Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 8, 21 februari 2014 Sluta med tvångsdeporteringarna B
ara det senaste året har ett hundratal afghaner tvångsutvisats till Kabul. Det har varit plågsamma tillställningar med poliser, avspärrningar, hundar och piketer. Demonstranter har visat sin avsky mot att unga människor, ibland utan identitetshandlingar, dumpas i Kabul. Många har kommit som ensamkommande flyktingbarn, hittat en trygghet här, skaffat ett nätverk och börjat skolan. De kan alla berätta historier om vad som hotar dem i hemlandet - hedersvåld, hot från religiösa fanatiker eller släktkonflikter, som kan komma att kosta dem livet. Det tar nu inte Migrationsverket så allvarligt på. Personliga hot är inte så intressant. Och "väpnad konflikt" råder inte längre, har Migrationsverket konstaterat. Man har nyligen haft folk i landet, som genom diverse samtal kommit fram till att någon "väpnad konflikt" inte pågår i provinserna, vilket ju verkar svårt att förstå när man följer nyhetsrapporteringen. Migrationsverket sträcker sig så långt att det råder "svåra motsättningar" i hela landet, utom i Kabul och provinshuvudstäderna. Alltså är Kabul ett lämpligt ställe att placera tvångsutvisade afghaner, resonerar migrationsverket. Att sedan UD avråder alla svenskar att resa till Afghanistan på grund av risken för terrordåd och kidnappningar är ett svårt fall av dubbelmoral. Sällan har det väl framgått så tydligt att svenska myndigheter anser att ett afghanskt liv är mindre värt än ett svenskt. Sedan 2010 finns inte heller något svenskt-afghanskt återtagandeavtal vilket är uppseendeväckande. Svensk polis som följer med flyktingtransporterna till Kabul förhandlar direkt på flygplatsen med afghanska myndigheter. Det är klart att man som utomstående undrar vad som sägs vid dessa förhandlingar. Vad är det för bud och motbud? Hittills har afghanska gränsmyndigheten släppt in alla dem som avvisats från Sverige - även om de saknar pass och identitetshandlingar. Avsaknaden av identitetshandlingar gör det naturligtvis oerhört svårt att starta ett nytt liv i Kabul eller att skaffa pass för att resa vidare. De unga män, för det är mestadels mycket unga män, som släpps av i Kabul, har ofta sedan länge tappat kontakten med sina familjer, om nu familjerna överhuvudtaget är i livet. Ungdomarna har kanske inte ens vuxit upp i Afghanistan utan i Iran eller Pakistan, dit deras familjer flytt undan förföljelser i hemlandet. Ofta betraktas de som kommit tillbaka från Europa med misstänksamhet av omgivningen. Är de verkligen rättrogna muslimer, de som kommer tillbaka? Denna deprimerande händelsekedja kommer att fortsätta om inte Migrationsverket ändrar sina bedömningar. Afghanistan är ett laglöst land efter år av krig. Med genomkorrumperad polis och myndigheter där alla kan köpas för pengar har de unga inte en chans. De konflikter de flydde från drabbar dem direkt vid ankomsten till Kabul, där de flesta tidigare aldrig satt sin fot. Och om de inte dödas - vilka chanser har de i verkligheten att överleva i Kabul? Om vi tar arbetslösheten i Kabul ligger den runt 50 procent, så var och en kan ju räkna ut hur lätt det är att som ung, outbildad och utan familj och nätverk skaffa ett arbete och försörja sig i staden. Återstår brottslighet, kriminalitet eller tiggeri som försörjningsväg eller att ta värvning hos någon av de otaliga beväpnade grupper och krigsherrar som finns. Det finns inte många undersökningar gjorda på vad som egentligen händer med dem som tvångsutvisats till Kabul. Annette Rosengren, etnolog och författare, hänvisar i en blogg till en unik australiensisk undersökning. Av 40 män som utvisats från Australien, dit många hazarer flyr, hade cirka 25 procent mördats efter hemkomsten. De övriga hade i stor utsträckning lämnat landet igen eller hade för avsikt att göra det. De allra flesta unga afghaner som i dag kommer till Sverige hör till folkgruppen hazarer, en sedan länge förföljd och diskriminerad grupp i Afghanistan. De är etniskt olika och oftast shiamuslimer, till skillnad mot majoriteten i Afghanistan som är sunnimuslimer. Under talibanernas tid vid makten förekom regelrätta massakrer och folkmord på hazarer. Men både före och efter den tiden har diskriminering och förföljelser fortsatt. Att se ut som en hazar kan innebära livsfara om man ger sig ut på en bussresa till en annan del av landet. Bussar stoppas av beväpnade män, hazarerna plockas ut, skjuts på platsen och bussen far vidare. Det finns alltså anledning att begära att Migrationsverket skulle titta extra noga på en asylansökan när det gäller en medlem av folkgruppen hazara. Ett oeftergivligt krav är att tvångsutvisningarna till Afghanistan omedelbart upphör. Det är en verksamhet kantad av djup personlig tragik, som inte är värdig ett land som påstår sig ha en human flyktingpolitik. Ingen vågar i dag förutspå vad som händer i landet när de utländska trupperna drar sig undan i slutet av året. Ett minimikrav är slutligen att det tillsätts en oberoende utredning, som undersöker vad som verkligen händer dessa unga som tvångsutvisas från Sverige. |