Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 46, 15 november 2013
Säregen musik
Bränn trummorna
Moivi
Egenutgivning
Moivis egenutgivna skiva Bränn trummorna är en säregen lyssningsupplevelse. Den är ljuv för öronen - i förstone så ljuv att jag inte riktigt hör musiken. Första spåret Rörum är en 18 minuter lång ljudslinga där Johanna Seväs väna stämma och Love Kjellssons gitarr (med flera instrument) vid alltför passiv lyssning blir något av en ljudkuliss, som vad man skulle kunna tänkas spela bland hyllorna i ett samiskt Ullared om det funnes.
Vid en mer aktiv lyssning är känslan hypnotisk, sugande, mättad med storskogens stämning, Sigur Ros-doftande harmonier och vad jag tror - utifrån mitt fördomsfulla sörlänningsperspektiv - är samisk folkton. Det är ett vemod man försätts i snarare än indignation, trots att titelspåret ju syftar på de övergrepp mot den samiska minoriteten som Sveriges regering burit ansvaret för (och som i dag motsvaras av den annalkande gruvexploateringen i rennäringens hjärta).
Och även om rytmerna hettar till ibland är lågmäldheten ett genomgående tema (också ett spår som Lappjävel talsjungs något under samtalstonläge, även om det är bitterhet i rösten). Det är, skulle man kunna säga, god ton. För den som söker en välharmoniserad balans mellan naturfolksmelodier och electronica är denna skiva definitivt intressant. För egen del vill jag nog sträcka mig efter saltkaret.