Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 16, 17 april 2014
Kokvinnorna på Kvarnen i Knäred
Knäreds kvarn lades ned 1967. Efter att ha räddats från rivning restaurerades den, ett arbete som blev klart förra året. I denna miljö visade Peter Gerdehag nyligen sina bilder Kokvinnorna. Bilderna om Britt och Inger som var Sveriges sista handmjölkerskor hör till filmen med samma namn.
Knäreds kvarn efter restaureringen.
- Vilken miljö, vilket liv! Bilderna är så känsliga, så stämningsfulla. De kunde ha visats på vilken konsthall som helst, de hade berört en lika starkt. Så säger en besökare när hon kommer från fotoutställningen om kokvinnorna av Peter Gerdehag, Britt och Inger, som han skildrade i sin dokumentärfilm från 2011 med samma namn. Nu visades bilderna, ett 70-tal, på Knäreds restaurerade gamla vattenkvarn vid Krokån, i hemtrakten för de båda kvinnorna som var Sveriges sista handmjölkerskor.
Kvarnen som ska kunna mala spannmål igen så som den har gjort i över 400 år är tänkt som mötesplats.
- Här ska människorna uppleva en gammal hantverksmiljö, kunna umgås, ta med sig en kaffekorg på sommaren och ta sig ett dopp i ån, säger Roland och Lisbeth Davidsson. Miljömagasinet skrev om den nyrenoverade kvarnen och de besjälade kvarn-ägarna i somras.
Peter Gerdehags bilder visar alltså en miljö i miljön, präglad av handarbete som det var vanligt ända till för 70 år sedan. Kvarnen lades ner 1967. Britt gick bort 2012. Med henne upphörde verksamheten på gården.
Få lediga väggar
- Livet i filmen och på bilderna utspelar sig i kostallet, på gårdsplanet, bostadshuset och på väg till beteshagen, inom en radie av 76 meter, förklarar Peter Gerdehag som är med på hängningen i kvarnen, dels i före detta grisstian och dels på två plan i själva kvarnbygnaden. Där finns bara få lediga väggar mellan bjälkar, fönster och redskap men miljöerna förstärker varandra.
De digitala färg- och svartvita bilderna har Gerdehag bearbetat i datorn i photoshop-programmet.
- En bild kan ta flera timmar tills jag är nöjd med detaljer och färgnyanserna.
Han har egen skrivare i A2-format. De stora bilderna på 70 gånger 100 centimeter gav han i uppdrag till en firma. Pappret är av hög kvalitet, bomullslumppapper. "Det håller i 100 år". Motivet kan dock skadas av fukt eller beröring. Medhjälparna under hängningen får vara varsamma. Det gäller att arbeta med fingerspetsarna och bara ta vid bladens yttersta kant. Pappret är så stabilt att spikhålen i kanterna kan återanvändas.
Kändisar i kommunen
Första dagen kommer tv och de lokala tidningarna för intervju. Peter Gerdehag har precis anlänt med sin behändiga husbil, lastad med utställningens pick och pack. Andra dagen - hängningen är inte färdig förrän på kvällen - dyker också Radio Halland upp för reportage. Filmen Kokvinnorna och Peter Gerdehag är kändisar i kommunen. Ingen film har gått lika ofta och länge på Laholms biograf, 42 föreställningar vid fullsatt salong som rymmer närmare 200 personer.
- Märkligt är att den svenska publiken genomgående skäms för den primitiva miljön Britt och Inger lever i, berättar Gerdehag.
- Utomlands är det konflikten mellan de båda syskonen som publiken är tagen av. Kokvinnorna har fått utmärkelser på världens och Europas stora dokumentärfestivaler, i Los Angeles, USA, och Kraków, Polen.
Bilderna är tryckta på bomullslumppapper som ska hålla i 100 år.
Goda vänner
- De flesta foton är tagna efter filminspelningen, berättar Gerdehag, jag har ju ofta återvänt till trakten för att visa min tidigare film Hästmannen, nästan på varenda bygdegård har jag varit, det är så jag överhuvudtaget lärde känna Britt och Inger. Senare passade jag på och besökte dem igen.
Under de 31 månaderna som filminspelningen tog blev han god vän med systrarna. Bara Britt tillbringade sitt liv på gården. Ensam klarade hon dock inte av att sköta hushållet, gården och stallet och arbetet med sina älskade kor. Maximalt fem stycken gällde det att mjölka två gånger om dagen. Britt var svårt ryggskadad efter en olycka. Alla som har sett filmen minns hennes krokiga rygg. Lillasystern Inger hjälpte till med alla bestyr. Fast hon egentligen var emot, emot korna ("sälj dem!"), arg och förtvivlad, om och om igen. Men systerns ko- och djurkärlek är större. Nu syns det på bilderna.
- Jag gillar den här långsamheten, säger en besökare, i filmen går allt så fort förbi. Och inte på mina villkor, här kan jag stanna och titta liksom bakom bilden.
Behornade kor
Britt klappar korna, lutar sig mot dem. Den ena kon, Lilly, är blind på ett öga, vilket leder till okontrollerade rörelser. Inger är rädd för henne - hon som alla Britts kor har kvar sina ståtliga horn. Britt försvarar just denna ko i alla lägen. När Lilly stöttar omkull en nyss fullmjölkad hink och Inger blir upprörd försvarar Britt sin Lilly: "Hon ville ju bara leka".
- Mina bilder skildrar en förfluten värld, en värld som de flesta äldre betraktarna minns, berättar Peter Gerdehag under hängningen.
Vi står framför bilden med Britt som böjer sig ner, vad hon sysslar med ligger i skuggan. En hink finns bredvid henne, andra hinkar står omkring på det halmtäckta golvet, en dörr på glänt i bakgrunden. Tydligast syns en vit katt till vänster. Hon har precis fångat en mus och är i farten att leka med bytet.
- Bilden fungerar precis som själva vårt minne, menar Gerdehag, vissa händelser eller situationer minns vi med skärpa. Annat runt omkring försvinner, är suddigt.
"Helt omöjlig"
På invigningen drar Peter Gerdehag en del upplevelser från tiden med systrarna.
- De var inte alls generade av att jag filmade eller fotograferade. De var mycket mera upptagna med att gräla med varandra. Och det har jag stått ut med i över tre år, kommenterar han glatt.
Inger som även hon har kommit till vernissagen bekräftar sin inställning till systern.
- Hon var helt omöjlig med sin känsla för djuren. Genom de tio åren har jag säkerligen burit 500 nyfödda katter från gården. Det var ju nödvändigt att avliva dem, berättar hon och fortsätter samtidigt mjukt, När vi hittade Britt på morgonen död i sin säng låg tre katter hos henne. Det var åtta grader kallt i rummet, dörren stod öppen. Det var meningen, katterna måste ju kunna gå in och ut. Så ville Britt ha det.
"Fotot på avlivade Ville finns i utställningen. Vinglande på kranen lyfts han in i containern."
Tjuren avlivades
I många år hörde också Ville, en kastrerad tjur, till gården.
- Han var stor och mycket välnärd, berättar Peter Gerdehag och fortsätter.
- Ville fick nämligen extra kärleksportioner i form av kraftfoder. Han hade dessutom sina horn kvar och såg imponerande ut. Folk var rädda för honom fast han var världens snällaste djur. En vacker dag kom en djurinspektör från länsstyrelsen till gården och såg Ville. De betecknade honom för en stut! Kastrerade tjurar kallas för stut tills de är 1-3 år gamla. Sedan är de oxar. Oxar - som före traktorn var lantbrukets vanligaste arbetsdjur på åkern. Oxar skenar inte som hästar kan göra. De är lugna och stadiga. Men sådant visste inte länsstyrelsens kontrollanter. De kallade en tolvårig kastrerad oxe för stut, upprör sig Gerdehag.
Ingen protest hjälpte. Det fullt friska djuret sköts på gården och transporterades i container som miljöfarligt avfall för destruktion till Eslöv, över tio mil långt borta. Fotot på avlivade Ville finns i utställningen. Vinglande på kranen lyfts han in i containern.
Ökade kontrollbesök
Vid denna tid ökade kontrollbesöken hos systrarna på gården. Efter kommunen hade länsstyrelserna fått ansvar för djurinspektionen (2009). Peter Gerdehag och vänner, jurister, hjälpte samtidigt hästmannen, bonden Stig-Anders Bengtsson, med att få behålla sina hästar.
- Jag kände plötsligen igen samma kontrollmönster. Petitesser räcker för en anmälan som leder till djurförbud. Det är omöjligt för småbönderna som har hela livet levt med djuren att uppfylla normen som ju ofta är baserad på total okunnighet. "Stuten" Ville är bara ett exempel.
Politisk kamp
Utställningen på kvarnen i Knäred får plötsligen en ny, politisk dimension i kampen mot ett övernitiskt kontrollsystem som inte kan överklagas. Det syns att den talrika publiken är med på notarna. Det skrattas medan Peter Gerdehag och Inger berättar med högtalaren mot kvarnfallets brus.
- Några fler synpunkter? frågar Gerdehag.
- Jag undrar om någon representant från länsstyrelsen finns i publiken här, undrar en man. Skratt. Det fanns ingen på plats.
På utställningens tredje och sista dag är det ännu större anstormning till det improviserade Caféet på kvarnens tredje våning.
Hundratals bakelser har gått åt. Orden kring borden kan inte räknas.