Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 7, 14 februari 2014
Filmer från hela världen
Göteborg International Film Festival
Under den jättelika tillika magnifika biografen Draken (som räddades i en aktion 1995) ståtar texten XXXVII Göteborg International Film Festival. För 37:e gången i ordningen med 500 filmer på programmet och runt 150 000 besökare har Stockholm mycket att lära av "lellebror"; alltifrån ett klart politiskt budskap, digert gratis program och avslappnade volontärer till en mängd sidoaktiviteter och ett kort som ger fritt inträde till dessa.
Det bör dock sägas; tävlingsfilmerna höll långt ifrån den höga standard som varit Stockholms signum.
Ett av årets länder i fokus var naturligtvis Ryssland: OS i Sotji, Putins maktfullkomlighet, Pussy Riot (som gjort årets festivalaffisch), hbtq-frågor, det ukrainska upproret och Femens spektakulära aktioner var några områden som behandlades i filmer och seminarier. Och gästerna verkar vara ständiga aktivister: Vid flera tillfällen genomfördes aktioner framför kamerorna. Dessvärre gick flera ryska storfilmer redan första helgen; jag fick dock se en av festivalens bästa filmer direkt, vilket gjorde att ribban lades väl högt på en gång.
Winter Journey av paret Sergei Taramaev och Liubov Lvova är en debut lika anmärkningsvärd som Andrei Zvyagintsevs mästerverk Återkomsten från 2003. Gemensamma nämnare är att alla är skådespelare i grunden och har använt sig av samma mästerfotograf: Mikhail Krichman. Här får vi se ett Moskva vi inte sett förut. Det suveräna sepiafärgade fotot av en kall, slaskig, beprövad stad minner oss om rysk film i fornstora dar med Tarkovskij och Sokurov i spetsen. Och som en fond ledsagas den nervkittlande handlingen av Franz Schuberts vackra sångcykel Winterreise.
Skådespelarna är klockrena (främst stjärnskottet Evgenij Tkachuk) i det som kallats "en rysk vintervariant av Brokeback Mountain", fast det är att ta i, kärleken är snarare platonsk. Men som en inlaga mot lagen om homosexuell propaganda riktad mot minderåriga är den kontroversiell och kommer få svårt att visas i Ryssland.
En inte direkt rysk men väl georgisk pärla: In Bloom handlar om vanliga vardagar i tonåringars liv i Tbilisi. Eka (Lika Babluani) är 14, hon hänger med kompisar, går i skolan, köar för bröd, grälar med syskon, uppvaktas av killar. Inget märkvärdigt med det, det är bara så värdigt hon lever i armodet.
Så en dag enlevereras bästa kompisen Natia (Mariam Bokeria) och blir bortgift. Händelsen ska komma att förändra deras liv. I den sista långtagningen dansar Eka en traditionell dans, och när den är över har hon en annan hållning, blick och utstrålning, som om hon blivit vuxen. In Bloom är även en låt av bandet Nirvana och fastän det inte sägs rakt ut är det ingen slump.
Ett annat land i fokus var Island, fast det var snarare klichéernas land vi fick se. Fjärran från den på sin tid banbrytande 101 Reykjavík av Baltasar Kormákur, som för övrigt var på besök i Göteborg och tog pulsen på den isländska filmen. Den pekorala komedin Of Horses and Men tog dock hem publikens pris.
Och nordamerikanska Ani Simon-Kennedy hade gjort en stumfilm, Days of Gray, som min stolsgranne rätteligen beskrev som "fett pretto". Det särskilda med premiärvisningen var att bandet Hjaltalín på gammalt stumfilmsmanér ackompanjerade filmen - med ett slags Sigur Rós-sound - och därmed lyfte upplevelsen av den högst mediokra filmen minst ett par snäpp.
Vårt grannland Norge firade, som vanligt, triumfer. Säg, vad beror det på? Oljan förstås, svarar en del. Åtminstone regissören Erik Skjoldbjærg (Insomnia, Prozac Nation). I ett kort samtal, och i sin film, frågade han sig om framgångarna var värt det: 99 dykare miste livet under 1980-talet, och alla fick mer eller mindre men till följd av dykningarna.
Den verklighetsbaserade thrillern Pioneer visar medaljens baksida: Det är tidigt 1980-tal och Norge ska säkra de nyfunna oljefyndigheterna på Norska havets botten. Dykarna och bröderna Knut och Peder ska göra testdyket på mer än 500 meters djup, men något går galet. Pioneer är en konspirationsthriller om personlig förlust och profithunger kontra nationens framgång och vetenskapliga framsteg.
Inte nog med det, liksom i skidspåren sopade norrmännen banan även i tävlingen. Hisham Zaman vann festivalens stora pris Dragon Award Best Nordic Film för andra året i följd. I Brev til kongen får vi följa en grupp kurdiska flyktingar under en dagsutflykt från flyktingförläggningen till Oslo. En synnerligen angelägen feel good-and-bad-film på samma gång.
Och det enda jag har att invända mot utmärkelsen är att det hade varit intressant att följa andra än just de kurdiska asylsökande på deras tur genom Oslo, och livet, men emedan Zaman själv har kurdiskt ursprung ter det sig naturligt att vilja porträttera just den gruppen.
I kategorin betydelsefulla skolskildringar som bör gå till historien återfinns slovenska Class Enemy. En film i klass med Hets, De 400 slagen och Mellan väggarna. Den utspelar sig uteslutande i gymnasiets skolbyggnad, alltså inte en enda exteriör tagning.
Filmen tävlade i men vann ej The Ingmar Bergman International Debut Award. Detta är regissören Rok Bi?eks (född 1985) debut och det bådar gott inför framtiden.
Sist, men inte minst, hade jag turen att se den bästa dokumentären som sista film: L'image manquante. I film efter film har Rithy Panh behandlat Pol Pots folkmord 1975-1979. Enda material som finns kvar är svartvita arkivbilder filmade av khmerernas propagandamaskineri. Därför skapar Panh själv "den saknade bilden" där lerdockor i dioramamodeller gestaltar hur hans familj, och två miljoner andra, gick under i arbetslägren.
I raka, stiliserade, personliga och poetiska fraser och animerade scenerier delger han sitt vittnesmål - som vibrerar av undertryckt raseri och saknad - och varvar dem med gamla propagandaklipp. Med rätta Kambodjas Oscarkandidat som kommer visas på Tempo dokumentärfestival i mars.