Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 40, 4 oktober 2013
Den bortglömda krigföringen
onferensen ordnades för mer än elva år sedan på Bosön, Lidingö, den 26-28 juli 2002, med syfte att belysa konsekvenserna av de giftiga kemikalier som spreds under USA:s krig i Vietnam i början av 1970-talet. Det var ett initiativ av Föreningen Levande Framtid, en svensk ideell organisation som hade sammankallat vetenskapsmän och andra experter inom kemisk krigföring.
(Klicka på bilden för högupplöst version.)
En ren slump gjorde att jag i all hast åkte ut till Bosön för att lyssna och lära. Där såg jag Sköld Peter Matthis, läkaren som 1965 arresterades för att han bar ett "USA ut ur Vietnam"-plakat, trots att han hade demonstrationstillstånd.
Maj Wechselmann kom cyklande, hon hade glömt kameran, fick reda på att jag hade bil, vi åkte hem till henne och hittade apparaten. Annars var det mest kanadensare, någon från USA samt vietnameser.
Ett meddelande från Nguyen Thi Binh, Vietnams vice president, lästes upp:
"Jag är glad att konferensen belyser frågan om konsekvenserna av den kemiska krigföring som USA:s krigsmakt utförde över vårt land. Det amerikanska kriget tog slut för över ett kvarts sekel sedan, men skördar fortfarande offer genom de 80 miljoner liter dioxin som spreds från luften. Från generation till generation föds missbildade barn. Många av vårt folk har dött i djup sorg. Många oskyldiga barn föds fortfarande och bär hela sitt liv indirekta skador som inte kan botas.Skador från den kemiska krigföringen finns djupt i vår jord."
Han fortsätter: "Jag är väldigt tacksam att denna konferens äger rum i Sverige, ett freds- och rättviseälskande land som har stött Vietnams folk under de svåra krigsåren. Jag hoppas att konferensen får ett bra mottagande av det svenska folket och regeringen, samt från andra håll runt om i vår värld. Jag hyser ett gryende hopp att alla krig må ta slut, speciellt krigföring med kemiska vapen. Jag hoppas att vi kan leva tillsammans på vår jord utan krig, istället i samarbete, kärlek och solidaritet."
Tyvärr tror jag inte att det svenska folket eller regeringen brydde sig. Ett inslag på en halv minut i tv, kanske en notis i någon större tidning, annars tystnad.
Krigsmuseet i Saigon borde göra en rundresa i Europa och USA och visa upp de ändlösa offer som visas i glasburkar och på svartvita bilder.
Dioxinets verkningar på spädbarn, outvecklade foster, monster som bara kemiska vapen kan åstadkomma.
Bilder på hur fattiga lantarbetare arbetar utan armar. De brukar sin jord med enkla hemmagjorda proteser. Det gör ont i en besökare.
Tidigare hälsoministern, och chef för den vietnamesiska delegationen, professor Nguyen Trong Nhan, säger:
"Vi hoppas på fortsatt frihet, fred och vänskap. Alla vet att vi segrade till slut. Segern tillhör de tre länderna i Indokina."
Han berättar att miljoner ton av bomber, tiotals miljoner liter av mycket giftiga kemikalier blev dumpade över deras länder. Uppskattningsvis har en miljon människor drabbats av Agent Orange:
"De lever i djupaste svårmod och fattigdom. Många offer har dött i tystnad. Generationer av oskyldiga barn föds med allvarliga skador direkt utsatta för Agent Orange, det giftiga dioxinet. De är fråntagna all rätt att leva ett normalt liv."
Professor Nguyen Trong Nhan säger att de tror och hoppas att människor ska ha förståelse för deras krav att den amerikanska regeringen bör undersöka och ifrågasätta de allvarliga konsekvenser deras krig har fört med sig:
"Samvetsömma personer runt om i världen, även i USA, inser att giftspridningen över våra tre länder hör hemma inför en internationell domstol. Många kommer fortfarande ihåg att man jagar kriminella från andra världskriget, ett krig som slutade för över ett halvt sekel sedan. De ställs inför rätta och döms. För många är inte andra världskriget över."
Mycket av konferensen belystes av vetenskapliga fackmän, vilket gjorde att jag drog mig undan. Mitt språkområde omfattar få facktermer. Men mina intryck från konferensen var djupgående och allvarliga. Genom mina besök i Vietnam, hos regeringsledamöter och vanligt folk på landet hyste jag stor tillit till syftet för denna konferens.
Madame Thi Binh träffade jag i början av 1970-talet i Paris på ett offentligt möte. Trots att Henry Kissinger fick fredspriset, fortsatte hon sitt tålmodiga fredsarbete i tysthet. Angående kemisk krigföring, hur fort glömmer vi inte?