Sverige mot rasism

ad är rasism, vad beror den på och vad kan vi göra åt den? Vad är skillnaden mellan främlingsfientlighet och rasism? Det var några frågor jag hoppades få svar på under konferensen Sverige mot rasism som organisationen Centrum mot rasism anordnade 7 december. Ett 50-tal svenska organisationer deltog, bland dem företrädare för ett antal etniska grupper i Sverige. Centrum mot rasism, CMR, är en ideell paraplyorganisation. Den är fristående, partipolitiskt och religiöst obunden.

Rosita Grönfors berättade om romska kvinnors utsatthet .

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) hade inte svar på alla frågor.

Zacharias Zouhir ville se ett minnesmärke över den svenska handeln med afrikanska slavar.

Efter en tyst minut för Nelson Mandela inledde CMR:s vänsterpartistiske ordförande Kalle Larsson. Han påminde om konferensens aktualitet, bland annat med hänvisning till den olagliga registreringen av romer, och varnade för att även Sverige dras med i en europeisk trend med ett sluttande plan där rasistisk politik blir rumsren.

Evin Ismail presenterade pågående forskning om hatbrott mot muslimer. Hon har i enkäter frågat om personer har utsatts för hatbrott, vilka uttryck de tar och upplevelsen och konsekvenser för de drabbade. 90 procent av kvinnor med slöja har fått höra saker som "påskkärring" eller "åk hem". Tio procent av de tillfrågade hade utsatts för våld som knuffar och att bli bespottad. De som utsätts anpassar ofta sina rörelsemönster och undviker att vistas på riskplatser.

Tillsamman med fyra andra tog Nabila Abdul Fattah initiativ till Hijabuppropet, som började med en debattartikel i Aftonbladet i augusti. "En höggravid trebarnsmor blev misshandlad på en parkering i Stockholmsförorten Farsta under fredagen då en främmande man började dra i hennes slöja och kläder samtidigt som han skrek att 'såna som du ska inte vara här'".

Nabila berättade att hon och hennes medförfattare den här gången ville mer än bara skriva en gång i tidningen. I sin artikel uppmanade de "... alla medsystrar i Sverige ... att / under en dag / beslöja sig i syfte att visa solidaritet." Responsen på sociala medier blev stor, även internationellt. På uppropets instagramkonto finns mängder av bilder på kvinnor som tog fasta på hijabuppropet.

Inför integrationsminister Erik Ullenhags (FP) föredrag ställde tre "utmanare" frågor till honom. Bland dem var Rosita Grönfors från Rom och resande kvinnoorganisation. Hon visade på romska kvinnors utsatthet och hur samhällets skyddsnät brister. Bland annat gäller det kvinnojourer som hon menar avvisar romer. Utestängning drabbar också romska kvinnor på brottsoffersjourer och socialtjänstens missbruksvård. Hon frågade Ullenhag vad samhället kan göra åt det här. Hans snabba svar handlade om att regeringen satsar 33 miljoner för så kallad "romsk inkludering".

Johanna Tysk och Hanna Borglund ställde gemensamt spännande frågor om hur vi kan förstå att människor blir rasistiska.

- I ett samhälle där vi alla vill leva, hur kan vi förstå sverigedemokrater?

De frågade även Ullenhag: - Hur ser du på vad det är som håller ihop Sverige?

Frågor som Ullenhag tyvärr duckade för som alltför svåra. Jag hade önskat att han hade stannat upp och antagit utmaningen. Kanske hade Kalle Larsson mer att säga om det här då han i inledningen betonade vikten av att vi gemensamt skapar ett öppet och socialt hållbart samhälle, bland annat med bra utbildning och kunskap.

Zacharias Zouhir från Afrosvenskarnas riksförbund frågade om regeringen var beredd att verka för ett högtidlighållande av offren för den svenska handeln med afrikanska slavar. Zouhir föreslog ett monument. Den 9 oktober 1847 friköptes den sista slaven i kolonin Saint-Barthélemy, och med anledning av detta anser Afrosvenskarna att dagen ska göras till en officiell svensk minnesdag.

Ullenhags anförande var en bred exposé över situationen inom hans ansvarsområde. Han redogjorde hastigt för de stora problem som finns och vad som han menar ska göras. Men, som någon i publiken uttryckte, han underskattade kunskapsnivån i församlingen och pratade om saker som de flesta bör ha känt till. Mera tid för frågor och diskussion hade varit bättre.

Mina inledande frågor fick jag inget tillfälle att ställa. Den antirasistiska rörelsen ska ha en öppen intern debatt och idéutveckling och syftet med konferensen var mycket riktigt att sammankoppla organisationer, att skapa kontakt och nätverka. Jag förmodar att det också lyckades, men kanske mera i korridorerna än i mötesrummet.