Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 45, 8 november 2013 Katastrofer utan ände V
i nås inte ofta av rapporter i våra media om vad som händer i Fukushima Daiichi. Eller vad som händer runt om i världen som en följd av katastrofen den elfte mars 2011. De människor jag pratar med och som inte är insatta i hur kärnkraften fungerar, tror att det hände just då och att det är över nu. Dessutom lever de i villfarelsen att Tjernobyl-katastrofen var värre. Detta är inte sant. Katastroferna både i Ukraina och Japan pågår fortfarande. Ingen vet hur och när de slutar eller hur många som får/fått sätta livet till. Vad vi vet är att Stilla Havet blir allt mer radioaktivt för varje dag som går. I fisk och skaldjur från så skilda håll som Alaska och Filippinerna har cesium konstaterats. Visserligen små mängder, men om utsläppen av det kontaminerade vattnet får fortsätta så kommer havet att bli så nedsmutsat att fiske inte längre kan/får förekomma. Detta i många länder där fisket är en basnäring. Kärnkraftsförespråkarna talar om utspädningseffekten, men inte om hur radioaktiviteten anrikas i hela näringskedjan. Det tar kanske lite tid innan den når oss människor, men den når oss, var så säker. Denna vecka börjar det farliga arbetet med att flytta de cirka 1500 använda bränslestavarna från bassängen vid reaktor 4 i Fukushima. Det kanske låter enkelt men är faktiskt mycket svårt och tidskrävande. Bassängen innehåller förutom bränslestavarna en hel del skräp som föll ner under jordbävningen, och förmodligen också en hel del trasiga bränslestavar. Det kommer att ta minst ett år innan bassängen är tömd. Insyn för utomstående, till exempel för miljöorganisationer, är omöjlig eftersom den stora traverskranen befinner sig ovanför bassängen. Sex arbetslag på vardera sex personer har specialtränats för detta ändamål. Det är ett farligt jobb, inte bara med hänsyn till befintlig strålning utan också för att de trasiga stavarna och allt skräp som finns i bassängen kan utgöra en risk för att kranen kan tappa sin last och detta kan i sin tur skada de hela stavarna. En stor del av stavarna är så kallade MOX-element, som alltså har en del plutonium i sig redan innan de bestrålats och är därför synnerligen farliga om det händer en olycka. Mochizuki Cheshire Iori, som är redaktör för webbplatsen Fukushima Diary, skriver att antalet arbetare som fått "sin" dos av strålning ökar hela tiden. Tepco, som äger reaktorerna, vill inte tala om varifrån man får arbetare. Inte heller vilken utbildning dessa har. Företaget skyller hela tiden på att det är det radioaktiva vattnet som gör att arbetarna får för höga stråldoser. Men de vet inte hur de ska få stopp på detta ständiga utflöde av tusentals ton radioaktivt vatten varje dag. Mochizuki hoppas att det inte inträffar någon ny jordbävning till dess att alla bränslestavarna är flyttade till ett säkrare ställe. En from förhoppning i ett land som så ofta drabbas av jordskalv, nu senast i september. Det räcker nu, och jag instämmer helt med förre premiärministern i Japan Nato Kan som visserligen inte har någon lösning för Fukushima Daiichi men väl för resten av världens kärnkraftverk: - Egentligen är det inte så svårt att förhindra kärnkrafts-olyckor. Allt vi behöver göra är att eliminera kärnkraftverken. Och detta beslut ligger i medborgarnas händer. |