Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 10, 7 mars 2014 Ojämställda transportmål På senare år har jämställdhetsarbetet på transportområdet blivit allt mer urvattnat, enligt rättsvetaren Wanna Svedberg. Frågan faller mellan stolarna och det verkar saknas politiska ambitioner, är några av hennes slutsatser. När myndigheten Rikstrafiken, som hade ansvar för nationell kollektivtrafik, slogs ihop med Trafikverket 2011, försvann målskrivningen om jämställdhet. Detta är bara ett av de många exempel som Wanna Svedberg, forskare i rättsvetenskap, visar i sin nyligen presenterade avhandling vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet. Hon har granskat transportpolitikens målsättning om ett jämställt transportsystem som antogs av riksdagen 2001 och hur det ser ut i praktiken i dag. - Frågan berör alla i vardagen - alla behöver vi transporter, säger Wanna Svedberg. Transportmöjligheterna påverkar våra val inför exempelvis familjebildning, boende och arbete. Det får i sin turkonsekvenser för exempelvis ekonomin för både kvinnor och män och hur man väljer att organisera vardagslivet. I dag upprätthålls och förstärks obalansen mellan könen trots målsättningen om ett jämställt transportsystem, visar hennes forskning. Sänkta ambitioner När det gäller de lagar och regler som styr transportmyndigheternas arbete har också ambitionerna för jämställdhetsarbetet försämrats. - När verksförordningen ersattes av myndighetsförordningen (2008) så togs formuleringen om jämställdhet bort, berättar Wanna Svedberg. Efter en proposition från regeringen 2008 togs även beslut om att slå ihop alla delmålen för transportpolitiken till ett funktionsmål "Tillgänglighet" och ett hänsynsmål "Säkerhet, miljö och hälsa". Jämställdhet blev då en del av funktionsmålet med en allmän förklaring. - Men de specifika kraven finns inte kvar någonstans, det har fallit mellan stolarna. Lite tillspetsat kan jag säga att målsättningen tjänar mer som en fasad och legitimering för att inget görs, eftersom det statsmakten säger vara viktiga åtgärder inte stämmer överens med vad som faktiskt görs, säger Wanna Svedberg. För stereotypen man Varför det har blivit så här kan hon inte svara på, de politiska skälen har inte ingått i hennes studie. Hon tycker dock att det är viktigt att frågan väcks och att man också funderar över jämställdhetsmålet i sig. - Att förstå målet har varit en knäckfråga i studien. Vad är jämställdhet på transportområdet? Det är inte självklart vad det betyder, och jag visste det inte själv i början. När beslut ska fattas så dominerar män i alla transportsammanhang. Till och med hur man pratar om och förstår jämställdhet påverkas av typiskt manliga levnadssätt. Det talas om snabba transporter, häftiga färdmedel och bilar, förknippade med stereotypen man. - Jag tror inte att män och kvinnor är olika i grunden, men de sociala strukturer som finns gör att vi väljer att följa ett visst mönster utifrån kön. Hon menar att det finns beröringspunkter mellan många olika områden i lagstiftningen för samhällsplanering som i dag förstärker de här sociala strukturerna. - Om vi exempelvis inte ställer krav på kommunerna att ha med jämställdhetsperspektivet när de gör sina översiktsplaner så faller det även bort när vi ska dra de stora vägarna och göra regionala kollektivtrafikplaner. Saknas stöd för beslut Hon påpekar att det ofta också saknas juridisk kompetens hos beslutsfattare som ska tillämpa de lagar som påverkar transporter. När det gäller Plan- och bygglagen är det vanligtvis arkitekter som berörs och Väglagen riktar sig till tekniker. - Lagstiftaren borde tänkt på det. Nu ges inget stöd i hur jämställdhetsperspektivet ska tolkas, det är bara en generell formulering. I miljöbalken finns till exempel detaljerade bestämmelser om hur man skriver en miljökonsekvensbeskrivning och vad den ska innehålla, det är inte några konstigheter. Men det tycks saknas vilja och ambition att lagstifta om detta och det blir lite märkligt när man samtidigt uttrycker att målet är så ofantligt viktigt för jämställdheten i stort. |