Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 6 december 2013
Stödgala för klimatkämpar
Arctic Love Bomb
28 november 2013
Kägelbanan, Stockholm
Att en rysk domstol i Sankt Petersburg släppte svenske Greenpeaceaktivisten Dima Litvinov från Kista utanför Stockholm fri mot borgen den 22 november är väl allom bekant. Efter att ha suttit frihetsberövad i Murmansk i över två månader har han och några andra aktivister fått lämna fängelset i väntan på rättegång. Fastän de numera är åtalade för huliganism - något mildare än tidigare anklagelsen sjöröveri - men risken för långt fängelsestraff kvarstår.
Dessvärre kvarstår även risken för en arktisk miljökatastrof av bibliska mått då ryska gas- och oljebolaget Gazprom ännu planerar att starta världens första havsbaserade oljeproduktion i Arktis.
Stödgalan på Kägelbanan i Stockholm gick under det fyndiga namnet Arctic Love Bomb och var en hommage till Dima och de 29 andra klimatkämparna, men även en hyllning till Arktis och det fria ordet. Under twitterlänken #freethearctic30 kan man följa hur det hela (ur)artar sig.
Varje dag under dessa två månader har minst fem Greenpeaceaktivister stått utanför den ryska ambassaden i Marieberg, inklusive Dimas maka Anitta. Det vittnar om en stark sammanhållning inom organisationen. Ivan, som jobbar med kampanjer och aktioner på Greenpeacekontoret, trodde det berodde på att det blir så nära när en kollega som sitter på jobbet varje dag fängslas. Anitta Litvinov skulle ha talat på galan men fick ställa in då chansen att resa till S:t Petersburg för att hälsa på sin make dök upp. I stället skickade en samlad och något rörd Dima en videohälsning från Ryssland. Han kallade sig själv skämtsamt "huligan" och "pirat". Hans engagemang och hängivenhet är ett exempel för många klimataktivister och förhoppningsvis även för framtida nya aktivister.
Talade gjorde också Annika Jacobson, chef för Greenpeace Sverige, Pär Holmgren, författare och känd meteorolog samt Joachim Dyfvermark och Sven Bergman, vinnare av Stora Journalistpriset i år.
De sistnämnda berättade om hur lätt det var att samarbeta med Dima under en resa till Norge för deras stora Östersjöreportage: att göra en wallraff, okay; att spela maffiaboss, okay; att ha dold kamera och mikrofon, okay; att bära kostym och slips, lång paus ... men slutligen, okay.
På lilla scenen gav indiesångerskorna Linnea Olsson (ensam med cello) och Rebekka Karijord (uppbackad av ett band) finstämda men arga kortkonserter. På stora scenen gav Asha Ali (med gitarristen Peter Morén) en något sorgesam spelning. Trion Peter Bjorn and John levererade en slamrig 1960-talsrevival. Och sist, men definitivt inte minst, den kaftanklädde hjälten från Göteborgs finest, The Soundtrack of Our Lives, Ebbot Lundberg och Side Effects, ett ungt band som skulle kunnat vara Ebbots söner.
Det enda anmärkningsvärda var att så få på scenen passade på att säga något väsentligare än redan myntade slagord som Heja Greenpeace, Save the Arctic och Free Dima.