Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 19, 9 maj 2014 Ett försvarstal till förorten I
början av 2000-talet påbörjade jag en anställning som pedagog i Angered. Området hade då ett 30-tal år på nacken, (om man inte räknar ett par gamla gårdar och torp som ännu finns bevarade på bygden). Jag minns att jag var nyfiken, jag hade läst om stadsdelens alla etniska tillhörigheter och förstod att det myllrade av språk och främmande kulturer. Givetvis gick det heller inte att undvika medias sågning av stadsdelen. Tidningarna beskrev att grundskoleeleverna misslyckades, att det stod illa till med invånarnas socioekonomiska situation och att arbetslösheten var hög. Med andra ord, jag såg fram emot ett par innehållsrika yrkesår som kom att prägla min syn på Göteborg, men som framför allt gav mig en tankeställare beträffande hur mycket människor och myndigheter kan bemöta eller bedöma andra människor. Min kollega, som var finsk-svensk, jo faktiskt, hon talade svenska utan brytning samt finska, bodde i ett radhus i Lövgärdet, den del av Angered som ligger längst åt norr i stadsdelen. Hon berättade att personer hon inte kände reagerade positivt då hon beskrev sitt hus och sin lilla täppa, för att sedan vända inställningen åt andra hållet då hon namngav sin adress. Vidare beskrev kollegan hur ledsamt det kändes att inte bemötas med ett godkännande på grund av att många, framför allt personer som inte ens kände till var stadsdelen ligger, ansåg sig ha rätt att rynka på näsan och tala nedlåtande om kvarteren. Ganska snabbt insåg jag att inte bara min närmaste kollega, utan ett flertal som arbetade inom förskolan, grundskolan och fritidsverksamheten, faktiskt bodde i omnejden. Ibland i fristående hus och ibland i lägenheter, många gånger gjorde de boendekarriär inom sin stadsdel. Vanligt hyggligt folk som trivdes. Så klart flyttade de till rymligare/bekvämare/barnvänligare boende då det fanns möjlighet (exempelvis då föräldrarna fick löner som gav dem nya möjligheter). Men vanligt var att de stannade kvar i stadsdelen. Åren rullade på, och jag upplevde både svåra situationer, exempelvis då familjer krockade med normerna i det nya samhället eller hade svårt att finna sig tillrätta, men även glädjen att möta barn som verkligen uppskattade förskolan. Det fanns ofta gemenskap mellan grannarna i omgivningen. På torget låg ett café där man kunde sitta ner utan stress och där ägaren lät oss krita en latte om vi saknade kontanter. Om jag stannade kvar i området sedan eftermiddagen övergått till kväll låg sommartid grillångorna täta över slänten. Barnen lekte med varandra på den stora äng som förenade områdets olika gator i området, och jag kan inte minnas att jag någon gång varit ängslig eller rädd då jag vandrat mot spårvagnen. Vid ett tillfälle, då jag lämnat jobbet på Språkförskolan och i stället var verksam på en resursavdelning, bad vi föräldrarna att under en förmiddag berätta om sina ursprungsländer. Vi hade faktiskt inte väntat oss att de skulle bjuda till så mycket. De flesta tog med sig mat, bakverk, musik, fotografier. kartor och folkdräkter. Bara en familj avböjde, pappan berättade att de saknade Irak så mycket, att det därför var för smärtsamt att presentera. Naturligtvis kan statistiken leverera betygsresultat som får områdets ungdomar att framstå på ett väldigt ofördelaktigt sätt, sådana siffror brukar presenteras i media, gärna i samband med att ungdomarna ska söka till gymnasiet. Men det kan vara värt att nämna att många av högstadiets elever inte har bott speciellt länge i Sverige. Om jag var tvungen att flytta från Sverige och bosätta mig i ett nytt land där siffror, bokstäver och språk var annorlunda vore jag även tvungen att lära mig allt sådant innan jag kunde nå fram till själva uppgiften, lösa den för att slutligen presentera resultatet av densamma. Med ett sådant utgångsläge är det betydligt svårare och mer tidskrävande att prestera toppbetyg, det är jag säker på! Barnens föräldrar hade väldigt olika bakgrund och skolning. Somliga var analfabeter, men jag har även mött föräldrar som varit tandläkare och läkare, praktiserande i Göteborg. Dessutom finns det gott om högutbildade personer boende i Angered. De har examen från universitet i sitt ursprungsland, vilka inte alltid räknas då de flyttar till och söker jobb i Sverige. Media och litteratur som presenterar och beskriver stadsdelen kommer förmodligen att fortsätta skildra stadsdelen Angered som problematisk och ett hörn av Göteborg som benämns som betongförort. Eventuellt med undantag för Hammarkullefestivalen, då göteborgarna gör ett undantag och skramlar förortsexpress ut till trummor och dans. I stället för att fortsätta att försvara området genom skrivna ord skulle jag råda Göteborgs innerstadshipsters att göra en utfärd. Inte för att studera höghus, de finns i stadskärnan också, men för att ta del av Angereds smultronställen. Exempelvis vandra i Lärjeåns vackra dalgång eller paddla kanot i Vättlefjälls naturskyddsområde. Besöka Angereds nya teater, eller hänga en stund vid fritidsparken i Eriksbo, där getterna likt bockarna Bruse betar fridfullt och grönskan breder ut sig. Angered är så mycket mer än det ni läser i tidningen, men stämningen och öppenheten behöver upplevas på plats. |