Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 9, 28 februari 2014 Nato - nej tack D
et blev diskussion om jordens supermakter när kunniga fredsaktivisten Agneta Norberg nyligen höll sitt anförande i Laholm. En åhörare menade att den gamla öst väst-konflikten verkligen inte var över. Nu har dessutom Kina som supermakt kommit in i spelet, konstaterade han: Är det inte Kina som är den stora faran? Kineserna köper upp företag, de stöder länder i Afrika för att säkra sin egen matförsörjning, de är på frammarsch på alla områden, summerades det. Är de inte lika farliga som ryssen? Agneta Norberg tvekade inte med sitt svar: Till skillnad från USA har Kina inte en enda militärbas utanför landets gräns. USA, huvudaktör i Nato (North Atlantic Treaty, Nordatlantiska fördragsorganisationen) har däremot ungefär 800 militärbaser över hela jorden, omringande hela den norra hemisfären, utrustade med långdistansvapen, atomvapen som är redo för angrepp vilken minut som helst. Agneta Norberg, före detta lärare, tar fram en jordglob där hon har ritat in samtliga Nato-militärbaser medan hon berättar om en av sina senaste hjälpaktioner tillsammans med fredsrörelsen Global Network. På sydkoreanska ön Jeju Island, knappt 10 mil från fastlandet gav de sitt stöd till öns 300000 invånare som har protesterat i fem år mot etablerandet av en Nato-militärbas med stöd av den sydkoreanska regeringen. Det var 2012. Militärbasen byggs, öns sociala struktur förstörs trots att naturen är Unesco-skyddad. Journalisten Paul Craig Roberts, på sin tid rådgivare till regeringen Ronald Reagan, nu kritiker till USA:s nykonservativa utrikespolitik, skriver om sitt lands senaste strategi och medel för att ingripa i Ukraina, ett land i kris. Allt för att vinna terräng och makt. Artikeln finns publicerad på Internet (antiwar.com), en ytterst informativ läsning: "Är Ukraina på väg mot ett inbördeskrig och en konfrontation mellan stormakterna?" Det är pengarna från USA och Väst som styr de demonstrerande i Ukraina i stor utsträckning, vet Roberts. Dela och härska! Ryssland måste betrakta detta som intrång och övergrepp. Bara om den ryska regeringen och det ryska folket är beredda att tolerera Washingtons hegemoni över Ryssland kan detta gå bra, är Roberts slutsats. Vilket han inte anser är sannolikt. Sveriges konservativa regering bygger upp ryssfaran som är till för att göra det lättare för Sverige att söka sig till ett fullvärdigt Nato-medlemskap. Ryssland kan ju inte gärna på en gång vara så ofarligt att vi inte behöver gå med i Nato och så farligt att obehagliga saker skulle hända om vi ändå gick med, skriver Bo Hugemark, överste och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien i en ledarartikel (SvD, 13 februari). Med andra ord: Hur farligt eller ofarligt Ryssland än kan vara, det är ändå bäst att Sverige går med i Nato. Vårt samarbete med Nato är redan ett faktum. Det bekräftas genom de ständigt återkommande krigsövningarna på svensk mark, i Norrland bland annat. Sist deltog Sverige även i nordiska flygvapenövningar på Island, Nordic Air Meet. 45 kilometer öster om Kiruna finns rymdstationen Esrange, en av världens största nedladdningsstationer. Redan 2005 rekommenderade det svenska industridepartementet i en rapport att Sverige bör öka satsningen på rymdteknologi och rymdindustri både för civilt och militärt bruk. Norrmannen Bård Wormdal avslöjar norsk militär användning av satellitdata i Satellitkrigen (2011) och medger att Esrange har samma kapacitet. Svenska Rymdbolaget som driver Esrange samarbetar i rymdfrågor med USA, Sydkorea, Indien, Taiwan, Israel med flera (Svenska Fredskommitténs skriftserie Norden i ett rymdperspektiv, nr 3). Sedan Warszawapakten upplöstes efter murens fall har krigsorganisationen Nato ständigt utökat sin makt. Sverige undertecknade icke-spridningsavtal av kärnvapen 1968 och avslutade sitt eget kärnvapenprogram 1972. Den pådyvlade rysskräcken kan kasta oss blint i krigsorganisationens armar, Nato med kärnvapen. Ett tredje världskrig med kärnvapeninsats skulle sluta dödligt för oss alla. |