagringskapslarna. För tillfället tjänar jurister fina pengar på den matchen. Ett sammanfattande intryck är att tredagarsseminariet fungerar lite som ett peppande kollo för branschfolk och för att knyta internationella kontakter. Inramningen var generös med god mat och rikligt med fika, liksom med middagsbankett på Nyköpings slott med mat och musik. För Studsvik är det naturligtvis en marknadsföring gentemot potentiella kunder och ett sätt att befästa sin position som en central aktör i kärnteknikbranschen. Fakta: Seminarium Symposium om metallåtervinning - från drift och nedmontering av kärnanläggningar (Recycling of Metals arising from Operation and Decommissioning of Nuclear Facilities) Deltagare: 158 anmälda Plats: Studsvik, Nyköping Arrangörer: Studsvik, IAEA och OECD/NEA Tidpunkt: 8-10 april 2014 Se även: www.mkg.se/om-atervinning-av-radioaktivt-material-pa-konferens Om Studsvik på Facebook: studsvik nuclear - riskfylld hantering av kärnkraftsavfall. |