Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 22, 30 maj 2014
En diagnos på välfärden
Reinfeldtkoden
Stefan Carlén, Christer
Persson & Daniel Suhonen
Föreningen Ordfront
Mycken trycksvärta har de senaste åren ödslats på att försöka förklara hur alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning tagit över det politiska problemformuleringsinitiativet och förflyttat den politiska mitten åt höger. I vintras gav Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler ut Reinfeldteffekten - Hur Nya Moderaterna tog över makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden. Och nyligen kom Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen med Reinfeldtkoden - Den ädla konsten att rasera den svenska modellen.
Båda böckerna är bra, men de tar fasta på olika aspekter. För till skillnad från i Etzlers Reinfeldteffekten, där huvudfokus kan sägas ligga på det politiska språkets förmåga att skapa en känsla av identifikation hos väljarna, utgår Reinfeldtkodens tre författare helt enkelt från att försöka definiera den svenska modellen (hädanefter kommer jag att kalla den DSM) i kontrast mot hur det ser ut i andra länder.
Författarna är tydliga med att modellen beskrivs som en förening av praktik och ideal, ett långsiktigt strävansmål lika mycket som en praktisk handlingsplan. DSM I - ty den nya versionen är inte originalet - är till tanke och utformning ett reformarbete i ständig tillblivelse.
Dock finns några kännetecken att ta fasta på, vilka symboliseras av ett bord med fyra ben, varefter enkelt kan visas hur alliansens politik undergräver bordets förmåga att stå. Det första benet är en särskild slags arbetsmarknadsmodell med jämställda partsrelationer, omfattande kollektivavtal och en stark fackföreningsrörelse.
Det andra benet är ett generellt socialförsäkringssystem, som oavsett bransch omfattar alla arbetstagare enligt principen om skydd mot inkomstbortfall.
Det tredje benet är den skattefinansierade välfärden med offentliga huvudmän som ger hela befolkningen en välfärd av jämn och hög kvalitet, samtidigt som många (inte minst kvinnor, vilka i andra samhällsmodeller blir hemmafruar eller slits ut på en låglönemarknad) sysselsätts med viktiga uppgifter.
Och det fjärde benet är det system med relativt höga skatter som finansierar detta, och som även utjämnar samhällsklyftor.
Författarna anför undersökningar som ger trovärdiga belägg för modellens popularitet, liksom för hur alliansen strävar efter att undergräva den.
De största hoten mot denna välfärdsmodell är just skattesänkningarna. De undergräver kvaliteten i den offentliga sektorn, och vid en viss nivå lockas de som kan betala för privata alternativ att också göra detta.
På detta sätt rämnar på sikt hela systemets legitimitet och lämnar plats på den historiska scenen för det mer liberalt färgade samhälle som Reinfeldt före 2006 års valrörelse i klartext sade sig sträva efter. Det finns siffror på hur klyftorna ökat, och fortsätter att öka. Detta är inte längre DSM I, utan något helt annat. DSM II, kanske man kan kalla den.
All kritik av hur högerintressen drar nytta av en förmånlig mediebild avfärdas sedan en längre tid reflexmässigt som konspirationsteorier (Noam Chomsky är kanske det mest celebra exemplet).
Och så är även fallet med Sydsvenskans recension (för övrigt en text vars författare av allt att döma misslyckats med att forcera omslaget). Trots titeln är likheterna med Dan Browns thriller om långsökta kopplingar mellan renässanskonst och ordenssällskap i Vatikanen obefintliga. Här visas på ett övertygande sätt hur De Nya Moderaterna presenterade sin bild om vilka de var och vad de ville göra, och hur okritiskt denna bild hanterades i media.
Här visas även hur man slagit mynt av diverse myter (såsom den om överutnyttjandet av sjukförsäkringssystemen, alla medborgares likvärdiga utgångsläge vid valet av välfärdstjänster och utförsäkringarnas undergörande betydelse som "incitament" för arbetssökande), och hur man använt ett slags nyspråk där "valfrihet" ersätter "privatisering" och att "värna välfärdens kärna" innebär indragna medel till kulturen och klimatsatsningar.
Slutet, ja. Efter denna tämligen tunga redogörelse för välfärdssystemets utveckling, hur ser då utsikterna ut för ett systemskifte tillbaka från DSM II till DSM I? Författarna tror sig se ett fortsatt stöd för en samhällsmodell av DSM I-typ i de attitydundersökningar som gjorts på senare tid, men medger att det kommer att bli svårt och fordra en stark politisk vilja att bryta trenden. Här blir jag själv tveksam. Endast det röstsvagaste av de rödgröna oppositionspartierna visar i dag en tydlig vilja att lägga grunden till en DSM III. Jag har svårt att tro att det räcker särskilt långt.
Det rör sig alltså inte om någon lustläsning. Visst glimtar det till av sardonisk ironi på sina ställen, men efter att ha tagit del av verket i dess helhet känner jag mig lika upprymd som hade jag sträckläst tre diktsamlingar av Elsa Grave.
Berättelsens struktur håller till slutet, även om närvaron av tre författare gör sig påmind ibland i form av vissa upprepningar. Just nu är detta dock den bästa redogörelsen av vad den svenska modellen varit, vad den har blivit och av vad den kanske någon gång kan bli.
Det är ett imponerande och gediget arbete som jag hoppas att många läser och tar del av. Och, om man får vara lite hoppfull, inspireras av i sin ... ska vi säga "verksamhet"? Det låter ju bättre än "kamp" i media nuförtiden.