Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 48, 29 november 2013 Miljökrig i Rumänien och Sverige U
ppror mot gruvbolagen pågår hos bönderna i Transsylvanien i centrala Rumänien och sedan flera år tillbaka hos samebyar i Norrland. Två radioprogram i Sveriges Radio P 1 (21:a respektive 23:e november) gjorde tydligt hur starka de exploaterande gruvbolagen är när de kan räkna med politikernas stöd. Den drabbade befolkningen är rättslös. I Rumänien är det i första hand småbönder som får sina gårdar förstörda. Prospekteringen gäller skiffergas och guld. I dag är Rumänien beroende av rysk gasimport (till 25 procent). Målet är att stå på egna ben inom några år. Bönderna äger ju inte resurserna under matjordslagret (precis som i Sverige) påpekade den intervjuade vice utrikesministern Radu Potgorean krasst. Transsylvaniens bönder har nu bildat en motståndsgrupp främst för att informera och stärka människorna i byarna. Motståndsgruppen med den mycket miljö- och samhällsmedvetne småbonden Willy Schuster i spetsen - han talar rumänska, tyska, ryska och engelska och har stått på barrikaden i Bryssel - är välinformerad om vad som pågår i andra länder. Geert De Cock, medarbetare på europeiska programmet för livsmedel och vatten, Europe Watch, och Arthur Berman, amerikansk geologikonsult, är kritiker som rumänerna kan läsa om och lyssna på via internet. I ett borrhål pressas stora mängder vatten blandat med kemikalier ner. Detta ska skapa sprickor i de gasrika skifferlagren upp till en kilometer under markytan. De som säger att skiffergas ska leda till minskning av annan gastillverkning är dåligt informerade. En ny guldrush kallar Berman utvinningen av icke-traditionella fossila bränslen. Denna process, fracking, kräver stora investeringar. Den lokala befolkningen får ingenting. Arbetet är väldigt farligt och förutsätter hög yrkeskunnighet. De Cock avfärdar fracking som mycket tvivelaktig med en mängd sociala problem och trafikproblem som följd. I USA pågår borrning efter skiffergas, men den är starkt kritiserad. I Europa kämpar Belgien, Storbritannien, Holland och Tyskland emot. Frankrike har förbjudit den. I Sverige finns 17 undersökningstillstånd (december 2012), fem på Öland, 12 i Östergötlands län. Överallt där småbondekultur inte finns eller inte längre finns - som i Amerika och Sverige - och där dessutom den nationella lagstiftningen är ytterst svag har företagen lätt att ta för sig. Utöver fattigdom tillkommer i Rumänien befolkningens rädsla och ovana att försvara sina rättigheter. Ändå finns där en i högsta grad levande småbondekultur, fem miljoner jordbruk räknas det. Alla behöver sin mark för att försörja sig och kunna sälja av överskottet. Bolagen lockar med arbetstillfällen, men talar inte om att marken och grundvattnet blir förstörda och befolkningen fördrivs. I norra Sverige är situationen dubbelt motig för människor och natur. En minerallag utan ekonomisk skyldighet för exploaterande bolag och en befolkning, samerna, som Sverige vägrar erkänna som urbefolkning, utsätts. ILO 169, Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk, ger ursprungsfolken rätt att förhandla över sin mark. Samerna körs över. 860 företag har fått tillstånd att provborra efter mineraler i de svenska fjällen under de senaste fem åren, kontrollen är obefintlig, skriver Folket i Bild (11/2013). Radioprogrammet Konflikt tog upp den planerade järnmalmsgruvan i Kallak (Jokkmokks kommun). Där har motståndet eskalerat. Varken landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C), ansvarig för samefrågor, eller näringslivsminister Annie Lööf (C), ansvarig för minerallagen, gav sig tid att svara på Konflikts journalist Daniela Marquardts frågor. Rumänien och Sverige visar att miljö- och klimathänsyn samt mänskliga rättigheter sätts ur spel när storbolagen mutar in mark och "mutar" politikerna. Förstörd ursprungskultur och -natur kan inte återställas. Vem tjänar på det? Och hur länge? |