Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 46, 15 november 2013
Klimatforskningen behöver mångfald
FN:s klimatpanel domineras av naturvetare och forskare från väst. Det gör att många viktiga perspektiv glöms bort. För att lösa vår tids stora kriser krävs mer samarbete med samhällsvetenskap och humaniora, menar forskarna själva. Men det finns hindrande strukturer för detta.
Samverkan mellan olika vetenskaper motverkas på alla nivåer, enligt diskussionsgrupperna.
Det vilade en tvärvetenskaplig anda över Världsvetenskapsdagen 2013 som Svenska Unescorådet och Vetenskapsrådet bjöd in till i det gamla Posthuset i Stockholm. Även en snabb blick på deltagarlistan bekräftade det: Där återfanns antropologer och idéhistoriker, journalister och ekologer, folk och forskare från olika institutioner som Sida, SMHI och KTH. Så hade dagen också temat och rubriken: Mind the Gap - Behovet av integrerad forskning.
- Vi står inför en spännande och oroande framtid, inleder Eva Björck, huvudsekreterare för utbildningsvetenskap på Vetenskapsrådet. Genom de utvecklingsmöjligheter som forskningen ger men som samtidigt påverkar vår miljö på sätt som inte var möjligt tidigare.
Frågeställningen för dagens första del löd: Perspektiv på "Integrated Science" som belyser behovet av en mer integrerad forskning som på allvar vill tackla den vetenskapliga utmaningen i arbetet mot en hållbar utveckling. Alla vetenskaper behöver inkluderas i arbetet bland annat genom ökad samverkan mellan discipliner. Men hur når vi dit?
Öppna för oliktänkande
Först ut var Eva Lövbrand, docent vid Centrum för Klimatpolitiska studier på Linköpings universitet. Hon talade kring "Varför vetenskaplig mångfald behövs?" och efterlyste dissensus snarare än konsensus inom forskarvärlden, att det är mångfalden av såväl perspektiv som slutsatser som ger en heltäckande bild av läget och att vi inte ska vara så rädda för oliktänkande.
Eva Lövbrand redogjorde för den sedan tidigt 1990-tal rådande situationen att de mellanstatliga förhandlingarna domineras av ett konsensustänkade och en naturvetenskaplig slagsida som tenderar, ja till och med hotar, att kapsejsa hela skutan. Att denna fastlåsning inte bara låser tanken utan hela läget.
Problemet har beskrivits som ett globalt växthusgasproblem och lösningen har varit mellanstatliga avtal med Kyotoprotokollet som mall. Men hon talar om ett klimatpolitiskt vägskäl efter toppmötet COP15 i Köpenhamn 2009 och att den rådande problembilden har ifrågasatts.
- Det var stora rubriker om misslyckande i massmedia efter Köpenhamn, och avtalet som slöts är ett brott mot Kyotomodellen. Men det betyder inte att klimatfrågan har försvunnit från den politiska agendan, säger hon.
Likriktad klimatforskning
En annan fråga hon ställer är "Vilken kunskap behövs?". Här framför hon kritik både mot att FN:s klimatpanel domineras av västländer, 80 procent kommer från Europa och Nordamerika, och att endast 12 procent av forskarna kommer från samhällsvetenskapen. Humanister saknas nästan helt.
- Det har blivit likriktat på ett olyckligt sätt, säger hon.
Begrepp och företeelser som etik, genus, fördelning, kultur, demokrati, klass, social situation och utsatthet saknas i den klimatvetenskapliga forskningen. Det vill säga kritisk samhällsteori.
Hon säger att hon vill slå ett slag för det politiska värdet av vetenskaplig mångfald.
- Det bygger demokratisk legitimitet.
Hon nämner också en annan forskare som sagt att "Humanvetare krånglar till det."
- Det är precis det som behövs för att lösa det klimatpolitiska vägskälet, säger hon. Mer "onyttig" samhällsforskning.
På frågan om förhandlingsparterna sedan COP15, exempelvis till den i veckan påbörjade COP19 i Warszawa, tagit till sig av kritiken från både forskarvärlden och fattigare länder svarar hon att medvetenheten om Kyotoprokollets snårighet har ökat, men tillade:
- Rent numerärt är humanister bättre inkorporerade än förr och jag tror riktningen går åt mångfalden och det tvärvetenskapliga fältet, och bort från det mellanstatliga.
Hon tror att det finns en stor potential att man kommer våga prata klimatpolitik på flera sätt.
- Det betyder inte att IPCC inte är viktig men det behövs fler perspektiv.
Eva Lövbrand och Christer Nordlund.
Grön humaniora
Sedan talar Christer Nordlund, professor i idéhistoria vid Umeå universitet, om "Grön humaniora och den integrativa miljöforskningens utmaningar". Han var inne på samma spår som Eva Lövbrand och var kritisk till att miljöforskningen och klimatdebatten i så hög grad kommit att präglas av naturvetenskapliga och tekniska perspektiv och frågeställningar. De är viktiga men de räcker inte.
- Inom Unesco menar man främst naturvetenskap när man pratar om vetenskap, säger han.
Det är svårt att bedriva integrativ forskning om olika kunskapsområden ges vitt skilda villkor. Det är mycket lättare att få anslag om man är nio naturvetare och en humanist än om man är nio humanister och en naturvetare. Humanister och samhällsvetare ses inte som lika "nyttiga". Men vad betyder samhällssnytta? För vem? I vilket sammanhang?
Etanol genom historien
Han tar upp arbetet med att utveckla alternativa drivmedel som exempel på hur svårt det kan vara att hitta rätt om de kulturella och samhälleliga sammanhangen glöms bort.
- Kommer ni ihåg för några år sedan när alla ville att vi skulle köra bil på etanol, frågar han skämtsamt.
Han påpekar att när det gäller uppvärmning i Sverige har vi lycktas fasa ut oljeanvändningen under några decennier. När det gäller transporter har det nästan inte hänt någonting trots enorma investeringar i exempelvis kemiteknikindustrin. Han påpekar också att etanol från cellulosa var i ropet som bränsle redan efter förra sekelskiftet. Därefter har en lång rad alternativ utvecklats och glömts bort och ibland lanserats på nytt. Varför har det inte varit någon framgång?
En viktig anledning är att förbränningsmotorn i kombination med oljebaserade drivmedel stöds av ett enormt sociotekniskt system, en hel global industri med starka ekonomiska och politiska intressen.
- Trögheten i oljesystemet har underskattats och underkommunicerats, säger han.
En ny tid för människan
Christer Nordlund redogjorde vidare för den moderna miljö- och klimatforskningens historia. Sedan Brundtlandrapporten (1987) och Riomötet (1992) så har en mängd nya vetenskapliga discipliner och ämnen poppat upp, som miljöhistoria och miljöekonomi.
Grön humaniora beskriver han som ett nytt integrativt forskningsfält som strävar efter att få in och kombinera nya perspektiv och frågeställningar.
- Jag kan berätta att Mistra och Formas har vaknat, utropar han.
Vilket innebär att humanistisk miljöforskning nu får en ökad andel av forskningsbidragen.
- Komplexa problem har sällan enkla lösningar och de behöver angripas från många olika håll, säger han. Han citerar "European environmental humanities alliance", ett nätverk som deltog på den forskningspolitiska konferensen i Vilnius i september inför EU:s kommande program "Horizon 2020".
Deras budskap är bland annat att vi behöver tänka om vad det innebär att vara människa i en tid då "anthropos" (människan) i allt större utsträckning ses som orsaken till den nya geologiska epoken "anthropocen" (den tid då människans verksamhet globalt har påverkat jordens klimat och ekosystem, bland annat genom global uppvärmning).
Han avslutar sitt anförande med ett råd:
- Det är viktigt att få med unga forskare i projekten.
Vattenbrist
Neda Farahbakhshazad, vetenskaplig rådgivare på Swedish secretariat for environmental earth system sciences (SSEESS) på Kungliga vetenskapsakademin och Joakim Öjendal, professor i freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet, ger sedan var sitt exempel på tvärvetenskapliga forskningssamarbeten.
Joakim Öjendal har under en längre tid arbetat tvärvetenskapligt med internationella vattenfrågor. Han ger exempel på problematiken från Unep, FN:s miljöorganisation, som uppger att halva världens befolkning kommer att leva med vattenbrist 2032 och att det redan nu dör 3900 barn varje dag av orsaker relaterade till brist på rent vatten.
- Det är mer än den samlade årliga dödssiffran i alla väpnade konflikter efter andra världskriget, säger han.
Ingenjörer och samhälle
Det är inte längre bara ett naturvetenskapligt problem utan ett politiskt och internationellt problem.
- Det är 145 länder, eller tre fjärdedelar, som delar sina vattentillgångar med andra länder, säger han.
Joakim Öjendal beskriver hur det tidigare var en fråga primärt för ingenjörer, och dilemmat bestod i hur vattnet skulle flyttas från en punkt till en annan. Nu finns det inte längre ett överskott och det handlar snarare om vad man ska göra med det vatten som finns, vilket istället blir en fråga för samhällsvetare. Och det behövs mer kunskap och forskning, vilket är svårt att få fram, eftersom ansvaret faller mellan stolarna.
Joakim Öjendal och Neda Farahbakhshazad.
Lösa kriserna
- Det behövs en tydligare koppling mellan kunskap och policy. Och vi behöver en institutionalisering av denna koppling.
Ett sätt att få till stånd en sådan överföring av kunskap till policy tycker Joakim Öjendal är Unescos Category-II Centre för internationellt vattensamarbete. Han arbetar nu med att etablera ett sådant center i Sverige, i ett samarbete mellan Göteborgs och Uppsala universitet och Siwi (Stockholm international water institute). Det enda som återstår är en sista formalitet, där Unescos generalkonferens sannolikt godkänner uppstartandet av detta center under november. Formell start är den 1 januari nästa år.
- Vi har klimatkris, markkris, matkris och energikris. En bättre vattenhantering är en av flaskhalsarna för att hitta lösningar till samtliga dessa kriser, säger han.
Holistiskt synsätt
Neda Farahbakhshazad berättar om det internationella forskningsprogrammet Future earth som bjuder in forskare från alla discipliner: naturvetenskap, samhällsvetenskap, humaniora, teknik och juridik.
- Sedan 2012 har det varit mycket aktiviteter, säger hon.
Nätverket ska under tio år arbeta för att hitta lösningar för en hållbar utveckling.
- Vi går mot ett mer holistiskt synsätt och större intresse för att koppla ihop olika frågor. Uppgiften är att ta fram kunskap, säger hon.
Under sena eftermiddagen var det dags för diskussioner i nio smågrupper på två teman: "Vilka perspektiv saknas i forskningen kring klimatförändringar och hållbar utveckling?" samt "Vilka hinder att samverka över olika disciplingränser finns?".
Det som redovisas om den första frågeställningen är att det i dag saknas verktyg för att få det lokala och globala att hänga ihop. Hur ska jag till exempel översätta klimatproblemen till min vardag? Forskningen behöver också i högre grad återkopplas till medborgarna.
En annan sak är att vi i högre grad måste se de möjligheter och den kunskap som finns på lokal nivå. I dag är det mycket fokus på det negativa. Ett annat perspektiv som ofta glöms bort är hälsa.
Hinder för samverkan
När det gäller den andra frågan om hinder för samverkan tar flera grupper upp problemen med de akademiska strukturerna, både vad gäller grundutbildning, forskningsutbildning, karriärsmöjligheter och ansökningar av forskningsbidrag. På alla nivåer motverkas integrering mellan olika vetenskaper. Till och med språket och terminologin kan skilja sig så mycket åt inom olika ämnen att samarbete försvåras. Det leder till det som kallas stuprörsperspektiv, och exempelvis innehåller de grupper som godkänner forskningsbidragen bara personer med kompetens inom sitt respektive område. Gränsöverskridande forskning har svårt att få pengar.
Ett förslag från en forskare är därför att det behövs öronmärkta pengar för tvärvetenskaplig forskning och att de som behandlar ansökningarna har tvärvetenskaplig kompetens.
Eva Björck från Vetenskapsrådet, som varje år delar ut cirka fem miljarder kronor i statligt forskningsstöd, svarar på kritiken om stuprörsperspektiv.
- Vi är medvetna om problemet och har en levande diskussion om det.