Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 20, 16 maj 2014 Mat är alltid politik M
at är alltid politik och alltid en klassfråga så länge vi har klasser. Mitt problem är att möta människor som vill att jag ska producera kvalitetsmat så att fattiga människor har råd att äta bra. De vill att jag ska sänka min lön ytterligare. Är inte tillräckligt många bönder utrotade? Jag blir förorättad av att man inte kan skilja på politiska och privata åtgärder. Vi behöver en politik från statsmakterna som beskattar den fossila energin in i döden och samtidigt underlättar för människor att återvända till landsbygden, till exempel genom ett grundavdrag för dem som håller betesdjur och återskapar naturbetesmarker. I samma veva främjas kolinlagring och biologisk mångfald. Därav Det nya miljonprogrammet, som åsyftar att det skulle behövas en miljon matproducenter i landet om oljan ströps (enligt Gunnar Lindstedt, journalisten som ägnat oljan sin stora uppmärksamhet). Vi tror att ett fossilfritt familjejordbruk skulle kunna försörja tio andra familjer med sin basmat. Associationen till Miljonprogrammet är fyndig, eftersom vi samtidigt pratar om att bygga nya miniurbana boenden på landsbygden. De så kallade bredbandsbullerbyarna: små moderna byar ute på landsbygden där man kan odla sin mat och arbeta uppkopplat. Bostadsbristen är enorm på den rena landsbygden, liksom det även saknas utbildningar för att kunna leva och bo på landet. På Hola folkhögskola tar vi oss an frågan med kursen Gröna entreprenörer. Det behövs en politisk kamp mot statsmakterna, men vi kan själva göra en hel del, till exempel bygga demokratiska samarbeten mellan stad och land. I sommar anordnar vi ett läger för bönder och stadsbor för att utforska innebörden i ett ömsesidigt kooperativ. Ingenting hindrar oss från att redan nu börja bygga den demokratiska ekonomi som så många tågade för den första maj, men som så få faktiskt tar sig an. Jordbrukare aktiv i Nip-akademin |