Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 6 december 2013 Industrijordbruket är förlorare I
förra veckan kunde man i morgonnyheterna i P1 höra att Livsmedelsverket gått ut med en uppmaning till svenska folket att minska sin köttkonsumtion med 25 procent. Absolut inget fel i det budskapet. Men när det särskilt betonades att det var mest angeläget att minska konsumtionen av nötkött spetsade jag öronen. Och än mer när det påstods att en minskad nötköttskonsumtion skulle friställa 20 procent av åkermarken för annan odling. Odling av vad undrar jag - granskog? I det ekonomiska system vi lever i i dag minskar utrymmet för att få lönsamhet i jordbruket för varje dag, vilken jordbruksgröda vi än odlar. Precis som dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky (S) så insiktsfullt uttryckte sig för drygt tio år sedan så är jordbruket i Sverige numera en gammal näring under avveckling. Det är så mycket som måste ändras politiskt, inte minst vad gäller beskattningen av låga inkomster, hur vi odlar och producerar mat, med mera för att bryta den trenden. Detta kommer, dessvärre, knappast att låta sig göras innan Leif Pagrotskys förutspådda avveckling är fullbordad, om än den politiska viljan för sådana förändringar skulle ha funnits i Sverige. Och det gör den uppenbarligen inte i dag. Skulle den viljan ha funnits på nationell nivå så har vi ändå avhänt oss så mycket politisk makt över dessa frågor, till EU och WTO exempelvis, att vi är bundna vid de regelverk vi därvidlag godkänt. Även om svenska folket inte skulle hörsamma Livsmedelsverkets uppmaning om en 25-procentig minskning av nötköttskonsumtionen så kommer jordbruksmark att fortsatt friställas från odling av mat, eftersom importen tar över alltmer av den inhemska konsumtionen - allra mest av nötkött. Den importen, den "utvecklingen", börjar snart att anta logaritmiska kurvor. Och det allvarligaste hotet mot nedläggning av jordbruksmark gäller, enligt min mening, inte i första hand åkermarken utan betesmarkerna, där redan hundratusentals hektar har buskats igen och beskogats. Katastrofalt, inte minst för den biologiska mångfalden. Överförandet av betesmark till skog har pågått ända sedan kriget då det beslutades att produktionen skulle effektiviseras (pumpa in mer olja i produktionen), precis som all annan industri. Till exempel genom snabbare uppfödning av betesdjuren, genom att stänga in dem i animaliefabriker, och ersätta betet med spannmål och soja. Frågan är förstås vad vi ska med betesmarker till om betesuppfödning är för ekonomiskt ineffektivt. Eller om vi bannlyser nötkreatur. Dock är det dessa nu obekväma kreatur enligt den nordiska mytologin, som under 6000 år skapat det beteslandskap av biologisk mångfald som det bara återstår ringa rester av i dag. |