Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 2, 10 januari 2014 Vad ska in? Sol och vind! V
ädret är grått här i den södra halvan av landet. Nyheterna från Fukushima är svarta, åtminstone om man får tro rapporteringen om utsläppen. Den blåfenade tonfisken som fångats utanför USA:s och Kanadas västkust är radioaktiv. Och det radioaktiva vattnet fortsätter att "läcka" ut i Stilla Havet. Nya tankar ska byggas för att samla upp vattnet, men enligt mina japanska vänner har förgiftningen på sina håll redan nått grundvattnet. Ingen verkar bry sig, i varje fall inte våra stora medier. Och man tar sig för pannan när riksdagspolitiker säger att kärnkraften inte är en miljöfråga! Som tur är finns det en internationell motståndsrörelse mot kärnkraften och många whistleblowers som slår larm. Jag får ofta frågan hur jag orkar fortsätta att jobba mot kärnkraften. Svaret är enkelt: jag måste. För framtidens skull. För mina barnbarns skull. För allt levandes skull. Men för att kunna fortsätta så måste jag ta till mig det som är positivt. Mest positivt på energifronten är att de alternativ som vi skanderade om i kampen mot Barsebäck "Vad ska in? Sol och Vind", nu börjar få verkligt genomslag på många håll i världen. I veckan slog Danmark produktionsrekord i vindkraftsel, i Tyskland ses solpaneler på vart och vartannat hustak och utbyggnaden fortsätter trots motstånd från de stora elkoncernerna och i viss mån även från politiskt håll. För det är inte politikerna eller bolagen som driver på energiomställningen, det är miljoner vanliga medborgare. De bygger solfångare på sina hustak, de satsar pengar i småskalig vindkraft och de bygger nya smarta hus. Utan alla dem så skulle det inte bli någon energiomställning i Tyskland. Så måste det bli här i Sverige också! Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller nya elformer. Så har till exempel uppfinnaren och ordföranden i den ukrainska Vetenskapsakademin, professor Aleksej Onipko, utvecklat en ny rotor att användas i vindkraftverk. I hans nya vindkraftverk skruvar sig luften igenom vindsnurran och tappar nästan helt farten efter passagen genom turbinen. Denna vindsnurra kan uppnå en verkningsgrad på 90 procent. En vanlig vindsnurra med rotorblad uppnår maximalt cirka 60 procent. Det är emellertid inte nog med att denna nya typ av vindkraftverk är effektiv, den är också tyst och liten. En höjd på 5-10 meter räcker. Mer om Onipkorotorn finns att läsa i Förnybar energi & energieffektivisering (SERO-journalen) nr 3, 2013. Jag är väl medveten om att det inte räcker med bra energi för att få en frisk värld. Vi måste arbeta på många olika fronter. Hoppas du som läser detta är med oss i den kampen för nu går vi mot ljusare tider. Ett gott nytt ekologiskt år önskar jag er alla! |